Den 2 Juni 2005 klockan 09:30 höll jag nedanstående tal i lagtingets talarstol. Jag var första undertecknare av ett spörsmål mot dåvarande regering gällande den bedrivna fiskeripolitiken och konsekvenserna av det av EU införda drivgarnsförbudet. Ett förbud som drabbade våra åländska laxfiskare väldigt hårt. Sen dess har jag, ställt flertalet enkla frågor och de senaste åren har jag försökt hitta sätt att lindra effekterna av det tagna beslutet, men tyvärr inte lyckats.
Jag trodde jag skulle komma i mål innan den här mandat perioden var över men idag kan jag konstatera att så inte blir fallet. Jag föreslog idag, för första gången under min tid i regeringen, ett tillägg till beslutet och tvingade mina kollegor till omröstning när vi klubbade den andra tilläggsbudgeten,det jag föreslog var följande, men det gick inte igenom :
Laxfisket med drivgarn har sedan 1 januari 2008 varit förbjudet i EU. Detta fiske var huvudsysslan för ett antal båtar på Åland och en viktig del av den åländska fiskerinäringen. De yrkesfiskare i vår närregion som drabbades av det i EU tagna beslutet kompenserades med resurser avsatta i Europeiska fiskerifonden 2000-2006. Till dags dato har de åländska yrkesfiskare som förlorade sina möjligheter till inkomst på grund av det tagna beslutet inte blivit kompenserade men under ett flertal landskapsregeringar givits förhoppningar om att orättvisan skall tillrättaläggas.
Landskapsregeringen föreslår därför att ett belopp om € 100.000 upptas i tilläggsbudgeten till förmån för de laxfiskare som var berättigade till avvecklingspremier i enlighet med EUs regelverk när beslutet om drivgarnsförbud togs. Kompensationsbidraget kan sökas för att ersätta de som drabbades av att värdet på båtar, redskap och inkomstmöjligheter radikalt försämrades.
Principer för ersättningsgrunder utarbetas av fiskeribyrån med förutsättningen att utbetalda belopp hålls under EUs de minimis nivå för statsstöd.
Här är mitt anförande ifrån 2005:
Fru talman,
Jag skall bemöta alla minister Strands påståenden i hans anförande, men jag skall göra det efter mitt anförande så behöver jag inte upprepa mig två gånger. Jag kan redan nu berätta att jag kommer att slå huvudet av argumenten utan problem.
Men innan jag börjar mitt anförande, fru talman, vill jag att lagtinget konstaterar en sak, nämligen att det här spörsmålet handlar om fiskeripolitik och fiskeripolitik handlar om människor. Jag kommer idag försöka göra en grundlig genomgång för er gällande det här ärendet och orsaken till varför jag blev tvungen att ställa ett spörsmål till landskapsregeringen med andemeningen att de bör ompröva sitt beslut taget den 14 april i år. Enligt mig var beslutet de tog inte det bästa för Åland, inte det bästa för dem det berör och sättet det togs på lämnar många frågor obesvarade.
I länderna runt omkring oss har det här ärendet hanterats på tjänstemannanivå eftersom ärendet i sig är väldigt komplext och har många infallsvinklar och just därför bör ett sådan här ärende skötas på tjänstemannanivå istället för som det nu har blivit, behandlat med politiskt godtycke och andra politiska bedömningsgrunder.
Ärendet här i förvaltningen bereddes av fiskeribyrån, men efter att det kom till landskapsregeringens kännedom att byråns förslag grundade sig på den gemensamma fiskeripolitiken i EU och att deras förslag skulle betyda lika behandling av våra yrkesfiskare som fiskare i vår närregioner tog landskapsregeringen över ärendet och körde över byrån totalt. Därför är jag nu tvungen att försöka förklara för er här i lagtinget denna komplexa situation som vanliga parlament inte skulle ägna sin tid åt eftersom deras regeringars förvaltning handhar detta ärende och följer den gemensamma fiskeripolitiken som man har kommits överens om.
Fiskerinäringen på Åland är en skör näring. De mest aktiva fiskarna är oftast aktiva i flera fiskesätt och kombinerar olika fiskesäsonger under året för att kunna livnära sig på fisket. Liksom i jordbruket står man alltså på flera ostadiga ben, men tar man bort ett är det stor risk att hela företaget stjälper. Dessutom skall vi komma ihåg att även industrin kring det yrkesmässiga fisket, såsom redskapstillverkare, uppköpare, varv etc. profiterar på fiskerinäringen, en konsekvens för Ålands del som man inte skall underskatta. Ofta får vi höra här i lagtinget om att jordbruket har väldigt stora kringeffekter, men kringeffekterna när det gäller yrkesfisket på Åland är inte obetydliga.
Bakgrunden till detta är att det åländska fisket styrs idag huvudsakligen av den gemensamma fiskeripolitiken, det s.k. Common Fisheries Policy. Detta innebär i klartext att Ålands fiskerinäring spelar enligt samma regler som övriga Europas fiskerinäring, och vi deltar, via Finland, i diskussioner och beslut om Europas fiskeriförvaltning. Den gemensamma fiskeripolitiken är riktgivande gällande målen för fiskerinäringen i Europa och innehåller en rad direktiv och bestämmelser för fisket och dess utförande. För att ge ytterligare incitament att förverkliga målen finns även styrmedel i form av strukturstöd tillgängliga för näringen, strukturstöd som finansieras både av nationerna själv och av EU gemensamt till lika stor del.
När man på ministerådsmötet i mars 2004 tog beslutet om att utöka förbudet för drivgarn på gemenskapens vatten även till Östersjön insåg man givetvis också att det naturligtvis skulle ha konsekvenser för de drabbade yrkesfiskarna. Därför nämnde man även i beslutet att staterna får använda sitt befintliga strukturprogram och stödmöjligheterna däri för att ersätta fiskeriföretagen, de som de facto är de enda som blir drabbade av beslutet.
Med det i åtanke så öppnade även landskapsregeringen stödmomentet sommaren 2004 och begärde in anbud av yrkesfiskarna för permanent avveckling av fiskeriverksamheten med drivgarn. Till saken hör att det är landskapsregeringens skyldighet att se till att allt drivgarnsfisket har upphört efter 2008.
De fiskebåtar som uppfyllde kriterierna för denna ersättning lämnade in sina anbud, där det framkom hur mycket de behövde för att ha möjlighet att avsluta sin fiskeriverksamhet.
I alla dessa fall var det ofta så att det var betydligt högre anspråk man kom in med än vad gällande regelverk tillät, men man drog ner det just med hänsyn till regelverket då möjligheterna för landskapet att betala ut mera än vad som stipuleras i förordningen (2792/1999) är ganska små.
Yrkesfiskarnas mål är att kunna fortsätta fiska och därmed bedriva sin näringsverksamhet. Men detta blir ohållbart om inte gemensamma överenskommelser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken hålls från politiskt håll. Gemensamma spelregler är viktiga, inte minst i ersättningsfrågor, så att inte någon skall hamna i en allt för ogynnsam situation gentemot någon annan när man delar på den europeiska marknaden. Med det nuvarande beslutet missgynnas åländska fiskare gentemot fiskare i våra närregioner.
Landskapsregeringen konstaterar själv i sitt nuvarande beslut att verksamhetsförutsättningarna är omöjliggjorda efter det horribla drivgarnsförbudet. Det är väl då märkligt att man också frångår själva fundamentet i sin fiskeripolitik, när man skall ersätta de drabbade fiskarna. Särskilt besynnerligt blir landskapsregeringens agerande eftersom EU är med och finansierar avvecklingen till 50 procent från gemenskapens fiskerifond.
Ålands utnyttjande av strukturplanen är idag lågt och det finns mycket pengar kvar att använda för fiskeriets bästa på Åland. Görs inte det kommer dessa pengar att återgå till EU och Finlands och Ålands nettobetalning till EU blir bara större.
Ett gott förvaltningsförfarande från landskapsregeringen inför sina medborgare hade varit att med alla medel försökt ersätta de fiskare som drabbats av förbudet så mycket som bara är möjligt enligt gällande strukturprogram och på så sätt lindra skadorna som uppstått på grund av myndighetsbesluten. Faktum är att de blir förbjudna att utöva sin näring med båten byggd och utrustad för detsamma. De tappar alla framtida förtjänstmöjligheter och att ersätta fiskarna enligt maxbeloppet är fortfarande ett väldigt låg pris för att tvinga någon avsluta sin verksamhet.
De berörda laxfiskarna har anfört som en del av argumentationen i ersättningsanspråken att de behöver bli av med befintliga investeringar i båtar och redskap – det som redan gjorts är värdelösa av förbudet att använda drivgarn – för att sedan kunna satsa vidare med andra typer av redskap eller andra typer av fisken.
Landskapsregeringen har den 14 april i år tagit beslut om att ersätta fiskarna med 75 procent av ”Marknadsvärdet” på deras fiskebåtar. Det är just det jag och de andra undertecknarna av spörsmålet är emot. Vad är marknadsvärdet på något som inte får finnas och bedrivas verksamhet med? Värdet på båten är inte fiskebåten i sig utan möjligheten att tjäna pengar på den, nu och i framtiden. En fiskebåt är inte som en grävmaskin eller lastbil som blir uttjänt efter några år, en fiskebåt är byggd för att användas i 40-50 år eller kanske ännu flera år. Många yrkesfiskare har investerat i sin båtar år efter år för att om möjligt vid pensioneringsålder kunna sälja den på samma sätt som så många andra företagare gör med sina livsverk. Att sälja sitt livsverk och kanske kunna få tillbaka en del av sina årliga investeringar är något alla fiskare räknat med. Nu har politiska beslut utan grund omöjliggjort för dem att någonsin få tillbaka gjorda investeringar och till råga på allt så har fiskarnas egna lokala politiker enbart erbjudit sig att ersätta dem enligt en princip som är 75 procent av ett obefintligt marknadsvärde.
Förutom att ersättningen är ett hån mot yrkesfiskaren så har även landskapsregeringens beslut nu inneburit att man fastslagit ett ännu lägre pris på båtarna så att de absolut inte går att sälja. Nu med detta beslut är maxpriset fastslaget på båten och det är gjort av landskapsregeringen. Kontentan blir att de enda som drabbas av drivgarns förbudet är den åländska enskilde yrkesfiskaren, hans företag och familj.
När landskapsregeringen under 2004 öppnade stödmomentet begärde man in anbud på permanent avveckling av fiskeriverksamhet, anbud som nio båtar lämnade in.
Att upphandla under sken av att ett system baserat på den gemensamma fiskeripolitikens strukturprogram skall gälla och sedan ändra spelreglerna utifrån sina egna subjektiva bedömningar under pågående upphandling är inte god förvaltningssed. Varför genomförde man då en upphandling som fiskarna lade ner massa tid på om man inte hade för avsikt att följa sina egna upphandlingsdirektiv?
Genom ett snabbt överslag kring hur ersättningen utfaller i praktiken kan konstateras att nettokostnaden för landskapet per drabbad familj inte är stor om maxersättning utbetalas, detta tack vare EU:s 50 procentiga del av stödet. Nettointäkten för Åland är inte obetydlig, samtidigt som fiskarna ges möjlighet att fortsätta som egna företagare med en annan inrikting.
Det strukturstöd som erläggs till sökandena är att anse som beskattningsbar inkomst vilket således skall beskattas enligt den inkomstprocent som sökanden har och sålunda kommer kommunen som fiskaren bor i tillgodo. Skrotningen av fartyget innebär även att sökanden måste utge en skrotningskostnad som inte är obetydlig och de nya investeringarna som de kommer att göra resulterar i mer arbete för många företag på Åland och det med 50 procent finansiering av EU.
Då den gemensamma politiken är riktgivande, fastställs endast maxbelopp i direktiven, för att inte snedvrida konkurrensen mellan länderna. Civiliserade länder brukar oftast också leta efter möjligheter att stöda sina näringar, men då detta skulle realiseras på Åland möttes det underligt nog på hårt politiskt motstånd, till skillnad från hur samma ärende har skötts av våra grannländer.
Orsaken till varför ett maxbelopp bestämts av EU är för att staterna inte skall gynna sina fiskeriföretag på så sätt att det snedvrider konkurrensen bland medlemsländerna, men tanken från EU:s sida var inte att skapa orättvisa mellan fiskeriföretag i olika länder, såsom det nu har blivit. Andemeningen från EU:s sida var att hjälpa de företag som drabbades av det politiska beslutet. EU som institution kunde inte i sin vildaste fantasi tro att det skulle finnas medlemsländer som inte försöker använda sig av de verktyg man har fått till fullo.
Men uppenbarligen har landskapsregeringen ensamt rätt att bestämma över verkställigheten i strukturprogrammet, trots att målsättningar är gemensamma tillsammans med branschen och skall vara lika i hela Europa.
Jag kan tyvärr inte annat göra den här gången än att konstatera att subsidiaritetsprincipen, alltså att besluten som tas, skall tas så nära den det berör, varit till en stor nackdel för den åländska fiskerikåren. Skulle beslutet ha tagits i Finland eller varit ett EU-direktiv för landskapsregeringen att följa skulle rättvisan i Europa ha fungerat, men nu drabbas de åländska fiskarna mycket värre än sina motsvarande kolleger eftersom de åländska politikerna inte ser till sina egna medborgares bästa, till skillnad från övriga länder i EU.
Det är också skrämmande när det finns åländska yrkesfiskare som önskar att behörigheten över fiskefrågor borde överföras tillbaka till Finland eftersom de lokala åländska politikerna inte gör och förstår vad som är bäst för de åländska näringsidkarna.
Enligt landskapsregeringen har alltså samhället laglig rätt att förbjuda ett sätt att bedriva näringsverksamhet utan egentlig grund och samtidigt låta de drabbade näringsidkare gå sitt öde till mötes utan rimlig ersättning.
Så vad jag önskar är att lagtinget ger landskapsregeringen en uppmaning att ändra sin nuvarande negativa inställning till de åländska laxfiskarna så att de blir lika behandlade som sina nordiska kolleger. Eller menar även lagtinget att de åländska yrkesfiskarna skall vara de som drabbas hårdast av alla yrkesfiskare i Norden efter det beslut som tagits om drivgarnsförbud.
Vi får inte glömma bort att verksamheten är tvungen att upphöra på grund av myndighetsbeslut taget i ministerrådet i EU detta drabbar flera företag och familjer här på Åland.
Nämnas bör att samtliga av dessa laxbåtar som är aktuella för denna ersättning är byggda på Åland helt utan bidrag och har skapat uppskattningsvis 22000 arbetstimmar vid byggandet samt haft vida kringeffekter för övrigt näringsliv. Det skall även kommas ihåg att yrkesfiskarnas redskap, såsom garn, maskiner och tillbehör, inte ersätts trots att man blir förbjuden att bedriva sin näringsverksamhet.
Slutligen vill jag kort summera varför jag anser att lagtinget bör uppmana landskapsregeringen att följa det gemensamma fiskeriprogrammet och ersätta yrkesfiskarna enligt samma principer som övriga länder gjort.
- Beslutet som startade denna process togs av EU:s ministerråd genom drivgarnsbeslutet
- Den gemensamma fiskeripolitiken förespråkar att yrkesfiskarna skall behandlas lika mellan länderna och ges möjlighet att fortsätta bedriva sin näring trots det tagna beslutet; det kan göras om man följer strukturprogrammet till fullo på samma sätt som de övriga länderna.
- EU medfinansierar beloppet till 50 procent; om inte vi tar emot pengarna går de tillbaka och används av något annat land och vår nettobetalning till EU blir bara större.
- Fiskeribyrån har blivit överkörd av landskapsregeringen och beslutet är taget i plenum utan någon egentlig motivering.
- En yrkesgrupp som arbetat i motgång i över tio år och kämpat emot fiskeförbud, sälar, tokiga myndighetsbeslut och en sviktande lönsamhet bör inte bli drabbade hårdare än sina kolleger för att landskapsregeringen bedriver lokalpolitik i stället för att följa de gemensamma strukturprogrammen.
- Vi politiker på Åland kan inte acceptera att EU tvingar en yrkesgrupp att upphöra med sin näringsverksamhet och låta dem som blir drabbade betala för de besluten, vi måste ta ett ansvar för de fiskare som blir drabbade och särskilt när EU är med och betalar halva notan!
Med det sagda önskar jag att lagtinget skulle anta ett klämförslag av följande lydelse:
”Lagtinget hemställer om att landskapsregeringen ändrar sin negativa inställning till de åländska laxfiskarna som blivit drabbade av förbudet mot användandet av drivgarn så att de blir lika behandlade som sina nordiska kolleger och att landskapsregeringen tillämpar strukturprogrammet för fiskeripolitiken fullt ut.”
Detta var mitt anförande, fru talman, men jag tänkte återgå till några av de punkter där jag anser att fiskeriminister Strand var helt ute och cyklade. Om jag börjar med det han nämnde om att det finns fiskeföretag som är skuldfria och så använder han det som ett argument till varför man inte skall göra som i andra länder, så tycker jag att det är helt oväsentligt.
Menar fiskeriministern att de som har skött sin ekonomi, de som har betalat sina räkningar, de som under 20-30 års tid har fiskat och bedrivit verksamhet och kanske betalat av sina skulder på båten, de skall misskrediteras gentemot de som har skulder kvar på sin båt och inte har skött sin ekonomi?
Han nämnde också tidigare bidrag som har givits, vilket är helt oväsentligt. Om man börjar räkna tillbaka tio år på de bidrag som har givits i fiskeriverksamheten är det så att alla bidrag har haft någon orsak, det har varit att myndigheterna har förbjudit dem att bedriva sin verksamhet på grund av laxfiskestopp exempelvis, man har haft sälskador och man har s.a.s. haft andra problem som har gjort att samhället har gått in och betalat en viss del, men yrkesfiskaren har stått för den största delen, så det är en helt oväsentlig fråga i den här debatten.
Minister Strand säger att man gjort ett generöst förslag eftersom fiskaren får behålla sin båt. Det är också helt ointressant, för om fiskaren skall behålla sin båt, men inte har möjlighet att bedriva näringsverksamhet mera kommer det bara att kosta. Vilken fiskare vill se sin båt stå vid kaj och betala hamnhyror, avgifter och underhållskostnader på någonting som han inte kan bedriva näringsverksamhet med? Det här beslutet som landskapsregeringen har tagit kommer tyvärr att innebära att ingen av dessa yrkesfiskare kommer att kunna ta emot ersättningen, för de har inte råd att göra det.
Ministern säger också att yrkesfiskarna skulle ha varit negativt inställda till att investera i nytt fiske. Det är också helt fel. Först måste man få bort de gamla investeringarna, få tillbaka satsat kapital, före man kan investera i någonting nytt och det är också helt självklart.
Så nämner ministern marknadsvärdet på båtarna. Som jag sade är marknadsvärdet på båten är inte vad en värderingsman har satt den till utan marknadsvärdet måste räknas med de här åren och kommande års möjlighet att tjäna pengar på båten; med ett marknadsvärde som landskapsregeringen har satt på 75 procent är det tyvärr så att det kommer att medföra att laxfiskarna inte har råd att ta emot den ersättningen och sålunda blir de enda som blir drabbade av beslutet EU.
När det gäller närhetsprincipen som minister Strand tog upp har den i det här fallet gjort att de åländska yrkesfiskarna har blivit hårdare drabbade än sina kolleger i närregionerna.
När det gäller de politiska betraktelserna som Strand tog upp om att Karlström alltid har varit emot bidrag, så ja, Karlström har alltid varit mot bidrag. Jag önskar att alla bidrag som har betalats ut under alla år egentligen inte borde finnas utan det här borde skötas på marknadsmässiga grunder, men nu är vi med i ett system, vi är med i Europa, där systemet byggs på att det skall ges bidrag och då ser inte jag någon anledning till varför vi skall betala mera pengar till EU som sedan skall betalas ut till andra länder; då ser jag det som mycket klokare att vi försöker ta hem så mycket som möjligt och i det här fallet är EU med och betalar 50 procent. Sålunda är det helt självklart, framför allt med tanke på att det är ett myndighetsbeslut taget nere i Bryssel som drabbar i det här fallet nio stycken familjer på Åland och så skall vi hålla inne med de pengarna från EU! Det är beklämmande på alla sätt och vis.
Jag såg på att 
Inom ramen för Europeiska havs- och fiskerifonden tillåts endast ett operativt program per medlemsland. Det åländska genomförandet av programmet kommer således att göras i enlighet med det program som gäller för landet som helhet vilket godkändes av EU-kommissionen under våren 2015.
Debatten om sänkning av promillegränserna i trafiken går het på Åland. Det är få frågor som engagerar ålänningarna så mycket som när det kommer till frågan om alkohol. Det är väl bara ”kaninerna på lilla holmen” och jordbrukspolitiken som engagerar lika mycket.
Jag har de senaste åren hela tiden försökt se ljust på framtiden och lyfta fram det positiva. Just nu är det lättare än på länge att vara optimist för mycket pekar åt rätt håll och det är mycket positivt som sker på Åland just nu.
Jag har fört fram en hel del lagar den sista tiden, arbetsmarknadslagstiftning, fiskerikontroll, stöd för hållbart skogsbruk, avbytarlagstiftning och nu idag klubbade vi i regeringen ett kompromissförslag om sänkning av promillegränsen i trafiken.
TeamÅland
Fredrik Karlström 