Nya jaktlagen, statsstöd och en film

Publicerat: 1 september, 2022 i Personligt

Igår presenterade jag den uppdaterade lagstiftningen om jakt på Åland i lagtinget samt svarade på en fråga ifrån Camilla Gunell om statsstöd och skärgårdstrafik. Jag gjorde även en liten film om dagen, den såg ut såhär och nedanför hittar du mina inlägg i lagtingssalen.

Jaktlagen

Äntligen är det dags för en uppdaterad lagstiftning gällande jakten på Åland. Förslaget som legat på lagtingets bord sedan före sommaren är inte en totalrevision av lagen utan ett antal ändringar för att modernisera lagen samt att uppnå en bättre överensstämmelse med rådande förhållanden.

Jag vill dock passa på och skicka iväg ett tort tack och en eloge till jaktenheten och framförallt vår eminenta jaktförvaltare för det arbete som lagts ner på den här ändringen. Jag är oerhört glad för att ha tjänstemän på byrån som är så oerhört kompetenta, engagerade, kunniga och intresserade av dessa frågor. Det är en förmån att få jobba med sådana tjänstemän.

Jag tänkte i korthet beskriva några av de föreslagna ändringarna och sedan lämna över detta lagförslag i sin helhet till lagtinget och utskottet att behandla. I den åländska jaktlagen finns bestämmelser som i detalj reglerar hur och på vilka villkor jakt får utövas på Åland. I den här ändringen har inte alla paragrafer öppnats utan de som berörs är bland annat följande:

Paragraf 5. Här föreskrivs att den som har hemort i Finland har rätt att bedriva bland annat säl- och sjöfågeljakt på allmänna vattenområden, på de så kallade allmänningarna. Dagens ordalydelse samt avsaknaden av reglering om jaktgäster ger sken av att det inte är tillåtet för jägare med hemort i exempelvis Sverige att följa med ut på jakt på dessa områden. Med denna ändring klargör vi nu att det är möjligt

Paragraf 19 handlar om de jaktfria helgdagar som idag gäller. Förslaget i lagen är att paragrafen upphävs i sin helhet på grund av att den bedöms vara otidsenlig. Och det är nu dags att förändra så att det står mer i klang med tiden vi lever i. 

Enligt paragraf 26 kan LR på anhållan av markägare besluta att inrätta fågelskyddsområde för skydd av sjöfåglar. Enligt bestämmelsens nuvarande ordalydelse åtföljs ett sådant beslut automatiskt av ett vitesbelagt landstigningsförbud under tiden 15 mars – 31 juli. Det här var även ett önskemål ifrån det medborgarinitiativ kallat ”skydda sjöfågelstammen” som inlämnades den 24 juni 2020 och som behandlades och godkändes i lagtinget året efter.

Därtill införs några förändringar om fångstredskap, och fångstsätt samt bestämmelser som berör användandet av enhandsskjutvapen, mörkersikte och motordrivna fordon.

Därtill görs en liten teknisk ändring om jaktvårdsavgifterna och utskick av inbetalningskort med beaktande av att vi har och håller på digitaliserar mera på jaktförvaltningen och med det på sikt kommer minska arbetet gällande administrationen.

Den föreslagna lagen avses träda i kraft så snart som möjligt och enligt LR finner vi det sannorligt att de föreslagna ändringarna kommer att bidra till att både minska predationstrycket på sjöfågelstammen och förkorta lidandet för skadat vilt.

Skärgårdstrafik och statsstöd

Ledamot Gunells frågan innehåller två delar.

  1. I hur hög grad bedömer LR att man idag indirekt subventionerar fiskodlingsnäringen genom landskapsfinansierade transporter OCH
  2. Är i så fall detta förenligt med EU:s statsstödsregeler

Som svar på den första delen blir landskapsregeringens upplysning:
Landskapsregeringen bedriver och finansierar många olika verksamheter. En av dessa är att skapa förutsättningar så att varor, fordon och människor skall kunna transporteras till och från olika delar av vårt landskap samt att företag skall ha möjlighet att importera och exportera produkter till och från ön.

På fasta Åland gör vi det genom att vi bygger vägar, broar, bankar och underhåller dessa. LR tar inte betalt av någon entreprenör eller privatperson för att de använder våra gemensamma vägar och framförallt är det inte beroende på hur mycket eller lite någon entreprenör gör det. En lastbilstransport till Geta som avgår dagligen till eller från Mariehamn och sålunda använder (sliter på) vår infrastruktur betalar inte mer än den entreprenör som bara åker motsvarande sträcka någon gång per. Det betyder inte att vi subventionerar den som använder vägen mer.

Det handlar om infrastruktur, skapandet av förutsättningar och en del av att täcka det grundläggande behovet som finns för att möjliggöra näringsverksamhet, företagande och transporter inom/utanför landskapet.

Under decennier har en politisk överenskommelse funnits om att betrakta och likställa farlederna och skärgårdsfärjor som trafikerar dessa vatten med våra landskapsvägar.

Turlistor och turtätheter är en komplicerad helhet där väldigt många olika behov och aspekter vägs in. Ingen enskild aktör bestämmer när/hur/vart våra färjor avgår eller angör. Utan det görs av landskapsregeringen utgående ifrån en helhetsbedömning som är uppbyggd tillsammans med skärgårdsbefolkningen FÖR skärgårdsbefolkningen och FÖR skärgårdsföretagens behov.

Så svaret på den första delen av frågan är :
LR subventionerar inte fiskodlingsnäringen genom landskapsfinansierade transporter mer än annan näringsverksamhet i skärgården. Och sålunda blir svaret på den andra delen av frågan:
att våra offentliga turlistor och avgångar som var och en har rätt/möjlighet att boka/använda inte har något med EUs statsstödsregler att göra.

En intensiv höst på kommande

Publicerat: 15 augusti, 2022 i Personligt

Sommaren 2022 är inte slut ännu. En sommar som varit intensiv på många sätt, där hotellen mestadels varit fullbelagda med turister sedan början på juni. Där evenemang, konserter och happenings har avlöst varandra samt ibland även pågått samtidigt. Jag sade tidigt i våras att sommaren 2022 har potential att bli den bästa sommaren någonsin. I många avseenden blev den det och faktum är att både augusti och september ser väldigt lovande ut ifrån det perspektivet också. Europa touren för damer i golf är nästa stora evenemang och därefter återkommer skördefesten, som vanligt.

När det kommer till det politiska så har sommaren varit lugnare för min del, i alla fall om man jämför med de två senaste somrarna där Covid-19 tog en hel del av dagarna i anspråk. Inte för att jag var sjuk utan för att det kontinuerligt alltid var något som uppstod i den politiska kontexten. Antingen företag som hade utmaningar med likviditeten eller Finlands regering som diskuterade nya restriktioner, begränsningar eller nedstängningar. Det har vi sluppit den här sommaren. Tyvärr har dock världen blivit ännu oroligare och vi har fått känna av inflationen, kostnadsökningar och stor osäkerhet på grund av Rysslands krig mot Ukraina.

Förutom ovanstående utmaningar finns det en hel del politiska frågetecken som behöver rätas ut, osäkerheten vad gäller lönsamheten i jordbruket, energipriserna, kostnadsökningarna på många områden och jag gissar även att vi kommer börja se fler och fler utspel av både enskilda politiker och partier. Det är ju val på Åland om ett år. Jag lär återkomma till det, flera gånger.
Här några privata bilder ifrån den här sommaren.

Igår firade vi Ålands självstyrelsedag från tidig morgon till sen kväll. Personligen för mig så började dagen med att VAKNA i P3 & P4 (samsändning över hela Sverige) ringde upp och gjorde en kort intervju om Åland, firandet och självstyrelsen. Du kan lyssna på intervjun här>>

Därefter fick jag förmånen att tillsammans med en mängd digniteter såsom alla nordens talmän, kungahuset i Sverige och presidentparet ifrån Finland uppleva Smakbyn, Lagtinget, Torget och avslutningsvis en konsert på Andersudde.

En fantastisk dag men som om jag hade fått bestämma hade sett lite annorlunda ut. Då hade konserten med alla fantastiska åländska artister hållits i Miramarparken. Tänk vilken möjlighet vi hade att skapa en ny tradition där alla som samlas runt torget för att fira Självstyrelsen efter några timmars minglande, strövande, handlande och ätande skulle tagit sig till Miramarparken för att där få uppleva allt vad de åländska artisterna levererar. En tradition som jag är övertygad om att skulle sätta 9 juni på kartan i likhet med 17 maj i Norge. Ett tillfälle att samla alla ålänningar kring en musikalisk, kulturell och stämningsfull kväll som skulle ha möjlighet att växa, år efter år.

Men, nu blev det inte så. Det blev en fantastisk kväll ändå men jag tycker Lagtinget missade att ta tillvara en möjlighet som skulle kunnat bli en början på en ny tradition som vi skulle kunnat bygga vidare på, utveckla och fira tillsammans. Här några bilder ifrån dagen. Idag är det lite jobb, men sen fortsätter firandet idag, imorgon och på söndag.

Hoppas vi ses i vimlet.

Förändring är alltid bra

Publicerat: 30 maj, 2022 i Personligt

Jag har alltid gillat förändringar. När jag var liten och vardagen rullade på och inget speciellt var på gång så möblerade jag ofta om i pojkrummet bara för att det skulle hända något. ”Status quo” är inte riktigt min grej. Jag är helt övertygad om att varje förändring är en möjlighet till förbättring men definitivt vet jag att en förbättring alltid inleds med en förändring.

I helgen nådde jag två mål. Det ena var att på 100 dagar gå minst 1 miljon steg (alltså 10.000 steg per dag eller åtminstone 70.000 steg per vecka). Det skedde i söndags på dag 92 av 100. Det här projektet började den 28 februari direkt efter sportlovet.

Det andra som jag funderat på ett tag var att klippa mig efter cirka 20 år med långt hår. Två enkla men ändå stora förändringar. Det tredje målet jag har just nu är att gå ner minst 10 kg (100gram/dag) under samma 100 dagar. Det går också hyfsat även om de senaste veckorna och speciellt senaste helg bestått av lite för mycket middagar och godsaker. Men målet är inom räckhåll, bara 600 gram kvar och jag har 8 dagar på mig 🙂

Min far Tore – Entreprenören

Publicerat: 23 maj, 2022 i Personligt

Min far Tore Karlström är och har alltid varit företagsam, driftig, uppfinningsrik och en riktig entreprenör. Han har gjort/varit delaktig i många otaliga stora och mindre projekt under mer än ett halvt sekel. Flera har varit banbrytande och många gånger före sin tid. Bara för att nämna några saker så har han startat upp en plåtverkstad, en fabrik som tillverkat gipsskivor, uppfunnit smarta träreglar, limfogskivor, tillverkat komposter (10 år före det var modernt) och han började sälja och trodde på el-cyklar redan för över 30 år sedan.

Han har idag passerat 80-års sträcket men för den delen så har han inte slutat produktutveckla, komma på nya idéer och förverkliga det han tror på.

Det går att skriva en roman om allt han gjort i sitt liv, men det tänker jag inte göra nu. Jag vet att han håller på skriver sina egna memoarer, så vi får se fram emot dem en annan gång. Det jag däremot tänkte skriva några rader om och som jag tycker är lite charmigt är hans senaste projekt.
Nämligen www.alandskistan.ax

Eftersom han alltid varit en man som gillat bygga i trä, snickra och tillbringa tid i snickerifabriken i Mörby så är det kanske inte så konstigt att han återigen såg en möjligheten i något som inte fanns på Åland. Nämligen handgjorda kistor av åländsk gran utan konstgjorda syntetiska material. Varför importera något som kan tillverkas här, är äkta och hållbart?

Han började fundera på designen och hur den skulle tillverkas i lite större skala men som den företagare han är, även på försäljningen. Sagt och gjort. Nu är tillverkningen igång och kistan som finns i flera olika ytbehandlingar och kulörer går redan att köpa på begravningsbyrån Nocturne.

Jag tycker det är häftigt och det visar att man aldrig blir för gammal för att börja med något nytt, starta en ny tillverkning eller förverkliga en idé som man tror på. Det ger hopp åt oss som ibland börjar känna oss gamla. Det visar också att pensionärer idag är med och utvecklar samhället, skapar nya arbetstillfällen och att ålder bara är en siffra.

Farsan har haft många järn i elden och jobbat långa dagar under hela sitt liv, han har dock aldrig klagat över det utan sett fram emot nästa arbetsdag. Däremot så sa han för några år sedan när han började spela golf att: -”Nu tänker jag gå ner till heltid” Det tycker jag han gjorde helt rätt i men det skall bli intressant att följa utvecklingen och vad han hittar på här näst. För jag är övertygad om att det här inte är den sista idén som farsan hittar på, utvecklar och förverkligar.

Här nedan några bilder ifrån Mörby när tillverkningen just hade börjat.

Åland100 bilaga till Di och HBL

Publicerat: 12 maj, 2022 i Personligt

Här>> hittar du länken till Åland100 bilagan som givits ut i dagarna med Dagens industri och HBL.
Jag fick förmånen att skriva några ord som ”InLedare”

Dag 63/100 – uppdatering

Publicerat: 2 maj, 2022 i Personligt

För 63 dagar sedan bestämde jag mig för att försöka gå ner 100 gram/dag och gå 10.000 steg/dag under 100 dagar. Det har gått hyfsat bra. Jag har inte överdrivit något utan bara försökt minska kaloriintagen i veckorna men fortfarande leva som vanligt under helgerna. Däremot har jag varit stenhård på att röra mig mer. Om jag inte gått 10.000 steg en dag, har jag gått mer de följande dagarna. Hittills har jag klarat av att få till de 70.000 stegen/vecka som projektet eftersträvar.

Ärligt så har vikten också följt planen. I morse vägde jag 97,9kg, vilket betyder -6.9kilo sedan start eller i medeltal 109 gram/dag. Konditionen börjar bli bättre, skjortorna/byxorna större och nu kan jag ju inget annat göra än fortsätta. Däremot vet jag att maj månad kommer bli svår, en hel del resor, middagar och mycket möten på kvällar. Men skam den som ger sig, fem veckor till.

Mycket på gång nu

Publicerat: 29 april, 2022 i Personligt

Maj blir (likt de flesta andra månader) en intensiv månad. Bland annat kommer en tilläggsbudget med en hel del förslag ifrån mina ansvarsområden (återkommer till det om en vecka), två nordiska ministerrådsmöten i Norge (efter två års digitala möten skall det bli härligt att träffa kollegorna IRL), Sjöfartsdag, invigning av Långnabba vindkraftpark och ett stort event i Stockholm för att locka människor att flytta till Åland. Är du intresserad av det goda livet och en spännande karriär och går i tankarna att göra en förändring i livet så tycker jag (om du befinner dig i Stockholmsområdet) att det här>>> är ett ypperligt tillfälle att bekanta dig med flera framgångsrika framtidsföretag som vill rekrytera och ta del av åländsk kultur, mat, dryck och mingel. Samt träffa mig 🙂

https://finlandsinstitutet.se/alandsjobb/

Ett annat projekt som är högaktuellt är Sommarpraktikant 2022.

Projektet som körs för tredje året i rad tillsammans med Ålands Näringsliv leder till att 160 åländska ungdomar födda år 2004, 2005 eller 2006 har sysselsättning under sommaren om minst fyra veckor. Syftet är att ge företag incitament att anställa ungdomar som annars under rådande osäkra ekonomiska läge inte skulle få viktig arbetserfarenhet. Läs mer om hur du ansöker om en ”sommarjobbssedel” och hur du som företagare skall agera här>>>. Företagare, ge ungdomen en chans

https://www.naringsliv.ax/verksamhet/sommarpraktikant-2022

Måste även skriva lite om den avslutningsfest som hölls igår kväll på Slöfaretsmuseet och Restaurang Nautical för de 70 första deltagarna i uttagningen ett av två till Grit:lab Åland. Jag är så stolt, glad och imponerad över dessa personer som har jobbat stenhårt, långa dagar/nätter och gått igenom 12 quests, 3 raids, 1 hackathon och 4 exam under 4 veckor. Vilket engagemang, vilken glädje, vilket driv och vilken Grit! Tack alla deltagare, partners men framförallt gänget på Paf, utan er hade det inte gått. Det här initiativet har skapat vänner för livet och jag är helt övertygad om att vi kommer se underverk ifrån flera av dessa personer i framtiden. Grit:lab>>> och det här gänget är precis vad Åland behöver. 

Ålandsexemplet i Europaparlamentet

Publicerat: 7 april, 2022 i Personligt

Igår fick jag frågan av Harry Jansson om jag kunde hoppa in istället för honom under ett seminarium som Europaparlamentets Minoritetsintergrupp anordnade idag. Rubriken för seminariet var ”Ålandsexemplet som inspiration i minoriteters sammanhang”. Seminariet anordnades av Minoritetsintergruppen som samlar Europaparlamentariker som intresserar sig för minoritetsfrågor.

Vid seminariet, som anordnades digitalt, höll även Ålands fredsinstituts direktör Sia Spiliopoulou Åkermark en presentation på temat ”Ålandsexemplet i dagens värld”. Sia är en klippa när det kommer till detta område. Hennes anförande/inlägg kommer säkert publiceras på www.peace.ax inom kort

Jag sade ungefär det här:

Honourable members of the European Parliament, ladies and gentlemen. Unfortunately the Deputy chief minister Mr. Jansson had to attend an important meeting today with the Finnish government regarding refugees from Ukraine.

However, I thank you very much for inviting me here today on behalf of the Åland government. It is always a pleasure to address members of this house in general and members with an interest in minority rights in particular. I am of course delighted to see that you have decided to take a closer look at the Åland example. Especially in times like this and in the context of the Russian invasion of Ukraine, it is extra relevant to look at examples of peaceful conflict resolution.

Honourable members, it is actually quite astonishing that we can say that we Ålanders celebrate 100 years of autonomy this year. Because 100 years ago, the sentiment on the Åland islands was quite a different one. The Ålanders were denied their will to reunite with the motherland, Sweden, and this was of course a great sorrow.

But very quickly, the Ålanders decided to look ahead and to really make the best of the situation at hand. And for the last 100 years, the entire society has worked together to develop the autonomy and to create a well-functioning society. It is clear that the autonomy has served us well, but it is equally clear that it is something that constantly requires hard work and diplomacy.

In this context, let me underline two things:

first of all, the autonomy is not a static solution. We have a firm legal basis in the autonomy act but the world around us is changing and hence the autonomy also needs to develop. The EU membership is a good example of that. When EU legislation requires one national authority or one plan per member state, it automatically leads to a problem in a Member State with autonomous regions. Let me therefore underline the need for lawmakers, such as yourselves, to keep this in mind whenever you see that a legislative proposal requires only one national plan or solution. Adding the letter “s” after for example a national plan can mean a world of difference for autonomies and minorities around the EU.

In the context of our EU membership, it is also worth mentioning that Finland is yet to grant Åland the seat in the European Parliament that we have a constitutional right to. In the meantime, we are of course happy and proud to have Members like Nils Torvalds in the house to also make sure that Åland’s voice is heard in the parliament, but it remains a fact that Finland’s refusal to give us an own seat is a real democratic problem.

Second of all, I want to clearly draw your attention to the need of a solid legal basis in order to ensure the protection of minority rights. In the case of Åland, the autonomy act is crucial. It is a law of constitutional character in Finland and it sets out the framework of the autonomy.

There are two things that are crucial when it comes to the autonomy act:

one is that it is actually fully complied with, and the other is that it is developed throughout time.

Overall, the framework for Åland is working fairly well but there are cases when the autonomy act is not complied with and we can’t deny that we see great challenges when it comes to developing the legal framework right now. This is undoubtedly great challenges to the whole principle of the Åland autonomy and there’s a great responsibility for politicians, both in Finland and on Åland, to take these challenges seriously and to be constructive and show a serious will to develop and to safeguard the autonomy.

Honourable members, let me conclude by saying that the Åland solution has many merits when it comes to protecting our minority and linguistic rights, but it is a constant work in progress. I am very much looking forward to hearing the following presentation and your reflections but for now, let me just thank you for your interest and I want to let you know that you are all very welcome to visit Åland islands if you want to look into our autonomy in more detail. It would really be my pleasure to personally welcome you on Åland. Once again, thank you very much.

100 dagar – 2022 edition

Publicerat: 28 mars, 2022 i Personligt

Idag när jag börjar skriva det här inlägget är det söndagen den 27 februari och jag väger återigen alldeles för mycket. Ställde mig på vågen i morse och konstaterar att den visade 104,9kg. Det här är inget nytt fenomen, det har hänt otaliga gånger de senaste 30 åren. Så nu är det återigen dags, 100 dagars skärpning med följande som målsättning:

  • gå ner 100gram/dag i medeltal under 100 dagar -> -10kg
  • gå i medeltal 10.000 steg/dag under 100 dagar -> totalt 1 miljon steg
  • skriva en kort sammanfattning för mig själv varje vecka samt publicera resultatet en gång per månad fram till måndagen den 6:de juni.

Uppdatering 1 – Söndag 6 mars

Det har gått en vecka sedan jag började den här omgångens ”viktkamp”. Allt har gått enligt plan såhär långt. Skärpt mig med intag av kalorier på lunchen/middagen, minskat på det mest onödiga och gått dryga 77.000 steg på en vecka.

Uppdatering 2 – Söndag 13 mars

Vecka två avklarad. Planen håller. Promenerat alla dagar och kaloriintagen har hållits i schack. Tråkigt, lite jobbigt men nödvändigt. 173.676 steg på 15 dagar ger ett medeltal på 11578 steg/dag.

Uppdatering 3 – Söndag 20 mars

Vecka tre avklarad men avslutades inte optimalt. Igår var det kalas, middag och nattsudd. Ett sådant leverne genererar oftast en ”tillfällig” vikthöjning, så även den här gången. Men även det är enligt planen min. Jag tror nämligen att det är bra med en 24 timmars ”paus” ifrån den hälsosamma livsstilen, bara det inte bli för ofta.

Promenaderna har fortlöpt och jag har lyckats hålla över 10.000steg/dag sedan start, utmaningen blir när man har kvällsmöten. Missar man en dag, vilket jag inte gjort ännu, måste man göra nästan 20.000 steg dagen efter, och det är mer eller mindre omöjligt för mig. Den tiden finns inte. Så de dagar jag har möte på kvällen eller andra åtaganden så måste promenaden ske på morgonen. Något som fungerar väldigt bra eftersom jag ändå är vaken och nu på våren är det en fantastisk tid att promenera på morgonen. Testa! Gå en timme mellan 06:00 och 07:00. Du kommer vara pigg hela dagen och känna dig stark och duktig. Nu uppe i 241.626 steg sedan start.

Uppdatering 4 – Måndag 28 mars

Fyra veckor avklarade av ett mer hälsosamt leverne. Nu har jag kommit så långt in i ”projektet” att jag märker en liten skillnad. Kläderna sitter inte riktigt lika trånga runt magen och flåset börjar bli bättre. Även om det är en lång väg kvar och jag vet att det blir svårare och svårare att gå ner i vikt för varje vecka så finns det hopp. Vägde in på 100,8 kg i morse. Fördelen med att ha klarat av de här första fyra veckorna är att jag inte kan sluta nu, för då har jag ju gjort allt det här i ”onödan”. Så nu fortsätter jag.
Resultatet såhär långt är -4,1 kg i vikt och 325.080 steg avklarade.

Nästa uppdatering här på bloggen blir om ca fyra veckor. Förhoppningsvis skall jag då vara i bättre form än vad jag var den här tiden för ett år sedan.

Digitaliseringsmeddelandet

Publicerat: 11 mars, 2022 i Personligt

Igår överlämnade landskapsregeringen ett meddelandet till lagtinget som handlar ”om den åländska förvaltningens fortsatta digitalisering”. Det är något som efterfrågats och som regeringen och jag själv utlovat under en längre tid. Totalt handlar det om ca 100 sidor om vad som gjorts, var vi är och vad som behöver göras framöver för att lyfta och förflytta det offentliga Ålands digitalisering till en ny nivå. Den fortsätta resan mot visionen att ålänningarna skall ha rätt till ”minst jämförbar digital utveckling som medborgarna i våra grannländer” är ett ambitiöst mål eftersom våra grannländer är världsledande på offentlig digital service.

Meddelandet och framförallt bilaga 1 (läs det!) kommer att ligga till grund för det fortsatta arbetet. Vad skiljer då det här meddelandet ifrån tidigare insatser som gjorts för att digitalisera Åland och den offentliga sektorn? Det är faktiskt ganska mycket. Den här gången är arbetet sett mer ur ett juridiskt perspektiv och att lagstiftning är vägen framåt.

Tidigare insatser/initiativ har legat på en visionär nivå där olika digitaliseringsarbetsgrupper / kommissioner / råd utformat mål/tankar/visioner över vad digitaliseringen kan medföra för positiva effekter för Åland och ålänningarna. Det arbetet har varit bra och det finns mycket gott att hämta därifrån men tyvärr har själva grundarbetet uteblivit eller inte blivit gjort. Olika insatser ”här och där” har tillkommit men det strategiska helhetsarbetet eller grunden har inte prioriterats eller förverkligats.

Digitalisering handlar om så mycket mer än hemsidor/app:ar/program/system/hackatons eller Microsoft 365. Det handlar om lagstiftning, människor, standardisering, säkerhet, pengar, processer och därtill lite teknik.

Digitaliseringsarbetet i förvaltningen har inte prioriterats de senaste två decennierna. Inte för att ambitioner, pengar eller viljan inte har funnits, utan snarare att kompetensen, förståelsen och uthålligheten inte funnits där. Särskilt hos politikerna (som kommit och gått vart fjärde år) som beslutar om resurser och prioriteringar. Det hoppas jag vi skall ändra på nu. Det kommer inte ske över en natt, det kommer ta tid och det kommer kosta en hel del. Men alternativkostnaden om vi inte gör det är betydligt högre.

Skall allt då ”digitaliseras”? Nej, jag tror inte det. Det finns mycket som fungerar utomordentligt bra genom att man ringer ett samtal till en myndighet (utan att hamna i telefonkö) och får prata med en tjänsteman som kan ge ett svar på den fråga man har eller hjälpa en vidare. Den biten finns ingen anledning att ”digitalisera bort” det är en del i den attraktionskraft som gör Åland unikt men däremot finns det fantastiska möjligheter med digitaliseringen och framtiden.

Det finns mycket att göra kring de grundläggande bitarna i det här digitaliseringspuzzlet. Lagstiftning kring informationssäkerhet, e-arkiv och interoperabilitet är bara en liten del. Samordning, standardisering och ökade kontakter mot befintliga system som redan är i drift och tillgängliga är andra delar.

Det finns många vägval framöver och just därför är det viktigt att förankringen blir rätt (genom en parlamentarisk grupp), att arbetsgrupper ges konkreta uppdrag/mål och att digitaliseringsenheten får ett starkare mandat för att staka ut vägen.

När det kommer till det senare är jag oerhört glad över att på måndag får hälsa Francois Maugis välkommen på jobb som ny t.f chef för digitaliseringsenheten. Jag är övertygad om att Francois har erfarenheten, kapaciteten, drivet och viljan att leda det här arbetet. Först inom förvaltningen men sedan även strategiskt för det offentliga Åland. Här är första sidan på Francois CV.


När jag funderar på hur det digitala Åland kunde se ut i framtiden ser jag ungefär en struktur likande det här. Observera att det här är min amatörmässiga ”mind map” det finns säkert många andra sätt att tänka och olika orsaker till att göra på något annat sätt. Det är bland annat det som det kommande arbetet kommer få utvisa. Tanken jag har med dessa fyra pelare är att det inom varje område krävs egen kompetens, utveckling, engagemang och driv. Det finns många gemensamma utmaningar inom de fyra områdena som inte direkt har med de andra områdena att göra, även om allt hänger ihop.

Farleden kallar jag det. Orsaken till det är att jag ser många likheter med hur sjö/flygtrafiken fungerar. Där måste man navigera, färdas och kommunicera enligt givna regler. Regler som absolut måste följas, för gör man inte det, kan det orsaka kollisioner, missförstånd och kaos.
Följ gärna debatten i lagtinget nästa vecka.
Trevlig helg

Skriftlig fråga om Å-fab

Publicerat: 9 mars, 2022 i Personligt

Idag svarade jag på ledamot John Holmbergs fråga om

” Varför har landskapsregeringen inte informerat lagtinget om den nya fastighetsstrategin som allvarligt riskerar rubba konkurrensbalansen på den privata marknaden?”

Jag svarade ungefär såhär:
Det korrekta och formella svaret på ledamot Holmbergs fråga, är att LR inte har antagit någon ny fastighetsstrategi, så det finns ingen ny strategi att förankra eller informera lagtinget om. Därtill anser inte LR att de två fastighetsaffärerna som genomförts av bolaget Ålands Fastighets Ab riskerar rubba den lokala marknaden för fastigheter eftersom de är gjorda på marknadsmässiga grunder och verksamheterna i lokalerna fortsätter med samma inriktning som tidigare. Men det kan jag återkomma till.

Ledamot Holmberg har även skrivit ett antal insändare i frågan och hävdat att det handlar om skattepengar, offentliga medel, subventioner och socialisering av fastighetsbeståndet. Det stämmer inte heller.

  • Fastighetsaffärerna finansieras av bolaget självt tillsammans med en lokal bank.
  • Fastighetsaffärerna görs på marknadsmässiga villkor, utan inblandning av vare sig garantier, subventioner, eller kapitaltillskott ifrån landskapsregeringen, lagtinget eller skattebetalarna.

Landskapets fastighetsbolag, Ålands Fastigheter Ab som genomfört de fastighetsaffärer som är aktuella i den skriftliga frågan är ett bolag som funnits, agerat och varit en aktiv spelare på den åländska fastighetsmarknaden i över ett halvt sekel.

Det grundades år 1971 och hette tidigare Norra Ålands Industrihus Ab och var ett samägt bolag mellan fem norr-åländska kommuner och dåvarande landskapsstyrelse och verkade enbart de första decennierna på Norra Åland. Idag är bolaget helägt av LR och verksamhetsområdet är hela Åland. Många är de åländska företag som börjat, utvecklat och expanderat sina verksamheter i lokaler ägda av just det bolaget och nästan lika många företag är det som köpt loss de fastigheterna under årens gång.

Under de senaste 50 åren har bolaget genererat, förutom industrilokaler, även skattemedel och bidragit till Ålands utveckling på flera positiva sätt. Skulle exempelvis de plastindustrier vi idag har på Åland etablerat sig, vuxit sig starka och utvecklats här utan detta bolag? Jag är övertygad om att svaret på den frågan är -”NEJ”.

Skulle exempelvis den landbaserade fiskodlingen i Eckerö kommit till utan det samhällsägda fastighetsbolaget? Jag är övertygad om att svaret, även på den frågan är -”NEJ”.

En satsning som resulterat i att Fifax nu är börsnoterat samt bidragit till att över 60 miljoner euro investerats i en toppmodern anläggning som sysselsätter dryga 20 personer på västra Åland.

Det offentliga fastighetsbolaget har historiskt spelat en viktig roll för utvecklingen av Åland och jag är övertygad om att det kommer göra det i framtiden också.

Det behöver också noteras att Ålands Fastighets Ab har haft ett positivt kassaflöde under största delen av bolagets historia och står idag på en solid grund. Den solida grunden gör även att bankerna har förtroende för bolaget och med det är delaktiga i och finansierar flera av de satsningar som bolaget gör och gjort.

Är ett offentligt ägt fastighetsbolag som satsar på industrilokaler något socialistiskt eller unikt i världen eller för den del norden? Svaret på den frågan är också NEJ. Både öster och väster om oss och över hela världen skapar länder, regioner och kommuner förutsättningar för industriföretag att etablera sig och utveckla sin verksamhet med just liknande verktyg. De flesta ser, likt LR, ett offentligt ägt industrifastighetsbolag som ett verktyg och en möjlighet i den näringspolitiska verktygslådan.

Om vi sedan ser övergripande utan att gå in i detalj på de två senaste fastighetsaffärerna som har aktualiserat den här frågan så kan jag konstatera att de är genomförda inom och i linje med §2 i bolagets bolagsordning, som lyder:
”Föremålet för bolagets verksamhet är att uppföra och utveckla fastigheter för uthyrning och försäljning för industriella ändamål och övrigt näringslivsbehov, samt all övrig med detta förknippad verksamhet. Bolaget kan bedriva handel med värdepapper samt äga och besitta fast egendom.”

Bara för att aktieägaren av ett bolag, är det offentliga betyder inte att verksamheten som bedrivs inom det bolaget och dess bolagsordning är socialisering. För mig handlar Ålands Fastigheter Ab om att det offentliga tillsammans med det privata kan skapa förutsättningar för tillväxt och ett sätt att bedriva en aktiv näringspolitik.

Kan LR bidra till, på marknadsmässiga grunder, att bibehålla och utveckla arbetsplatser, särskilt inom industrin så är jag övertygade om att det är samhällsmässigt ekonomiskt försvarbart och fördelaktigt.  Att vidta åtgärder för att bevara och medverka till utökande av arbetsplatser är oftast ett mer ekonomiskt fördelaktigt och effektivt sätt att nå tillväxt än skapa helt nya verksamheter.
Särskilt under en tid av pandemi där varje arbetsplats räknas.

Ålands Fastighets Ab

Publicerat: 22 februari, 2022 i Personligt

Ledamot John Holmberg ondgör sig i en insändare i tidningarna att Landskapsregeringens helägda bolag, Ålands Fastighets Ab, fortsätter bedriver den verksamhet, som man enligt mig gjort framgångsrikt sedan år 1971. Alltså att äga, bygga, köpa, sälja och hyra ut industri- och kommersiella fastigheter på Åland. Många är de bolag som börjat och utvecklat sina verksamheter i dessa samhällsägda lokaler och många är de arbetsplatser bolaget varit med och skapat förutsättningar för under åren.

Ålands Fastighets Ab är ett bolag som ägs till 100% av Ålands Landskapsregering men sköts, drivs och utvecklas på marknadsmässiga grunder och villkor. Utan subventioner eller bidrag. Bolaget är samtidigt ett verktyg i den näringspolitiska verktygslådan, likt många andra bolag som ägs av stater eller kommuner både öster och väster om oss.

Bolaget har ett positivt kassaflöde, har gjort positiva resultat de senaste åren och står på en solid grund och sålunda kostar inte bolaget de åländska skattebetalarna något. Tvärtom, bolaget genererar skattemedel och bidrar till Ålands utveckling på flera positiva sätt.

Chipstersfastighetsaffären kan man säkert ha olika åsikter om. Vad är rätt och vad är fel. För bara ett drygt år sedan var verksamheten och arbetsplatserna där hotade av nedläggning. Bland annat genom denna fastighetsaffär som försiggåtts av många långa förhandlingar, värderingar och diskussioner så är jag övertygad om att helheten kommer att bli en bra affär för Åland.

Med den tillväxt, behållande och utökande av arbetsplatser samt investeringar som nu planeras finns det återigen en framtidstro och verksamhetsförutstättning för bolaget. Är det en bra affär? Det kommer framtiden att utvisa eller som Gustaf Salmelin uttryckte det i Ålandstidningen. -”Vi har ett långt hyresavtal på fem plus fem år och jag tror det är en bra affär för Ålands Fastighets AB”

Hade det varit bättre att inget gjort? Jag tror inte det. En aktiv näringspolitik tror jag är bättre än en passiv.

Gällande ”Dinerafastigheten” så kan man säkert även där ha olika åsikter. Den fastighetsaffären bestod i en helhet. Ålands Fastighets Ab ägde en bagerifastighet på Kökar men efter att verksamheten där upphörde stod fastigheten tom och kostade tyvärr bolaget pengar.

Att hitta nya hyresgäster eller köpare, under pandemin, var inte det lättaste och verksamhetsföutsättningarna att äga en fastighet på Kökar, utan hyresgäst är inte optimalt. Det resulterade i att under hösten inleddes förhandlingar mellan Ålands Fastighets Ab och ägarna av Dinerafastigheten om ett köp/byte. Den ena affären var inte aktuell utan den andra och det gällde bägge parter. Värderingar gjordes, förhandlingar genomfördes och den affärsmässiga grunden klargjordes.

Ålands Fastigheter Ab har större möjligheter, förutsättningar att utveckla, bevara och säkerställa bolagets intressen genom att äga en industrifastighet i Mariehamn än på Kökar. Därtill kommer ett lokalt ägande av fastigheten på Kökar ha större/bättre förutsättningar att utvecklas än med ägandet kvar i Mariehamn.


Nu äger Ålands Fastighets Ab några fastigheter i Mariehamn och har med det möjlighet att utveckla bolaget/fastigheten i takt med tiden. Vem vet vad som kan komma att starta/utvecklas om rätt förutsättningar finns. Därtill är den fastigheten nu uthyrd på marknadsmässiga grunder och generera positiva inkomster till bolaget för att kunna vara med i andra och nya projekt i framtiden.

Konstaterar slutligen att det är lätt att sitta på åskådarläktaren och ha åsikter om hur spelet borde spelas och berätta att något borde göras. Det är lite mer krävande att vara ute på spelplanen och kämpa på för Ålands bästa. Jag väljer dock att göra det senaste. Kanske ledamot Holmberg en dag kommer erbjudas samma möjlighet. Om så hoppas jag att han kommer bedriva en aktiv näringspolitik och verkligen göra något också. För fakta kvarstår. Att inte göra något är också ett alternativ, det är oftast enklare, blir mindre kritiserat men det resulterar sällan i att något blir bättre.

Evenemangsbidrag

Publicerat: 16 februari, 2022 i Politik

Igår var jag med i ett turismseminarium som Visit Åland och Landskapsregeringen arrangerade tillsammans. Presentationer hölls av bland annat analysföretaget Kairos Future som visade sin senaste undersökning Travel Trend Report, Norstat som presenterade finländarnas syn på Åland som destination och tankar kring hemestrande för år 2022 samt Demoskop som sammanfattade vår svenska målgrupps kännedom om Åland i jämförelse med andra destinationer runt Östersjön. Intressanta inlägg som visar att vi gör mycket rätt, har potential men även utmaningar framöver

Här är hela seminariet och mitt avslutande inlägg där jag summerar seminariet med lite tankar/reflektioner/kommentarer samt berättar om de nya stödprinciperna för evenemangsbidrag som jag tog tidigare under morgonen.

I korthet är det nedanstående som gäller för evenemangs/eventbidrag men du kan läsa mer om stödet här>> på regeringens hemsida.

Syftet med evenemangsstödet är att främja satsningar på nya evenemang under ett uppbyggnads- eller utvecklingsskede, som har en positiv effekt för besöksnäringen och som bidrar till ökat antal övernattningar och inresande till Åland utanför den absoluta högsäsongen, dvs utanför julimånad.

Stödnivån för ett evenemangsbidrag kan uppgå till 40 % av de godkända stödberättigande kostnaderna. Stöd kan erhållas i maximalt tre år för återkommande evenemang. Bidrag som understiger 5.000 euro beviljas inte.

Kriterier som ligger till grund för bedömning av ansökan och evenemanget är media exponering och marknadsföring av Åland, den totala budgeten i förhållande till evenemangets storlek och förväntat antal deltagare och/eller publik, antal inresande och övernattningar samt samarbete mellan flera aktörer. Evenemang som innebär samarbete mellan flera aktörer prioriteras.

Mitt Sommarprat i Radio Vega år 2015

Publicerat: 11 februari, 2022 i Personligt, Podcast

Hittade mitt Sommarpratet jag höll i Radio Vega sommaren år 2015. Programmet har inte varit tillgängligt att lyssna på i några år, men eftersom det var jag som gjorde originalinspelningen i egen studio, så hade jag ljudfilen sparad. Jag har även hittat sommarprat jag höll i Ålands Radio år 2001 men det väntar jag med att publicera några år ännu.

Vill du lyssna på pratet ifrån 2015 så hittar du det här:

Hittade även manuset jag skrev och om du istället vill läsa (ungefär) vad jag sade, så var det det här:

Lördagen den 18 maj 2013 fyllde jag 40 år, det var en av de dagar i mitt liv jag aldrig någonsin kommer att glömma. Jag hade i några månader innan planerat ett ”sjutusans” kalas och tänkt bjuda in de cirka100 personer som betyder mest för mig. Jag hade bokat museifartyget Pommern i Mariehamn som festlokal, ordnat med en tre rätters meny, mailat med standUp komikern Magnus Beter och bandet Brooken Door att de skulle komma över.

Men kvällen innan det var dags att skicka ut inbjudningarna räknade jag ihop vad kalaset skulle kosta och insåg att det var helt galet. Så mycket pengar för en kväll, bara för att jag fyller 40 år.
Jag beslöt under natten att ställa in den festen och istället skänka de pengarna kalaset skulle kosta till ett barnhem i Musoma, Tanzania som min far varit med och startat och som gör fantastisk skillnad, förändrar och räddar liv.

Så Istället för kalas beslöt jag tillsammans med min barndomsvän Marcus att vi skulle springa ett halvmaratonlopp som skulle arrangeras för första gången i den åländska skärgårdskommunen Brändö, turligt nog exakt på min födelsedag.

Jag hade några månader innan börjat träna löpning. Det längsta jag dock någonsin sprungit var 12 km, men om man orkar springa 12 km måste man kunna springa 22 på ren vilja, ansåg jag.

Det är den händelsen jag aldrig kommer glömma, även om jag inte heller kommer ihåg allt. Den slutade med en kollaps och medvetslöshet efter 17 km. Jag fick en käftsmäll av livet som gav mig en knockout och som var början på en känslomässig berg & dalbanetur. Den smällen var inlednigen till de två tyngsta år i mitt liv.

Jag heter Fredrik Karlström, jag är 42 år, utbildad helikopter och flygplanspilot, jobbat som stationschef på en radiostation, VD på ett flygbolag, startat upp, äger och drivit en handfull olika företag, hoppat fallskärm, tagit dykcertifikat, gått en boxningsmatch, flugit under Golden Gate bron, sålt fem flygplan, bott några år i USA, kört bil fram och tillbaka Åland-Paris över en helg och rest över halva världen.

Det här är mitt sommarprat, där jag tänker berätta lite om mina vägskäl i livet. Prata om min lust och längtan till att se fram emot det oväntade och ständig förändringar. Men med idel solsken blir det öken, som araberna säger, så jag tänkte även berätta om lite mörkare stunder.

Det jag har lärt mig såhär långt i livet är att det är de vägval vi väljer medvetet, omedvetet, frivilligt eller ofrivilligt som placerat oss där vi är just nu. Jag tänkte berätta min historia och hur mitt liv hänger ihop, och om några vissa tillfällen i livet som om jag valt annorlunda eller mina önskningar hade uppfyllts, knappast hade gjort att jag idag jobbar som näringsminister i Ålands landskapsregering.

Jag hoppas du kommer finna den här timmen intressant och kanske inspirera dig till att göra mer än du tror du kan göra, gå din egen väg och inte vara rädd för förändringar. Livet är kort och långt på samma gång, man hinner göra väldigt mycket, om man inte sover för länge.

Låt 1 – Broken Door – It ́s amazing 3:09

Klockan 10.00 lördagen den 18 maj 2013 gick startskottet vid Brändö Idrottshall. Vi var ca 100 löpare som stack iväg, jag höll ett lite för högt tempo för min form men de första 10 km gick relativt bra, men sen började det bli riktigt tungt.

Trots att kroppen sa, -”Sluta, avbryt”, sa viljan/huvudet -”Kör på. Inte tusan avbryter man en halvmara, har man börjat med något, slutför man det. Man ger inte upp, särskilt inte du Fredrik Karlström, hur skulle det se ut, vad skulle det ge för signaler, kan man springa 12km – kan man springa 22…”

Jag fortsatte. Det resulterade i att jag hittades medvetslös vid vägkanten av några andra löpare runt 17 km:s sträcket.

Det var givetvis en kombination av många saker som gjorde att kroppen beslutade sig för att ge upp. Jag gick ut för hårt, hade inte sovit många timmar de senaste månaderna, jag hade precis kommit hem ifrån ett möte med de nordiska näringsministrarna, druckit för lite vatten och kanske för mycket annat och så var det den hittills varmaste dagen på året.

Från vägkanten där jag hittades, kördes jag med Brändös nya ambulans till kommunens helikopter landningsplatta, där vaknade jag upp ca 20 minuter efter kollapsen, helt förvirrad och hade inte en aning om vad som hänt. Jag informerades om att jag väntande på ambulanshelikoptern som skulle ta mig till sjukhuset i Mariehamn.

En väldigt söt kvinna satt bredvid mig i ambulansen, hon kom ifrån Åbo och hon visste inte vem jag var, tillskillnad ifrån de flesta andra på Åland. Hon ställde en massa frågor, bland annat frågade hon vilket år det var? Efter en lång betänketid och med långsam trög stämma konstaterade jag att det måste vara år 1984… sen frågade hon vad jag jobbade med.

Då svarade jag segt att jag är näringsminister, hon tänkte förmodligen att det här är inte bra, sen be- rättade hon att jag skulle åka helikopter till Mariehamn och ville veta om jag åkt helikopter någon gång, jag svarade då skakigt att jag är en helikopterpilot…

Hon måste ha tänkt att det här är verkligen illa.

Helikoptern landade och där någonstans tappade jag kontakt med omgivningen och när jag bärs in i helikoptern går kroppen i chock, jag förstår inte riktigt vad som händer, jag börjar frysa och det enda jag minns att jag säger eller skriker är ”Nej, nej, nej…”

Jag inser där och då att någonting inte är som det skall. Liggandes oförmögen att röra mig i ambulanshelikoptern försöker jag desperat få kontakt med personen som i en röd räddningsdräkt sitter bredvid, men ingen reaktion ifrån honom, varför svarar han inte?

Alla rörelser han gör går i slowmotion. Jag är törstig, jag säger :
-”Vatten, vatten, vatten” men ingen reaktion ifrån personen bredvid mig.

Jag försöker röra tårna. Ingenting. Fingrarna, ingenting, försöker spänna alla muskler i kroppen men ingen kontakt någonstans. Här börjar jag bli orolig på riktigt, jag kan inte röra mig, personen som står lutad ovanför mig förstår inte vad jag säger. Det här kan inte vara sant, har något som inte kan hända mig, hänt?

Tankarna är väldigt långsamma och jag måste anstränga mig för att få ihop vettiga meningar i huvudet. Jag börjar inse att det här är allvarligt. Vad har jag gjort? Varför kan jag inte röra mig? Kommer jag aldrig mer göra det? Vad betyder det här? Jag ligger orörlig i helikoptern och börjar tro att jag har förstört mitt eget liv, en fasansfull känsla. ”Det här kan inte hända mig, det här händer andra”. Men sen slår det mig ännu hårdare när jag inser att jag kanske inte bara förstört mitt liv, jag har även förstört min fru Evas.

Hon är inte värd det här, speciellt inte efter det som hände hennes bror.

Hennes storebror Pär var 17 år när han var med om en trafikolycka som försatte honom okontaktbar i en rullstol i 25 år innan han dog. Familjen visste inte om han var fullt medveten inne i sin kropp eller inte. Ska Eva måsta gå igenom samma sak igen, men nu med sin man? Tänk om jag är Pär?
Tänk om Pär var som jag? Varför kan jag inte röra mig? Varför fattar dom inte i helikoptern att jag är törstig? Varför går allt i slowmotion?

Det enda jag kunde tänka på i helikoptern var att jag måste samla kraft för om jag bara får en möjlighet att förmedla en sak till Eva, så måste jag få det sagt. Får jag bara som när jag låg i ambulansen i Brändö möjlighet att kommunicera en liten stund, säga några ord, så måste jag få säga det jag sagt så många gånger till Eva, och berätta att det fortfarande gäller.

När jag låg där i helikoptern började ångesten ta mer och mer över mina tankar, jag försökte få kontakt med personen som sitter bredvid mig, men det lyckades inte. Jag börjar inbilla mig att jag kanske har fått en hjärnskada som satt sig på talet. Varför svara personen mig inte, varför händer det här mig?

Jag har själv flugit sträckan Brändö-Mariehamn många gånger och vet hur länge det skall ta. -”Vi borde vara framme nu, varför landar vi inte….Kan en hjärnskada även sätta sig på tidsuppfattningen, tänk om resan på 20 minuter aldrig tar slut…. Vad är det som händer?”. Ljudet i hörlurarna är fruktansvärda högt, konstiga röster, sprak, avgrundsljud, brus.

Jag försöker kontakta personen som sitter bredvid mig igen, han verkar inte höra att jag skriker, tankarna eskalerar, tänk om jag kommer leva 40 år till instängd i mig själv, tänk om jag kommer att vara törstig varenda sekund och ingen förstår att jag vill ha vatten…. Tänk om det var såhär Pär hade det

Jag måste få säga några ord till Eva, jag bara måste.

När jag efter, som jag uppfattade det, en evighet i helikoptern insluten i mina egna ångestfyllda tankar känner doften av jetbränsle får jag en gnutta hopp. Det måste betyda att vi håller på landar och jag har luktsinnet kvar. Den eventuella hjärnskadan jag fått har iallafall inte satt sig på luktsinnet. Det måste vara bra, tänker jag. Kanske jag får möjligheten att säga till Eva, det jag måste få sagt.

Jag försöker röra händerna och fötterna igen men ingen respons. Jag märker att vi landar, jag märker hur jag dras ut ur helikoptern. Jag försöker säga att jag är törstig, fortfarande ingen som förstår. Eller kanske jag bara tror att jag säger det, tänk om det personalen bredvid mig bara hör, är mummel och rappakalja.

Jag märker hur jag förs ut ur helikoptern, in i sjukhuset, till ett akutrum och efter en stund ser jag Eva. Hon lutar sig över mig med tårar, förtvivlan och oro i ansiktet. Hon har, efter att ha befunnit sig i total ovetskap sedan hon fått samtalet av Lantrådet Camilla Gunell att något har hänt med Fredrik och han är på väg med helikopter från loppet i Brändö, tvingat sig in i akutrummet, med våld, för att vara nära mig.

Jag ligger med dropp, det tar en stund, jag vet inte hur länge men sen fokuserar jag allt jag kan, ser Eva i ögonen och säger de tre ord jag bara måste få säga.

Jag tog i med all kraft jag hade, jag fokuserade och med långsam skakig stämma lyckades jag. få fram det jag bara måste få säga. Jag fick fram de tre orden som var så viktiga för mig att få sagt.
Jag säger: -”Jag, vill, dö”.

Låt 2 Tim Mc Graw – If i die today

Jag är född och uppvuxen i Jomala på Åland. Mitt liv såg förmodligen ut som de flesta andra killars just då med skola, fotboll, musik och ivriga försök att ställa sig in hos tjejer. Jag var en ganska busig kille i högstadiet, relativt bra betyg men lite för kreativ och påhittig enligt skolans regler och principer.

Jag var otålig redan som barn och tyckte sömn var slöseri med tid, jag vaknade alltid tidigt och hade lite för mycket energi för mitt eget bästa. När jag inte såg någon förändring i livet, de närmaste dagarna, så resulterade det ofta i att jag möblerade om pojkrummet, bara för att något skulle hända.

Efter högstadiet var jag oerhört skoltrött och ville göra något annat. Jag sökte jobb på Ålands PenningAutomatförening (PAF) som ”pennigtömmare” på halvtid och som praktikant i verkstaden den andra halvan. Jag var hungrig på att jobba och lära mig nya saker men mestadels i verkstaden fick jag bara torka, städa och tvätta gamla maskiner som kommit in ifrån färjorna.

Efter några månader på jobb gick jag till verkmästaren och frågade om jag inte kunde få börja göra lite mer avancerade saker, följa med de duktiga elektrikerna och lära mig något. Att bara tvätta, skura och dammsuga gamla maskiner var inte det jag ville göra resten av livet. Svaret jag fick, fick mig att inse att jag måste sluta på PAF. Han sa, -”Bara för att du är en Karlström skall du inte komma här och tro att du är någonting, fortsätt du med det du gör.”

Det här var nog en av de första vägskäl som fört mig dit jag är idag, skulle verkmästaren på den tiden gått med på min önskan, skulle jag kanske jobbat kvar på verkstaden i PAF än idag. Jag var dock så trött på Åland, på allt och alla och ville bort. Jag gick till studieservice myndigheten, den jag förövrigt idag är ytterst ansvarig över idag och frågade hur man skulle göra för att söka till en skola i Sverige eller närmare bestämt Uppsala som jag fått för mig att jag ville till.

Handläggarna hade ingen aning om hur man söker till ett gymnasium i Sverige, det var ingen på Åland på den tiden som sökte sig bort, så tidigt. De uppmanade mig att ta kontakt direkt med den skolan jag var intresserad av, problemet då var att internet inte fanns, så hur skall jag veta vilka skolor som finns och hur söker man dit?

Jag gick till biblioteket och letade upp en telefonkatalog och hittade en skola som hette Katedralskolan. Jag ringde dit och fick veta att de hade ca 2000 studeranden, ca 1500 på vårdlinjerna och 500 på de tekniska. Det avgjorde saken, 1500 tjejer på 500 killar tänkte jag och sökte.

Jag fick ett positiv svar ifrån skolan och berättade därefter för mina föräldrar att jag tänker flytta till Sverige. Min mor förstod ingenting och min far som satt i direktionen på Ålands Yrkesskola tog det nästan som en personlig förolämpning att jag valde en skola i Sverige istället för den fantastiska yrkesskolan på Åland. Han använde alla övertalningsförsök han kunde komma på för att få mig att stanna hemma och till slut använde han det sista. -”Om du väljer att åka till Uppsala så väljer du också att ta fullt ansvar över ekonomin. Förstår du vad det betyder?”

Jag svarade, -”Inga problem”. Sagt och gjort, jag sålde det lilla jag hade, tog alla mina besparingar och flyttade till Uppsala.

Jag levde väldigt snålt den första tiden men trots det så började mina pengar ta slut. Jag sökte studiestöd ifrån Åland men på den tiden så var studiestödet kopplat till föräldrarnas inkomst och min far tjänade tydligen för mycket just då, så jag fick avslag på min ansökan. Det här tyckte jag var fruktansvärt orättvist, mina kompisar som bodde hemma hos sina föräldrar på Åland fick studiestöd men jag som valt att flytta ifrån ön, studera i Sverige och inte kosta skattebetalarna i Finland eller på Åland något, fick ingenting pga att min far tjänade för mycket.

Min far som sagt att jag får klara mig själv ekonomiskt om jag flyttar, min far som lärt mig att vill man han något skall man jobba för att få det, ingenting är gratis. Det var dock ett faktum, jag fick inga pengar, inte någonstans ifrån, insåg då att jag hade två val.

Flytta hem igen eller hitta något annat sätt att få in pengar på. Att ta ett vanligt extrajobb var dock uteslutet eftersom jag gick i skola från tidig morgon till sen eftermiddag, den eventuella deltidslönen jag skulle få genom att jobba på kvällarna skulle ändå inte räcka till alla utgifter jag hade.

För att göra en lång historia kort så behövde jag pengar och jag hade begränsat med tid att få tag i dem.
Det jag gjorde var att börja sälja kakor via dörrförsäljning. Jag köpte Fazers Dominokex i en lågprisbutik på Åland, fyllde två ishockeybaggar varje gång jag var hem och började helt sonika gå ut och knack dörr i Uppsala.

Det här var inget som jag tyckte var roligt. Jag kände mig som en andra klassens medborgare som tvingades till förnedrande dörrknackning och sälja kakor för att överleva. Den känslan förändrades dock ganska snart när jag insåg att jag var ganska bra på det här. Jag tränade upp min försäljningsteknik, var glad, positiv och spelade en hel del på att jag kom ifrån Åland, var fattig student på 16 år, att jag inte får något studiestöd, att mina föräldrar inte försörjer mig samt att det här är världens godaste kakor ifrån Finland.

Konstaterade ganska snabbt, att de i mitt tycke gamla tanterna i 40-års åldern som var hemma med sina barn var de bästa kunderna. Alla föll för mitt charmerande sätt och skickliga försäljarsnack. När jag gick fram emot ett hus och såg en hemmafru genom fönstret visste jag redan där och då att jag skulle sälja, frågan var bara hur många paket. Mitt mål var att sälja till alla jag knackade på.

Svårare var det att sälja till hushåll där gamla sura gubbar i 40-års åldern öppnade. Trots att jag kontinuerligt finslipade min försäljningsteknik och tränat på min retorik så var det inte enkelt att sälja till någon som, för det första inte gillade att bli störd hemma av dörrförsäljare och för det andra hade som motargument att han bantade och försökte gå ner i vikt.

Det här hände ofta, så jag blev tvungen att utveckla min affärside, vilket jag gjorde och tog fram mitt nästa vapen. Jag började alltid ha ett 3-pack tubsockor i bakfickan och när jag insåg att mannen i huset inte skulle köpa mina kakor, med argumentet att han bantade eller inte åt kakor, så tog jag fram sockorna och frågade hurtigt, -”Men sockor, det använder du va?” Det resulterade oftast i försäljning.

Jag tjänade väldigt bra som dörrknackare. Jag borde kanske skämmas för att säga att allt jag tjänade ihop var svart, men det har jag inte förstånd till. Jag ansåg att jag hade rätt att göra det, eftersom jag inte fick något studiestöd så var det här mitt sätt att få rättvisa och rätta till det felaktig i systemet.

Minns en gång när jag sålde kakor i Upplands Väsby och en man som jobbade på skatteverket låste dörren bakom mig. Han ville se mitt tillstånd som ”gårdsfaruhandlare” vilket man tydligen enligt svensk lag måste ha för att bedriva hemförsäljning och hotade med att han skulle ringa polisen, för såhär fick man minsann inte göra.

Jag argumenterade emot honom och sa att jag kommer ifrån Åland och på Åland har vi självstyrelse och enligt självstyrelselagen så har jag rätt att göra såhär. Polisen dök aldrig upp och mannen insåg att jag inte skulle acceptera att det jag gjorde var fel. Han öppnade dörren och släppte ut mig. Jag var besviken, jag lyckades trots tappert försök inte sälja något åt honom, inte ens ett paket tubsockor.

Mitt ”dörrknackande” finansierade de tre åren i Uppsala med lägenhet, mat, kläder, busskort och en hel del nöjen. Innan jag tog studenten hade jag även köpt en bil och var på väg att köpa min andra motorcykel. Dörrknackandet lärde mig mycket förutom att sälja, det lärde mig även frimodighet, att en glad person lättare får kontakt med nya människor, att det som i början kan kännas jobbigt och tungt kan leda till något riktigt bra. Dörrknackning är i mitt tycke helt klart världens bästa försäljningskola och borde vara ett obligatoriskt ämne i alla handelsskolor, kanske även i alla andra skolor med för den delen, för det mesta vi gör handlar om någon sorts försäljning och ta kontakt med andra människor.

Jag lärde mig att försäljning är svaret på de flesta frågor och det har jag tagit med mig i mitt företagande.

Låt 3 Green Day – Time of my life 2:25

Efter Uppsala och studenten flyttade jag tillbaka hem till Åland. Glad och nöjd över att skolan var över, trivdes de första två åren men det tredje var bara en väntan på att få börja livet på riktigt. Jag började arbeta i familjeföretaget och efter en tid fick jag en möjlighet att åka till Austin, Texas för att jobba i ett företag som tillverkade takstolar av stålreglar. Meningen var att jag skulle vara där i några veckor, lära mig allt om det och sedan komma hem för att se om vi kunde göra något liknande på Åland. Vistelsen blev inte några veckor, det slutade med att jag blev där i flera månader.

Jag älskade Texas, människorna, maten och livet där och har många spännande historier att berätta om allt som upplevdes där, men det får vi ta en annan gång. Tyvärr ”tvingades” jag dock att åka hem för att åter jobba i min fars plåtverkstad (Klintens Plåt) under sommaren när gubbarna i verkstaden skulle ha semester, något jag gjort alla somrar sen jag var 12 år.

Jag älskade att jobba, tyckte helgerna bara var ett slöseri med tid och förstod inte varför man skulle vara ledig. Jag jobbade mellan 0800-1700 i plåtverkstaden, åkte hem och duschade för att klockan 18:00 sätta mig i min bil och köra ut till Eckerö för att fortsätta dörrförsäljnigen, som jag hade börjat i Uppsala, men den här gången sålde jag inte kakor utan flygfoton över folks hem på Åland. Det gjorde jag till klockan 21:00 för att därefter köra in till Mariehamn och jobba som diskjockey på några av stadens restauranger och nattklubbar fram till klockan 03:30.

Insåg efter några veckor att det kanske inte var riktigt sunt och slutade med nattjobbet. Jag var i princip aldrig ledig och har egentligen inte förstått grejen med semester heller, förrän jag fyllde 39 och fick det jobb jag har nu.

Den sommaren insåg jag också att jag inte var klar med USA. Jag ville tillbaka och sökte alla möjliga och omöjliga vägar till att komma dit igen. Samtidigt som mitt letande pågick vaknade den gamla pojkdrömmen till liv jag haft sedan jag var liten och jag kom på hur jag skulle göra för att komma dit igen och vad jag ville göra. Jag ville bli helikopterpilot.

Lång historia kort. Jag hittade en skola utanför San Fransisco som verkade jättebra, tog kontakt och återigen sålde allt jag ägde och flyttade dit. Jag hade ordnat ett tvåårigt studerande/arbetsvisum och trivdes som fisken i vattnet. Var äntligen på rätt ställe i världen, gjorde något jag älskade och var bra på. Umgicks med människor som alla var positiva, drivna, glada och hade samma intresse. Jag skaffade både kommersiell helikopter och flygplanslicens med instrumentbehörighet på bägge. Något som var väldigt ovanligt på den tiden.

Mina år i USA skulle i sig själv kunna fylla ett eget sommarprat, med flygincidenter, otaliga polisingripanden, galna händelser och upptåg som bara en lite för kreativ ung nyfiken kille ifrån Jomala kan hitta på. Det var ett äventyr utöver det vanliga som avslutades med att jag arbetande som helikopterpilot utan lön för ett bolag som bedrev så kallad ”TrafficWatch” i Los Angeles. Jag flög helikopter och en annan kille rapporterade till några radio/Tv stationer varje vardag två timmar på morgonen och eftermiddagen var alla trafikstockningarna uppstod och hur långa bilköer det var in och ut från LA.

Jag hade före och under tiden i USA kontinuerligt varit i kontakt med ålänningen Ander Wiklöf och hans företag Skärgårdshavets helikoptertjänst om möjligheten till jobb. Han hade flertalet gånger givit mig signaler om att det inte skulle vara omöjligt och det sista samtalet vi hade frågade jag Anders rakt ut?
-”Har jag jobb om jag kommer hem med kommersiell helikopterlicens och instrumentpapper?”

Hans svar var, har du instrumentbehörighet på helikopter som inte någon civil helikopterpilot i Finland har, utan bara några i militären, så har du jobb när du kommer hem. Det löftet tog jag och valde den svårare vägen och tog instrument behörighet på helikopter.

Efter att arbetsvisumet gått ut och jag flyttade hem så försökte jag få tag i Anders, han inte var lätt att få tag på längre. Som ettrig, villig att jobba och hungrig på livet tänkte jag att det är väl bara att åka hem till honom då och knacka på. Han var inte hemma utan på stugan, så jag åkte dit.

Hans trevliga fru öppnade och ropade efter honom, Anders kom och jag sa -”Hej, nu är jag här, redo och villig, när kan jag börja jobba?” Han berättade direkt att han precis har anställt en annan kille och inte hade behov av mig längre. Jag förstod ingenting, jag hade ju blivit lovad jobb …

Den andra killen han hade mindre flygtimmar och erfarenhet än mig och han hade inte instrumentbehörighet… Det fanns givetvis orsaker till varför han fick jobbet och inte jag, men det går jag inte in på nu. Jag var väldigt ledsen, besviken och bedrövad när jag åkte därifrån. Jag hade ju satsat allt på det här, jag hade stora lån och inget jobb.

Jag kan väl erkänna så här i efterhand att jag valde att ge igen det kommande året med att inte handla i någon av Wiklöfs butiker, sen insåg jag att det var ett ganska fjantigt beteende och beslutade mig för att sluta vara bitter. Klart att Anders hade rätt att anställa vem han ville, det var ju hans företag. Jag har även konstaterat såhär i efterhand, att skulle jag fått det jobbet, skulle mitt liv sett helt annorlunda ut idag. Här valde alltså inte jag, utan Anders Wiklöf vilken riktning mitt liv skulle ta.

Efter beskedet ifrån Wiklöf att jag inte kommer få något jobb började jag söka andra helikopterjobb i världen. Samtidigt som jag letade så gick Ålands första kommersiella radiostation, Radio93 i konkurs. Jag hade jobbat lite med den stationen när den startade två år tidigare och jag hade som jag berättade även haft med några radiostationer att göra i USA. Så jag visste hur man skulle driva en kommersiell radio.

Problemet var att jag personligen inte hade några pengar efter min utbildning, min familj hade gått igenom en tuff ekonomisk period och hade absolut inget kapital kvar. Jag var fullt belånad och fick inte mer lån på banken. Men jag ville verkligen köpa den där radiostationen och börja jobba med det.

Men utan pengar är det svårt att köpa något. Så jag gjorde det enda jag kom på, jag stegade upp utan förvarning och knackade på dörren till VD:n på Ålands största tidning och sa ungefär såhär:

-”Hej, jag heter Fredrik Karlström, jag har en ide. Jag tycker ni skall gå på konkursauktionen och köpa radiostationen Radio93, sen anställer ni mig som stationschef och så garanterar jag vinst första året”.

VD Rolf Granlund svarade, -Vem sa du att du är sa du?

För att göra ännu en lång historia kort så nappade Rolf på iden, han gick på konkursauktionen och gav det högsta budet framför näsan på flera andra spekulanter för den nedlagda verksamheten. Rolf anställde mig som stationschef och jag anställde min kompis Donny som jag lärt känna några år innan och ganska snart anställde vi Pia.

Vi jobbade i stort sätt dag som natt och trivdes alla väldigt bra tillsammans. Att göra radio är roligt och det gick bra, första året gjorde vi faktiskt vinst även om det bara var 30 mark.

Vi hade verkligen roligt på jobbet men efter att ha arbetat oerhört mycket, nästan dag som natt under två år som anställd stationschef, insåg jag fortsättningsvis att jag verkligen älskar att jobba. Har ännu mer att ge, men samtidigt insåg jag att om jag fortsatte med det här nu, så skulle mitt liv se ungefär likadant ut om några år. Den tanken gillade inte jag, så jag bestämde mig där och då att säga upp mig, utan att riktigt veta vad jag skulle göra istället. Kände dock att jag skulle vilja ha något eget.

Inser såhär i efterhand att allt jag gjorde upp till den tiden gick i två års perioder. Dock i stort sett dygnet runt, alla dagar i veckan, jag längtade inte till semester eller helg, jag längtade efter att få stiga upp på morgonen och gå på jobb. Hitta på nya saker och verkställa nya idéer.

Passerar det en möjlighet och magkänslan din säger gör det, gör det. Lyssna inte för mycket på förnuftet, magen tänker snabbare än huvudet och följer du din magkänsla blir det oftast bra. Jag har gjort det hela mitt liv och de gånger jag gått emot magkänslan har det oftast resulterat i att de val jag gjort, varit eller blivit fel. Så var öppen, leta efter och älska förändringar, en förändring leder inte garanterat till en förbättring men en förbättring inleds alltid garanterat av en förändring.

Låt 4 Icona Pop – I love It 2:34

Jag sade upp mig och slutade på Radio Väst och hann knappt börja fundera på vad jag skulle göra härnäst när jag en dag runt klockan 13:00 fick ett samtal av dåvarande trafikminister på Åland, Anders Englund. Samtalet gick ungefär såhär: -”Hej, Anders Englund här. Du är ju en driftig kille som har flygcertifikat och visat att du kan driva den där radiostationen bra. Har du intresse att bli VD för Skärgårdsflyg?”

Jag svarade att det var en fråga jag inte var beredd på och berättade att jag precis hade lovat min far att hjälpa honom med familjeföretaget igen, men att jag givetvis skulle fundera på det. Han svarade, -”Vad bra. Jag behöver svar idag före klockan 15:00”. och så lade han på luren. Jag ringde min far och berättade om det konstiga samtalet. Far sa direkt, -”Vad är det att fundera på, klart du skall ta det jobbet”.

Sagt och gjort, fem minuter senare ringde jag upp Englund och sa, -”Klart jag tackar ja till det jobbet, när har du tänkt att jag skall börja?” Han svarade: -”Kom till Hotell Parks konferensrum klockan 16:00 idag för då är det en extra inkallad bolagstämma, eftersom nuvarande VD och styrelse har avgått med omedelbar verkan. Vi kommer att presentera den nya styrelsen då och då kan ju du förbereda något att säga eftersom dom kommer presentera dig som den nya vd:n. Du kan ju berätta hur du tänker jobba med företaget framåt och vad du tänker göra.”

Jag for hem och duschade, funderade på vad jag tackat jag till och vad tusan skulle säga på stämman. Var jag nu tackat Ja till? Satte på mig en ren skjorta och åkte dit.

Det resulterade i att jag 26 år gammal blev VD för ett flygbolag med ca 10 anställda varav två kaptener som jobbat i flygbolaget i över 34 år, alltså jobbat och flugit i bolaget åtta år längre än jag hade levat på jorden. Jag hade stor förståelse för att Roger och Affe tyckte att deras nya VD var, på ren och skär åländska, en pallervant med amerikanska flygpapper. Jag kan säga att det tog några år att förtjäna deras respekt och förtroende.

Bolaget som ägdes till största delen av Ålands Landskapsregering men även många andra mindre aktieägare hade blivit en bricka i ett politiskt spel och jag insåg ganska snart att jag anställdes för att lägga ner det. Tiden på Skärgårdsflyg kunde även den fylla ett sommarprat om allt från att göra stora affärer med Finnair till hur det gick till att sälja flygplan till en kommun i Florida eller ett passagerarflygplan till Daniel Gonazales i Uruguay. Eller för den delen till en man i Sverige som ville betala halva summan 2,2 miljoner finska mark i kontanter.

Sättet som politikerna på Åland hanterade Skärgårdsflyg var en av orsaken till att jag valde att ställde upp i val till lagtinget första gången. Jag ansåg att ett av de dummaste och dyraste beslut som någonsin tagits av någon landskapsregering var beslutet att lägga ner ett flygbolag som flugit ålänningar och turister i över 50 år.

Jag ställde upp i valet till Ålands lagting år 1999. På den tiden var det inte vanligt att unga killar skulle ta plats i den åländska lagstiftande församlingen men eftersom min valkampanj gick bra, personer på Åland hade lärt känna mig ifrån tiden i radion och det partiet jag ställde upp för kom in i regeringen, så blev jag ersättare till den åländska politiske profilen och finansministern Olle Salmén.

Tyvärr föll den regeringen efter ett år och jag åkte ut ur lagtinget, men 2003 ställde jag upp i valet igen och då kom jag in på eget mandat och har sedan dess nästan fördubblat mitt väljarunderstöd vid varje val.

En av orsakerna varför jag idag är näringsminister i Ålands landskapsregering är resultatet av valet 2011 där jag ställde upp och fick mest röster av alla i vårt parti, t.om betydligt mer än vår partiordförande, nästan utan någon valkampanj alls. Jag använde en banderoll jag hade haft fyra år tidigare och satte upp den på min kompis Donnys gård, bytte ut numret och såg fyra år yngre ut än vad jag var.

Efter att jag, mot min önskan, tvingats avvecklat Skärgårdsflyg fick jag äntligen möjlighet till att starta någonting eget. Eller riktigt så blev det kanske inte men jag pantsatte hus & hem och lånade €175.000 av banken och köpte familjeföretaget Klintens Plåt av min far. Plåtverkstaden jag arbetat i sedan jag var 12 år gammal.

Jag arbetade med att utveckla plåtverkstaden och maskinuthyrningen när jag fick information om att Ålandstidningen beslutat att lägga ner den radiostation, Radio Väst, som jag startade upp åt dem några år tidigare. Det gillade jag inte. Allt jobb jag lagt ner på att starta upp och driva stationen och så tänker de bara lägga ner den? Jag skickade in en ansökan om koncession om att starta en lokalradio till Landskapsregeringen och läckte sedan den informationen till Ålandstidningen.

Det resulterade i ett telefonsamtal ifrån dåvarande chefredaktör Jan Helin, som idag för övrigt är chefredaktör på svenska Aftonbladet, där han undrade om vi inte kunde ingå något samarbete. Det var en av de roligaste och mest intressanta förhandlingar jag någonsin varit med om. De var desperata, de förlorade nästan €100.000/år på deras radiostation och de ville inte ha konkurrens av en hungrig, villig och kapabel person som visste hur man skulle göra för att få radion att generera intäkter igen.

Dom ville inte ha konkurrens av mig. Förhandlingarna resulterade i att Ålandstidningen sålde 81% av radiobolaget och behöll 19%. På ett år, efter att jag, min fru och min kompis Donny återigen tagit över radion så genererade den vinst igen. Den här gången var dock största orsaken till det min frus insatser.

Från att radion i Ålandstidningens regi gjorde nästan €100.000 i förlust, svängde vi resultatet och genererade nu nästan €100.000 i vinst, på ett års tid. Det var mycket jobb, men vi gjorde allting rätt. Det här är givetvis något som stört Ålandstidningen sedan dess, fastän de är delägare i bolaget.

Fram till november 2011 jobbade jag kontinuerligt med min plåtfirma, maskinuthyrning, mina radiostationer, en nystartad Sushibutik och jag hade börjat bygga några större affärsfastigheter. Den största tillsammans med min bror på cirka 2200kvm. Det gjorde vi förövrigt på 125 dagar i sträck. Ett riktigt galet projekt.

Vi började tidigt på morgonen och slutade sent på kvällen, 125 dagar i följd. Det var möjligt tack vare att min fantastiska fru skötte om allt annat, både hus, hem, företag och serverade middag klockan 20.00 varje kväll. Det resulterade i förutom en stor affärsbyggnad att jag kom i form. Jag vägde 116kg när vi började bygga och 96 kg när vi slutade.

Folk frågade ofta hur jag orkar jobba så mycket, mitt svar var alltid det samma. -”Jobba mycket? Jag gör ju det jag tycker är roligast i värden. Jag är alltid på jobb men jag är samtidigt alltid ledig”. Jag levde min dröm, hade det fantastiskt bra, trivdes med livet och så kom valet 2011 där allting ändrades över en natt.

Jag trodde inte att jag skulle få så mycket röster som jag fick, jag hade ju egentligen tänkt sluta med politiken och jobba vidare på drömmen att en dag landa med en helikopter på gården hemma i Jomala.

Men jag kände inför valet år 2011 att jag inte kunde hoppa av, mycket för partiets skull. Så jag ställde upp en gång till. Uppenbarligen ville en stor del av ålänningarna ha mig i självstyrelsegården eftersom jag fick femte mest röster av de dryga 250 personerna som ställde upp i valet. Valresultatet var tydligt, min magkänsla sa en sak, mitt förnuft ett annat. Jag ville inte sluta med allt det jag höll på med, men samtidigt insåg jag att jag inte längre hade något val. Har man satt sig i båten, får man ro den i land. Åter ett nytt vägskäl.

Jag måste alltså sluta göra det jag älskar mest av allt i världen, sluta sitta halvtid i lagtinget, jobba heltid tillsammans med min fru, mina anställda, sluta bygga hus, starta företag, komma på nya idéer varje natt, sätta igång projektet på morgonen och utvärdera de på kvällen. Jag insåg efter valnatten i oktober 2011 att jag nu skall in i en annan roll i livet.

Jag skall göra min värnplikt och högskoleutbildning på en och samma gång. Jag skall bli näringsminister i Ålands landskapsregering och jag visste att det skulle bli tufft, men att det skulle bli det tyngsta jag någonsin gjort i hela mitt liv, det visste jag inte då.

Låt 5 Bob Dylan – knockin on heavens door 2:27

Tillbaka till akuten 18 maj 2013.
Jag hade just fått sagt det jag ville ha sagt till Eva. Hon förstod, hon sa -”Fredrik jag lovar”. Eva visste vad jag menade men hon insåg att det inte fanns någon anledning att försöka förklara mina tre ord för läkaren.

Det fanns ingen anledning att förklara våra timslånga samtal under åren där jag gång på gång bedyrat att om det som hände Evas bror Pär, skulle hända mig, så vill jag inte längre vara med. Men efter några timmar började jag kunna röra tårna och jag kände en gnutta hopp. Det kanske inte är slut, jag kanske fixar det här. In på en datatomografi och upp på avdelningen för att ta en massa prover. Prover som alla visade riktigt illa, sen vila. Jag började så smått kunna röra mig igen, tillbringade natten på sjukhuset men fick åka hem på söndagen den 19:de.

Söndagen gick i ett rus och med en känsla av eufori och att jag är tuff som en bandyboll, jag kände mig oövervinnerlig, ingenting kan knäcka mig och att sjukskrivningen var helt onödig, kände att jag snart kommer vara tillbaka på jobb. Måndagen var dock någonting helt annat.

Trött, slut, ledsen, bekymrad, fundersam, deprimerad. Verkligheten kom emot. Jag har alltså i nästan 30 år kört full fart på Autobahn och storligen trivts med farten, färden och målet. Däremot har det sista två årets färd varit totalt annorlunda än de tidigare åren. För trots att jag suttit i förarposition är det inte jag alltid jag som styrt men jag skall bära ansvaret åt vart det bär….

Att bära ansvar för sig själv, sin familj och sina anställda är en sak, men att bära ansvaret över arbetslösheten, jordbrukspolitiken, turismen, fisket, jakten och allt som har med näringslivet att göra, det är något helt annat. Det är tungt att vara positiv när de flesta runt en ser allt negativt.

När arbetet var som mest intensivt kom kollapsen i Brändö. Frågan jag ställde mig då, ska jag sätta i växeln igen, köra upp på Autobahn, fortsätta åt samma håll, i samma fart eller skall jag välja en annan väg? Borde jag lyssna på kroppen, var det här livets sätt att varna mig, säga åt mig att se upp, tänka om, prioritera annorlunda…?

Jag valde att ruska av mig, sätta mig i förarstolen och köra full fart igen. Jag var sjukskriven ytterligare en vecka men avbröt sjukskrivningen för precis när kollapsen hände skulle Ålands landsbygdsutvecklingsprogram presenteras. Ett program som vi jobbat med över ett års tid och som hade fått utstå en hel del kritik trots att det var ett bra programförslag med fokus på utveckling, framtid, investeringar och konkurrenskraft.

Idag är det drygt två år sedan den första presentationen av utkastet av det Åländska LBU-programmet och de senaste två åren har varit de absolut tyngsta i mitt liv.

Låt 6 Rhianna Kanye West Paul McCartney – Four Five Seconds 3:07

Efter att förslaget till nytt LBU-program presenterades så började en riktigt tuff tid. Bönder protesterade och demonstrerade. Uttalanden som jag gjorde missförstods, ibland för att de vinklades ibland för att jag var ur balans. Ibland för att jag uttalade mig klumpigt, jag kom nämligen aldrig upp till ytan efter kollapsen, men jag gav sken av det. Från att ha snittat ca fyra-fem timmar per natt de senaste 20-åren, började sömnlösheten eskalera. Det kunde gå dygn, ibland veckor innan jag fick någon sömn att räkna med alls.

En viss ledarskribent på den ena lokaltidningen, den som var bitter på att jag köpte radion av dem tidigare, tog det till sin uppgift att hälla mer bränsle på brasan, så ofta han kunde. Ledare efter ledare med samma innehåll och tongång. Karlström är helt fel ute, tondöv, konflikt med allt och alla, okunnig, oförstående och en katastrof för livsmedelsklustret och Åland.

Det som inträffade på Åland var att för första gången i modern tid hade jordbrukarkåren fått en gemensam ”fiende” att rikta sin ilska emot, inte emot regeringen utan, Fredrik Karlström, han är största hotet mot jordbruket och livsmedelsklustret.

Tidigare hade ofta olika grenar inom jordbruket dragit åt sitt håll men nu stod i stort sett alla enade, arga, uppretade och taggade att tillsammans kräva sin rätt. Näringen var enig, LBU-programmet är en katastrof och det måste till mer pengar och nuvarande näringsminister är det åländska jordbrukets största hot.

Det som störde mig mest var att ingen av de som lät mest egentligen hade satt sig in i vad programförslaget riktigt betydde. Jag försökte bjuda in mig till producentförbundet dagarna innan demonstrationen skulle hållas för att informera, men jag var inte välkommen. Medierna lyfte bara fram en sida och satte sig aldrig in i vad programmet innebar. Jordbrukarna hetsade varandra, ledarskribenten eldade på, svarta rubriker blev sanningar, och under demonstrationerna hördes ropen skalla ”Avgå Karlström”.

Jag har lärt mig oerhört mycket över de senaste årens händelser gällande hur media fungerar, hur opinioner kan manipuleras och hur svarta rubriker blir sanningar och en dag skall jag sammanfatta alla mina iakttagelser. De dolda maktstrukturerna och mörkare sidor som kommer upp i en tid av förändring och det sätt som vissa personer inom jordbrukarkåren och vissa politiker agerat på under den här processen, finns det mycket att säga om, men det blir inte idag.

Jag har alltid ansett att man måste kunna vara företagare/entreprenör och ställa upp i val. För företagare om någon vet hur svårt det är att tjäna pengar, hur svårt det är att göra vinst och med det betala skatt. Det skulle behövas fler företagare i politiken både på Åland och i Finland.

På Åland går det att sitta i lagtinget och vara företagare, och jag hoppas många företagare ställer upp i höstens val. Det går dock inte att äga företag, sätta dom på paus i fyra år och sitta i regeringen, eller för mig har det i alla fall inte gått.

Jag visste i november 2011 när jag tackade JA till posten som näringsminister att det här är det sista jag gör politiskt på ett tag, jag visste då att jag inte kommer ställa upp i lagtingsvalet 2015 och med det här sommarpratet blir det även offentligt.

Jag visste redan år 2011 att av allt jag kommer att göra de kommande åren, av alla de beslut jag kommer att ta, kommer jag inte göra för att bli omvald, utan jag kommer göra det jag tror är bäst för Åland. Samtidigt visste jag att jag inte skulle komma kunna berätta om det offentligt förrän idag.

Det fanns dock några personer som vetat om mitt beslut från början och det har varit viktigt för mig att de har vetat. Nu är det bara några månader kvar till valet, jag har gjort mycket under de här snart fyra åren. Jag är den näringsminister på Åland som innehaft postens längst av alla sedan 1999, idag vet jag varför. Det är ett tufft jobb, ibland omänskligt men samtidigt fantastiskt när man ser att man kan vara med och göra skillnad, även om förändringen i den här branschen går långsamt.

Jag erkänner villigt att näringsministerportföljen på Åland de senaste åren har varit tung att bära. Från att ha legat sömnlös hela mitt liv fram till 2011 och funderat på positiva saker om hur jag skall starta nya företag, utveckla alla mina idéer, lösa utmaningar som jag själv handgripligen kan gör något åt, till att de senaste fyra åren ligga sömnlös och fundera på avbytarlagstiftning, LBU-program, arbetslöshet, vårfågeljakt, bidrag, GMO, skogslagstifting eller EU:s kontrollförordningar. Det har tagit på mina krafter.

Jag var ärligt talat väldigt nära att ge upp för ett år sedan, jag var faktiskt helt slut. Jag gick på autopilot och försökte överleva en dag åt gången, använde all energi till fokusera på jobbet. Jag är väldigt bra på att hålla skenet uppe, spela glad och det var bara några få personer runt mig som visst hur illa det riktigt var.

Jag borde kanske ha lärt mig min läxa ifrån BrändöMaran och prioriterat annorlunda, men jag hade mycket kvar att göra, och Fredrik, hur skulle det se ut om du gav upp? Det gör man bara inte… bit ihop. Kämpa. Ta dom där sömnpillren fast du inte vill. Jag som aldrig ätit mediciner överhuvudtaget har det senaste åren för att alls kunna sova tvingats till att använda mycket kemiska preparat, något jag verkligen inte gillar men nu är jag snart i mål och när jag passerar mållinjen kommer jag upphöra med det.

I höst ger jag över stafettpinnen till någon annan. Till den personen vill jag säga några saker. Jag har haft förmånen att jobba med många fantastiska medarbetare de här åren, personer som du nu kommer att ha mycket att göra med, ta väl hand om dom, lyssna på vad de säger, ge dom förtroende, lita på dom och ordna minst en stor sommarfest per år för näringsavdelningen.

Tack speciellt till avdelningschef Linnea och jordbruksbyråns chef Sölve, ni har varit och är helt enastående. Utan er vid min sida de senaste åren hade det inte gått. Tack också till mina kollegor i regeringen i allmänhet och partikollegan Johan Ehn i synnerhet, utan dig Johan hade det inte fungerat.

Jag är övertygad om att den personen som får mitt jobb efter mig slipper mycket av det jobbiga jag upplevt och får göra mycket mer av det roliga. Eu-programmen är i hamn, arbetslösheten har sjunkit, företagsamheten och investeringarna ökat och ekonomin är på väg uppåt.

Nu börjar snart den andra halvleken i mitt liv. Jag skall försöka uppnå några nya mål, kanske jag lyckas landa en helikopter på gården, kanske jag startar några nya företag, kanske jag bygger mig ett nytt hus. Kanske jag hinner gå de där sånglektionerna jag så gärna skulle vilja gå, eller så dyker kanske ett nytt vägskäl upp där jag får möjligheten att göra något totalt helt annorlunda.

Men framförallt hoppas jag att jag får vara frisk, att min familj får det samma och att jag kan ställa upp för min fru på samma sätt som hon har ställt upp för mig de senaste fyra åren. Eva du har varit fantastisk.

Jag kommer alltså inte ställa upp i höstens lagtingsval och det väljer jag eftersom jag älskar att vara ovetande om hur framtiden kommer att bli och ser med spänning fram emot hur livet kommer förändras. Det är nu snart dags för mig att ta av vid ett nytt vägskäl och se vart den vägen leder. Om allt går åt skogen och jag tvingas sälja allt jag äger och har, är det bara att börja om igen.

Jag har en fru som älskar mig, jag kan slå ihop en plåtskorsten, jag kan flyga helikopter/flygplan, prata radio, bygga hus och jag har varit näringsminister i Ålands Landskapsregering. Om inget av det behövs eller jag inte lyckas hitta ett sätt att försörja mig på så vet jag att jag alltid kan börja knacka dörr och sälja kakor igen.

Den här gången tänker jag dock lära mig baka kakorna själv, för jag vet hur goda kakor skall smaka och i den nya ekonomin gäller det att erbjuda något som ingen annan erbjuder och tänka kvalitet, förädling och försäljning.

Jag heter Fredrik Karlström och det är jag som varit din sommarpratare idag, tack för att du lyssnat, hoppas vi stöter på varandra någon gång. Tveka inte ta kontakt om du har någon rolig idé som du tror jag inte kan tacka nej till.

Till slut, gällande den överenskommelsen jag har med min fru så gäller den fortfarande. Hon har dock fått mig att gå med på en kompromiss. Om det händer, som inte får hända, så har jag lovat henne, att ge den nya situationen ett år, för att därefter om jag fortfarande vill, så har hon lovat att ta med mig på min sista resa till Schweiz, det är nämligen mitt liv och mitt beslut.