Uppdatering om de 40-dagarna

Publicerat: oktober 13, 2017 i Personligt

Skrev det här>> blogginlägget förra veckan. Här kommer en kort uppdatering över hur det gått. Du kanske undrar varför jag håller på såhär och gör det offentligt på nätet? Jag har gjort så otaliga gånger tidigare (lär knappast vara sista gången heller) och det har två syften.

Det första är att jag sätter press på mig själv med det. Det är oerhört lätt att hitta orsaker att inte minska matintaget eller inte komma ut på en löprunda/träna om man bara har sagt det högt till sig själv. Pressen att verkligen göra det blir större om det är ”ute på nätet” och dokumenteras.

Det andra syftet är att jag använder den här bloggen som en levande historiebeskrivning av vad jag gjort under åren. Tror det kan bli skoj att gå tillbaka om 40 år (om man får leva så länge) och titta på hur tokigt man var i sina yngre år. Därav både högt och lågt, seriöst och mindre seriöst på den här bloggen, som förövrigt funnits på nätet sedan 2006 och snart har jag publicerat 1500 inlägg.

Så hur går det då?

Ärligt talat tycker jag det går lite trögt vad gäller vikten, (det var lättare förr) däremot har löpningen funkat även om ryggen inte riktig gillar det, (men jag har en teori om att det är bättre att springa, än att låta bli, så även om det tar ont nu, tror jag det blir bättre på sikt).

Jag kan konstatera att jag är oerhört mycket långsammare nu än när jag sprang för några år sedan, det är lite tungt. Men igår var det dock lite roligare, jag sprang första gången den runda som jag sprang flera gånger i veckan när jag var minister för några år sedan (det här året har jag annars bara varit på barkbanan på Vikingavallen). Otroligt vilken skillnad att springa på asfalt och lite mindre backar jämfört med en dyngsur barkbana. Därav den stora tidsskillnaden i min/km

C1210F00-AB56-4CEE-A2D9-1EF59DF56D28Så nu är det bara att fortsätta. 32 dagar kvar. Resultatet såhär långt. Målet är att springa 150km och göra 1500 armhävningar/knäböj fram till den 13 november.

Startvikt dag 1 – 101,6 kg 
Löpning – 24,66 km
Armhävningar – 230 stycken
Knäböj – 230 stycken
Vikt dag 8 – 98,5 kg 

 

Som man ropar i skogen får man svar

Publicerat: oktober 12, 2017 i Personligt

IMG_2864Igår lade jag upp det här inlägget på den anonyma appen Jodel. När jag sedan satt i radion på eftermiddagen och läste de efterföljande kommentarerna så insåg jag hur dumt det var.

Jag insåg att jag bidrog till att sprida dynga istället för glädje. Det skall jag inte göra fler gånger. Nästa gång tänker jag vara en aktiv spelare och lyft fram det positiva och goda på Åland istället för det negativa och sura.

Jag ber ödmjukt om ursäkt för det snedsteget, skall inte ske igen.

Vi som lever och bor på Åland lever förmodligen i ett av de bästa samhällen i världen. Vi har haft en kontinuerlig inflyttning i över 40 års tid (förra året flyttade över 1000 personer hit). Vi har och har haft en arbetslöshetsgrad på under 4 procent i över 20 års tid, vi kan stoltsera med den högsta sysselsättningen i Europa, vi har ett näringsliv som består av över 2500 stycken aktiva företag som gjort stora investeringar de senaste åren och vi har ett rikt kulturliv som bara i dagarna exempelvis kommer leverera flera teaterpremiärer.

Vi äger alla ett spelbolag som fördelat ca 20 miljoner euro per år till allmännyttan och oss själva, vi har världsrekord i närdemokrati, närhet till allt och alla, små klasser & bra skolor, bästa skolmaten i Finland, och vi toppar PISA-mätningarna. Majoriteten av oss har 10 minuter till jobbet, vi lever längre, vi har mest soltimmar i Norden (även om den här hösten har varit lite regnigare än vanligt), vi är friskare och har färre sjukskrivningsdagar än omkringliggande områden.

Vi lever på en attraktiv ö i ett internationellt samhälle där 90 nationaliteter och 50 språk samsas, vi har en relativt låg brottslighet där polisen fungerar förträffligt. Vi har bland annat över 8000 färjeanlöp per år, flygförbindelser till Stockholm, Helsingfors & Åbo, två tidningshus, flera radiostationer, ett Casino, två badhus, 16 bibliotek och vi har IFK Mariehamn som (änsålänge) är Finska mästare i fotboll.

Få ställen i världen kan erbjuda det Åland erbjuder och här bor vi, tänk på det. Vi har det otroligt bra men glömmer det ibland, vi tar mycket för givet och vi gnäller på småsaker.

Vi kan alla ibland bli lite ledsna, trötta och irriterade på olika saker, det får man bli, men det viktiga är att vi ändå att vi inte låter de tankarna vinna och sprida den energin. Då gäller det att vi rycker upp oss när och börjar se glaset halvfullt istället för halvtomt. Inse att vi bör uppskatta det vi har och lyfter upp det positiva och varandra. Livet blir så mycket roligare då.

Allt kan inte lösas av politiker och allt är inte politikernas fel. Vi får de politiker vi förtjänar men glöm inte att vi har alla ett eget ansvar över våra liv och vår omgivning.

Jag kommer fortsätta tänka mer positivt och gör vad jag kan för att ta bort de negativa tankarna och influenserna som annars lätt frodas runt omkring oss. Gör vi alla det, ökar attraktionen runtomkring på Åland och det i sig kommer medför ytterligare förbättringar och framgångar.

Kom ihåg, det blir inte som det blir, det blir som vi gör det.

Allt börjar med din och min inställning och vad vi säger och gör. Det du säger, tänker du, och så blir det. Svårare än så är det inte.

Motverka allt vad du kan både jantelagen och nånannanismen. Sluta gnälla i onödan, var tacksam att vi lever på en av de bästa platser i världen och låt oss börja hjälpa varandra mera. Be om hjälp när du behöver, men erbjud dig också hjälpa när du kan.

Förlåt igen för mitt dumma inlägg på Jodel igår.

Jag och min bastu

Publicerat: oktober 7, 2017 i Personligt

Jag börjar med att varna för att det här kan bli ett ganska långt inlägg och det kommer handlar om något så banalt som min vedeldade bastu.

img_4963Bakgrund
För cirka 14 år sedan renoverade jag huset vi bor i på Lugne. Då, liksom nu när jag bygger nytt, valde jag att inte anlita någon hantverkare för att få det gjort, utan bestämde att jag skulle göra jobbet med mina egna händer. Konstaterade tidigt att man har väldigt bra betalt om man jobbar åt sig själv, även om det tar en hel del tid i anspråk. Den sanningen gäller än.

Ett annat sätt för mig att kunna renovera huset med en begränsad budget, förutom att göra jobbet själv, var att jag köpte så mycket av allt material jag kunde ifrån Emmaus Byggretur. Eva var väl inte direkt överförtjust när jag ringde och berättade att jag köpt kakel, klinker och tapeter till hela huset, ifrån byggreturen…

Men det gjorde jag.

Tydligen hade Ålands Färg & Tapet lämnat dit ett gammalt lager av ytskikt som uppenbarligen ingen längre ville betala något för. Jag tyckte mycket såg riktigt bra ut även om Eva kanske inte delade den uppfattningen.

Till matsalen hittade jag en väldigt fin vit tapet med några små blå fåglar på. Till vardagsrummet en mossgröna variant och till sovrummen flera olika annorlunda modeller. Hur som helst, billigt och relativt bra blev resultatet.

Här kan du se slutresultatet >> https://youtu.be/P5GSc0cdeV0

Eftersom jag köpte det mesta av materialet på byggreturen så köpte jag alltid, allt de hade av de restpartier som kommit in. Det resulterade i att jag hade lite mer material än jag behövde och när huset var klart renoverat så stod jag med en hel del grejer som blev över.

Jag började då renoverade en bastu i bagarstugan som ingen använt på typ 50 år. Jag tog de sista tak-väggpanelen, de taklister, golvlister och kakel/klinker som blivit över och byggde med det jag hade, för hjärtans lust. Det blev golvklinker på väggen bakom bastuspisen, spikade upp de betsade vardagsrumstaklisterna i taket och takpanel på väggarna.

Det enda jag köpte var några meter albräder till bänkarna och ryggstödet, en glasdörr samt en vedeldad bastuspis av Wirenius Agenturer. Total kostnad för allt var under 400 euro. Nu 14 år senare kan jag konstatera att det nog varit en av mina bästa investeringar någonsin särskilt i förhållande, kostnad/utnyttjandegrad.

För under 2 euro/månad (inklusive energi/uppvärmning, eftersom jag alltid eldar upp gammalt byggvirke som jag tagit ifrån mina byggprojekt, eller träd jag tagit ner) har bastun bringat oerhört mycket glädje, värme och trevliga stunder.

Det har tillbringats många timmar i den under årens lopp och det finns en hel del historier att berätta om alla de som besökt den. Alltifrån tjänstemän på näringsavdelningen, IFK Mariehamns ligaspelare, Steel FM familjen till en och annan höjdare inom politiken.

Vad som hänt och sagts i min bastu, följer samma princip som är i Las Vegas, det stannar i min bastu.

Min ”basturitual”:
Vanligast kanske det är att bastun börjar eldas efter att jag kommit hem på fredagseftermiddagen/kvällen. Eftersom den ligger i en gammal, oisolerad bagarstuga, så tar det minst 90 minuter innan man kan börja använda den. Är det väldigt kallt ute kan man behöva elda på i över två timmar för att få upp temperaturen till en acceptabel nivå.

När bastun är badklar brukar jag få med mig Eva en stund. Vi har dock två helt olika behov och sätt att bada bastu på. Hon trivs bäst när den inte är för varm och före det slängs vatten på stenarna. Eva brukar tycka att 15-20 minuter räcker och under den tiden hinner vi prata om det mest aktuella som hänt under dagen, hon skrubbar sig med någon väldoftande kräm, duschar av sig och går. Det är då min basturitual får sin början, på riktigt.

img_2711För det första har jag nästan alltid samma musik på i bastun. Jag har nämligen monterat in några högtalare under bastulaven som ger ett relativt bra ljud (har dock bytt ut högtalarna ett antal gånger genom åren, för bastu är ingen optimal miljö för högtalare)

Musiken som spelas kommer ifrån en USB pinne med drygt 100 bra countrylåtar på (mycket Tim McGRaw), en pinne som jag gjorde för många, många år sedan. Tyvärr fungerar inte random-funktionen på min stereo längre så alla låtar kommer alltid isamma  följd. Med resultatet att jag oftast alltid vet vilken nästa låt är, på gott och ont. Det kan ibland bli lite tjatigt men samtidigt lite avstressande. (Ibland sätter jag på stereon samtidigt som jag börjar elda så att det ska bli lite variation när man sedan badar.)

När det gått cirka 30-45 minuter (efter att Eva lämnat) börjar det bli dags för första nedkylningen. Det finns egentligen fyra sätt att göra det på.

  1. Det vanligaste sättet är att använda sig av min specialbyggda utedusch som levererar varmvatten även på vintern. En egen, enkel, liten uppfinning som dock kräver att man efter varje gång man använt den, tömmer ur vattenledningen (en våning ner i källaren) så att den inte fryser (glöms det bort när det är minusgrader ute, är det slut duschat utomhus den vintern). Uteduschen ökade värdet på bastuupplevelsen med det dubbla.
  2. img_2687-1Det andra sättet att kyla ner kroppen, som även det ökat värdet på upplevelsen, är den enkla lilla pool jag köpte för 10 år sedan. En liten pool i trä, ca 4 meter i diameter, med ett riktigt sandfilter. Den används flitigt ifrån från april till oktober och gör verkligen stor skillnad i upplevelse. Bara det att kunna sänka ner kroppen, sitta tills man börjar frysa och gå tillbaka till bastun gör att ritualens längd ökar med det tredubbla. Vedeldad bastu med en kall pool bredvid, det är något som är svårslaget och som jag rekommenderar alla att skaffa. Det är inte mycket jobb att sköta och det kostar väldigt lite. Min liner och pump/sandfilter har gått klockrent nu i över tio år.
  3. Det tredje sättet är kyla ner sig på är att bara sitta ute, naken på trappan. Lufttorka. Ett enkelt sätt som absolut inte skall förringas eller föraktas. (Underlättar förstås om du bor på landet och inte har grannar som är nyfikna)
  4. Det fjärde sättet är givetvis beroende på väder och årstid, men på vintern är det enklaste och effektivaste sättet helt enkelt att ”Rulla sig i snö”.

Tillbaka till ”ritualen”

Något som jag har märkt att inträffar efter att jag suttit i bastun i lite drygt en timme är att mitt tankemönster förändras. Helt plötsligt börjar nya idéer ploppa upp, lösningar på problem jag har får olika svar, kreativiteten börjar helt enkelt flöda på ett sätt som annars inte brukar uppstå.

Ett dilemma jag hade länge var att jag kom på så många idéer och nya tankar att jag glömde bort hälften innan jag kom in. Det irriterade mig, men jag tänkte att är det en bra idé, kommer den igen.

Ibland gjorde den det, men ibland försvann de också. Så mu har jag införskaffat en ”kreativitets-whiteboard” i rummet bredvid. Där skriver jag upp stort som smått, galet och klokt, förslag på blogginlägg och nya affärsidéer som uppstår i bastun och saker jag kommer på att jag borde göra.

36cfdfcf-42b6-4c7a-bdcd-6eb464f4634eDagen efteråt brukar jag sen gå ut och försöka tyda mina kråkfötter. Ibland går det bra, ibland mindre bra, ibland är tankarna som kommit upp genidrag, ibland sådan som aldrig borde kommit upp till ytan.

Bastun har blivit min kreativitetsverkstad.

Men inte nog med att bastun min ger mig allt ovanstående. Den har även blivit en ”Minneslund
” för personer som inte längre finns i mitt liv.

img_2705Det kanske låter lite konstiga att använda epitetet ”minneslund” i en bastu men det började med en pall som jag hittade ute i ladugården. En pall som min farmor satt på när hon mjölkade korna på gården, för länge sedan.

Den pallen sitter Eva ofta på när hon bastar och när hon inte är där, används den helt enkelt till att sätta fötterna på.

Förutom den pallen finns även en pall som Evas bror Pär tillverkade i högstadiet. Pallen är livsfarlig (den har bara tre ben) för ställer man sig på den, trillar man omkull. En riktigt dålig egenskap i en vedeldad bastu. Dessa två pallar påminner mig dock varje gång jag badar om farmor och om Evas bror.

Två personer jag kanske inte annars skulle tänka på så ofta, om det inte var för dessa två ting.

img_2708Förutom dessa två pallar så har även Kent ”Löken” Lönnqvist tillverkat en konsol som håller upp den ena bänken. Det gjorde han för snart tio år sedan och sedan dess har den fungerat klockrent, trots ibland lite för många människor, lite för tjocka människor och ibland även kanske lite för fulla människor suttit på den.

Den konsolen gör att jag tänker på Löken, nästan varje vecka. Något jag kanske inte skulle gör annars.

Senaste tillskottet i bastun som jag också värderar högt är en rostfri kopp jag fick av Pixi. Hon var inte bara en hund, hon var min kompis. Du kan läsa mer om henne här>>

Jag kan inte skriva ett inlägg om min bastu om jag inte skriver några ord om min bastupinne. Det  är en pryl som ingen seriös vedeldad bastubadare kan vara utan.

img_2706Min prototyp som jag använder, är gjord av åländsk en, men den har förbättringspotential för den har en svaghet. Handtaget blir för varmt efter några timmars badande. Vad är då en bastupinne kanske du undrar. Ja, du kan läsa mer om det här >>

Men funktionen är super. Doften den avger är fantastisk och den förhöjer bastu upplevelsen betydligt.

Det här är min bastu det.

Polare i Polen

Publicerat: oktober 4, 2017 i Personligt

Gdansk-1487951272
Jag har varit till Polen två gånger de senaste två veckorna. Första gången åkte jag till Krakow (kostade 936 kronor tur/retur med Norwegian från Arlanda) och tidigare i veckan besökte jag Gdansk (för bara 198 kronor tur/retur med Ryan Air ifrån Skavsta). Jo du läste rätt, €21(!) euro fram och åter. Helt galet billigt.

Eva och jag har inlett en ny tradition och det är att besöka våra goda vänner Pamela och Kenneth i Norrköping samtidigt som Kulturnatten går av stapeln där. (Kan inte låta bli att länka till en video som jag tog på ett helt fantastiskt band som kallar sig Frontiers, Tribute to Journey som vi såg. Kolla in dom här >> )

På vägen tillbaka hem i söndags, vek vi av i Nyköping till Skavsta och hoppade på Ryan Airs flyg 12:40 till Gdansk. Jag måste väl ärligt säga att jag var lite skeptisk till om det verkligen bara skulle komma att kosta 198 kronor tur/retur. Det måste säkert tillkomma en massa avgifter, tänkte jag. Såhär billigt kan man väl inte komma till Gdansk? Kommer planet ens att avgå?

Det är ingen hemlighet att jag har varit väldigt skeptisk till Ryan Air i många år och egentligen helt övergått till att åka med Norwegian. Jag har inte heller pratat så gott om det irländska bolaget med tanke på de erfarenheter jag tidigare haft med dem.

Kan nu i efterhand konstatera att jag måste omvärdera mina åsikter. Ryan Air levererade verkligen den här gången.

Man kan faktiskt åka så billigt om man kan vara lite flexibel. För det första måste man välja en avgång som är just billig (den här gången råkade de billiga biljetterna finnas precis när vi ville åka) för det andra bör man betala med Paypal (för att slippa dolda kreditkorts avgifter) och man bör inte heller köpa något extra bagageutrymme (handbagage ingår), vara beredd att inte få sitta bredvid den du åker med och man bör definitivt skippa ”priority boarding” (vi steg på två minuter efter de som betalat extra) samt vi valde att printa ut boarding-passen fyra dagar innan avresa. Jo, så är det. Följer du dessa steg så kostar det inget extra.

Planet avgick och landade 10-15 minuter före avgång/ankomst och allt gick oerhört smidigt. Bägge vägar.

Att sedan parkeringsavgiften på Skavsta bara var en bråkdel av vad den var på Arlanda och säkerhetskontrollen gick på två minuter, gjorde inte saken sämre. Dessutom landade planet före sin ankomsttid igår, vilket gjorde att vi hann med Rosella som gick klockan 12:00.

Vad har jag då gjort i Polen två gånger på två veckor? Det kommer jag återkomma till lite längre fram, träffade några personer/företag och har eventuellt lite nya affärer på gång.

Lovar att du får läsa om det här på frille.com först :)

 

Alibaba och de 40 dagarna

Publicerat: oktober 3, 2017 i Personligt

Jag har sedan länge insett att jag har svårt att göra saker normalt. För drygt ett år sedan bestämde jag mig för att gå ner 100 gram i vikt per dag i 100 dagar, det projektet lyckades men samtidigt såhär ett år efteråt att det tog slut inser jag ändå att jag misslyckades. Tyvärr måste jag erkänna att jag gått upp alla dom kilona igen. 

Det grämer mig dock lite med tanke på att jag var väldigt tydlig med mig själv att jag inte skulle släppa kontrollen den här gången. Det skulle vara sista gången jag skulle väga över 100 kilo…. uppenbarligen misslyckades jag. 

Sommaren, livet och lite annat kom emellan. Får ta och göra som Mark Levengoods mormor säger, -”bryta ihop och gå vidare”

Så vad tänker jag göra åt det härdå, den här gången?

Imorgon är det 40 dagar tills jag ska till HongKong med några vänner och att sitta elva timmar på ett plan är inget skoj om man är tjock, så därför tänkte jag skärpa mig vad gäller kaloriintag (speciellt, kolhydrater och socker), jag tänkte även försöka fortsätta springa, mitt mål är nå minst 150km samt göra ca 1500 burpes och 1500 armhävningar de kommande 40 dagarna.

Tänkte dokumentera utmaningen med daglig vikt, tid på löpningen i minuter/kilometer samt tiden det tar för mig att göra burpes/armhävningarna. Allt för att se hur konditionen och vikten förändras på drygt en månad. Förhoppningsvis ger det resultat och nej, ni som säljer kosttillskott eller ”gå ner i vikt pulver” behöver inte höra av er. Jag gillar inte sånt. Jag behöver lida, piska och morot. 

Invigning och start sker imorgon. 

Suck och stön. 

Upphittade nycklar

Publicerat: september 27, 2017 i Personligt, Podcast

I morse stegade jag in i studion under Peter ”Boutros” Grönholms sändning och pratade lite om allt och ingenting. Bland annat pratade vi om att ”allt som inte är stulet kommer tillbaka”.

nycklarIgår fick jag nämligen tillbaka mina Bil/Mc-nycklar som varit försvunna i 8-10 år. Jag vet att jag letade som en galning överallt när de försvann och att de borde vara hemma någonstans eftersom både bilen och MC:n var det. Jag hittade dom aldrig utan fick beställa nya. Duktigt irriterande.

Vi pratade även lite om mina videos som jag lagt upp på Youtube under åren, de hittar du här>>

Samt om lite nya träningsvanor. Vill du höra sändningen ifrån i morse, så finns den här>>

Medieavgift av skattenatur

Publicerat: september 26, 2017 i Personligt

Jag försökte, man jag kan inte låta bli.  Måste bara skriva några rader om det föreslagna väldigt socialistiska förslaget att införa en extra landskapsskatt, eller en ”mediaavgift av skattenatur” som regeringen föreslås.

3692913779_0b4c1db664_oDet är ingen hemlighet att jag ansett att TV-licensen är ett hopplöst gammalmodigt sätt att finansiera en del av det som våra folkvalda politiker anser att vi skall finansiera gemensamt, såsom public service utbudet på Åland.

Att avskaffa TV-licensen är något jag har jobbat för ända sedan jag ställde upp i lagtingsvalet år 1999. Nu snart 20 år senare kommer ett förslag, som jag tycker är nästan ännu värre.

I det gamla systemet fanns det ett mått av valfrihet, man kunde även om det inte vara så många som gjorde det, välja att inte vara med och betala för den mediaproduktion som skapades av Ålands Radio & Tv, genom att helt sonika välja bort TV-apparaten.

Det kan man inte längre, nu skall alla (inklusive företag) betala, bortsett dock ifrån vissa traditionellt socialdemokratiska väljargrupper. Grattis Socialdemokraterna och Camilla Gunell att ni får igenom er politik. 

-”Nej, jag är inte emot public service”, jag anser bara att man borde ha definierat vad public service på Åland är och skall vara, innan man tvingar folk och företag att betala för det eller slår fast ett nytt finansieringssystem som skall gälla i ett decennium. Jag kunde skriva hur mycket som helst om det här men ärligt talat har jag tröttnat och givit upp (skrev lite om min uppgivenhet här>>) men orsaken varför jag är emot den här landskapsskatten är i korthet på grund av dessa orsaker:

  • För det första borde politikerna bestämma vad det är man vill ha ut av Ålands Radio & Tv. Vad skall public service radion göra? Mer sportbevakning, fler grattulationsprogram, mer musikprogram eller borde kanske mer resurser sättas på att granska makten, producera mer nyhets/kulturprogram och mer icke kommersiellt innehåll? Det borde man göra först och slå fast det i ett mediapolitiskt program.
  • För det andra. Genom att införa en ny landskapsskatt (tillägnad public service bolaget Ålands Radio & Tv) visar lagstiftaren tydligt att samhällsfinansierad media är viktigare att prioritera än allt annat som vi demokratiskt har valt att vi bör sköta gemensamt. Vård, skola, omsorg eller infrastruktur, det är inte lika viktigt. Blir det sämre tider framöver tvingas politiker dra ner på just dessa områden för att klara av den gemensamma finansieringen av vårt samhälle. Pengarna till Ålands Radio & Tv rörs dock inte, där skickas räkningen ut via skattesedeln som vanligt, oavsett om det finns lyssnare eller inte.
  • Genom att införa en mediaskatt, före man definierat vad ‘public service på Åland’ är och skall vara i framtiden, så cementerar och bekräftar man att dagens (och de senaste 20 årens liknande innehåll, är vad man vill ha, senast man gjorde en lyssnarundersökning var Nokia störst i världen och iPhone fanns inte…)
  • Systemet med ”avgift av skattenatur” kostar att hantera. Skattebyrån tar betalt för att administrerar denna skilda skatt.
  • Nu skall även företag vara med och betala för något de inte konsumerar.
  • Borde inte alla vara med och bidra enligt sin förmåga, för något som våra demokratiskt valda politiker beslutat att vi skall sköta gemensamt?

Hur skulle man då gjort?

Jag har haft flera förslag på lösning under åren.

Det första och mest logiska är att den mediaproduktion som politikerna bestämt att skall finnas (och ansvarar över), även bör finansieras via landskapets budget. På så sätt blir det demokratiskt förankrat, alla är med och betalar samt politikerna får ta det yttersta ansvaret över att bolaget ges finansiella resurser att bedriva just den verksamheten som de vill ha. (Att tvinga folk och företag betala specifikt för något de inte använder och samtidigt låta vissa grupper slippa vara med och finansiera det, det rimmar illa i mina öron. Eller ett annat ord är socialidemokratiskt)

För att säkerställa det som journalister anser oerhört viktigt, alltså ”armlängds avstånd” kunde man fastslå det årliga beloppet i budgeten att gälla i fem år. Då ges verksamheten relativt långsiktiga förutsättningar (i en föränderlig värld) samtidigt som sittande regering/lagting inte kan ändra finansieringen ifall de skulle bli ”granskade” för hårt (något jag förövrigt anser att inte görs). Varje budget/belopp-ändring skulle sålunda gå över ett demokratiskt val och partierna kunde redogöra inför valet hur de ser på public service uppdraget.

Det andra alternativet som jag också föreslagit och som också hade varit bättre än ”avgift av skattenatur” är att man skulle använt sig av en liten del av de PAF-medlen som varje år delas ut till allmännyttig verksamhet på Åland. Idag är det många ålänningar som inte är aktiva i någon förening eller får del av de pengarna, men skulle man finansiera upphovsrättskostnaderna för SVT/YLE/TV4 och public servicen på Åland, hade alla fått ta del av det någon gång, mer eller mindre under året.

Kontentan av dessa två ovanstående förslag är att public service likställs med allt annat vi bör sköta gemensamt, men den skulle inte få en egen gräddfil i lagstiftningen som prioriterar det högre än exempelvis sjukvården.

Genom mina två förslag skulle alla medborgare vara med och betala, istället för som det föreslås nu, att vissa grupper slipper helt undan, samtidigt som andra grupper/hushåll får betala mer än idag.

Dessutom skulle köpkraften på Åland öka med ca 2 miljoner euro/år om man gått inför något av mina förslag. Valfriheten hade ökat, människor hade fått bestämma själva hur deras surt förvärvade pengar skall användas istället för att politikerna i landskapsborgen gör det.

Men jag förstår att det är enklast ur ett politiskt perspektiv att göra såhär. Med det här förslaget blir det ingen förändring inom landskapsförvaltningen (man tvingas inte prioritera mellan exempelvis media/sjukvård), man blir mer lik Finland och man behöver inte specificera vad public service skall vara.

Ålands Radio & Tv blir nöjda, de kan fortsätta som tidigare och notan för allt skickas till skattebetalarna (behövs sedan mer pengar så är det ju bara att sätta in progressivitet i lagen…).

Att man sedan anställt en ”oberoende utredare” som skall komma med en slutrapport om public service i november, dagarna innan han inleder en fast tjänst på just det bolaget han skall granska, gör ju inte saken bättre men tyvärr förvånar det mig inte längre.

Grattis till alla er som tycker förslaget är bra. Er valfriheten minskade ytterligare och ni har just fått en ny skatt. Åland tog ytterligare ett steg mot vänster.

Kom dock ihåg att ca 90% av pengarna går till produktionen av Ålands Radio på 91,3 MHz och bara ca 10% av beloppet används för att kunna ta del av SVT/SR och YLE:s utbud. Jo just ja. Den kommersiella svenska kanalen TV4 ingår också i dom 10 procenten.

Hade det inte varit bättre att politikerna även skulle ta ansvar över finansieringen istället för att skicka notan till dig?

Det rycker iallafall jag.

Sökes – ”Klint Glove Ambassadörer”

Publicerat: september 17, 2017 i Personligt

IMG_0791Det är väl kanske ingen hemlighet att jag är en riktigt inbiten ”handsk-nörd”. Jag har i många år letat över hela norra hemisfären efter de absolut bästa, mest optimala, starkaste, slittåligaste, mångsidigaste och säkraste arbetshandskarna i världen.

För snart tio år sedan hittade jag en tillverkare i Syd Korea, som enligt mig (och många med mig) tillverkar världens bästa handskar. Tillsammans med tillverkaren har vi tagit fram en modell som jag kallar Klint Glove.

Det senaste decenniet har jag sålt långt över 5000 exemplar och bara det senaste halvåret (sedan nystarten på Ålandsmässan i Alandica) har det sålts mer än 1000 par hos de fem återförsäljare som finns på Åland. Kunderna är oerhört nöjda och jag träffar ofta på personer i olika yrkeskattegorier som lovprisar handskarna.

Det är allt från byggarbetare, hovslagare, glasmästare, plåtslagare till betongarbetare, trädgårdsmästare, fiskare och vanliga hemmafixare.

Klint Glove har några fantastiska egenskaper. Det först är att de är av högsta skärskyddsklass (här>> kan du läsa mer om det) sen är de oerhört slitstarka (det går att knappt att få hål i dem, men om du kämpar, sliter och nöter med grus, betong eller armeringsjärn, ja, då kan du få hål i dem, vanligt normalt arbete sliter dock inte ut dem).

Inte nog med att de har dessa två egenskaper, de är även sömlösa, andas, har bra grepp och går att tvätta. Hur kommer det sig då att de är så fantastiska, kanske du undrar?

Hemligheten är materialet de är tillverkade av. Det formella namnet på fibern som Klint Glove är tillverkad av är Ultra-high-molecular-weight-polyethylene, eller UHMWPE vilket är den korrekta förkortningen. Fibern är 15 gånger starkare än stål och används för att tillverka höftledsinplantat, fallskärmslinor, skottsäkra västar och mycket annat som verkligen måste hålla. UHMWPE är betydligt starkare än kevlar (som är cirka tio gånger starkare än stål), fibern brukar även kallas DYNEMA (även om det är ett registrerat varumärke, inte själva fibern i sig)

Finns det då inga nackdelar med handsken? Kan den verkligen vara så bra?

Jo den har några nackdelar, det första är att den är kall att använda på vintern, särskilt i minusgrader och om de blir våta. Därför håller vi nu på utvecklar en nordisk variant som skall klara våra breddgrader. Jag hoppas kunna ha en version att erbjuda till kommande vinter. Den andra nackdelen är att de inte går så bra att använda med skärmarna på smarttelefonerna. Men det skall även det i framtiden lösas.

Så varför skriver jag det här inlägget?

KlintgloveEn orsak är att jag funderar på att börja exportera dessa fantastiska handskar till Sverige, Finland och övriga norden. Om man tänker på att det sålts över 1000 par handskar det senaste halvåret på Åland med en befolkning beståenda av 29000 hårt arbetande människor, då borde det gå att sälja även på andra ställen. 

Så ett mål den här hösten är att hitta några samarbetspartners och öka försäljningen utanför Åland. Jag vet att det finns väldigt många nöjda kunder på Åland som har många års erfarenhet av användandet och jag tycker att resten av norden borde erbjudas samma sak.

Jag brukar få höra att jag låter som en frikyrkopastor när jag pratar om handskarnas förträfflighet och att det låter för bra för att vara sant. Problemet är givetvis att när jag pratar om handskarna, blir åhöraren generellt lite skeptisk. För det första säljer jag dom och för det andra har jag varit politiker :)

Så det här inlägget är helt enkelt en förfrågan om det finns någon/några villiga personer därute  som är lika passionerade som jag är över Klint Gloves egenskaper och är villiga att dela med sig med några ord, bilder och skriva en recension av handsken som jag kan använda i olika sammanhang. Man kan säga att jag söker lite ”Klint Glove ambassadörer”?

Vad förväntar jag mig då av en ”Klint Glove ambassadör” 

  • Att de har lång erfarenhet av att använda handskarna
  • Att de säger ärligt vad man tycker om handskarna och kan stå för det
  • Att de är både män och kvinnor ifrån olika yrkeskattegorier
  • Att de skriver och står för ett kort citat (gärna med en bild)

Vad kan jag då erbjuda en ”Klint Glove ambassadör”:

  • Förutom att hjälp mig så får man vara med och frälsa fler :) och med det medverka till att färre handskador uppstår
  • Dessutom får varje utvald ”ambassadör” en bunt demo-ex att dela ut till vänner/kollegor/bekanta (samt givetvis använda själva)
  • ”Krossmarknadsföring” – alltså du/din verksamhet kommer kunna medverka i de reklamutskick/sociala medier/ hemsidor/ radio och bloggar som Klint Glove gör.

Är det här något du kunde tänka dig hjälpa mig med?

Om så, skriv några rader, berätta om dig själv, din verksamhet samt din erfarenhet av handskarna. Skicka gärna med en bild på dig själv (gärna där du använder handskarna) och ett kort citat. 

(Om jag använder din recension i officiella sammanhang utfaller mitt erbjudande, kan givetvis inte lova att alla 5000 användare där ute får plats i ”ambassadörs-programmet)

Intresserad, villig? Om så, skicka mig ett mail på fredrik@steelfm.net

 

Nej, jag är inte bitter.

Publicerat: september 13, 2017 i Personligt

pexels-photo-270288Skrev ett långt blogginlägg idag om public service, TV-licensen, ”oberoende journalister” som public service utredare, mediaskatt och om de flertalet mediapolitiska programmen som utarbetats under åren, men som inte lett till någon förändring.

Dessutom skrev jag om den kommersiella radions snart 25-åriga verksamhet på Åland och dess roll som plantskola vad gäller både radiopratare och idéer till Ålands Radio & TV samt lite över min frustration gällande motviljan, att trots vi bedrivit ett radiobolag (utan bidrag) som skapat många arbetsplatser (och betalat mycket skatter) under två decennier ännu inte fått möjlighet att höras över hela Åland, till skillnad då ifrån exempelvis Radio Suomi som går ut med full effekt, på finska, ifrån Smedsböle.

Men efter att jag läste igenom det inlägget så insåg jag att det var väldigt kritiskt, hårt, kanske lite bittert och en aning surt.

Så jag raderade det.

Ingen beslutsfattare lyssnar ändå på vad jag säger, i den här frågan, för oavsett om jag suttit i lagtinget, i regeringen eller som nu är helt utanför det politiska etablissemanget så anser alla att jag pratar i egen sak. Till skillnad då ifrån invalda bönder som pratar jordbruksstöd, sjuksköterskor som pratar ÅHS-löner eller turistföretagare som pratar emot fiskevårdsavgifterna….

Så jag fortsätter betala min TV-licens (som till ca 95 % går till produktion av Ålands Radio), fortsätter irritera mig på att regeringen kommer införa en skild media-skatt och fortsätter jobba tillsammans med alla mina anställda så att ålänningarna även i framtiden skall kunna lyssna på Steel FM som den fristående radio som den är, fristående både ifrån den åländska politiska och ekonomiska makten.

Avslutningsvis vill jag bara konstatera att samtidigt som det inte kostar lyssnaren något att ta del av vårt utbud (Steel FM, Soft FM & Mix Megapol Åland) så kan alla vi som kallar Steel FM, jobbet, vara stolta över att vi tillsammans med våra kunder gör stor skillnad. Inte bara med att vi levererar 26.280 timmar musik, nyheter, intervjuer & underhållning per år, dessutom har vi två årliga viktiga insamlingar, vars medel går till att göra livet bättre, för många på Åland.

-”Företagare, är du inte redan med, ring och boka en hälsning, i STEEL FM:s Rosa/Blå bandet-insamling”

Så istället för att vara en dyngspridare, så väljer jag att vara en glädjespridare och säger

–”Nej, jag är inte bitter. Grattis Ålands Radio, till rekryteringen av Frippe”

 

Några tankar och tips till ÅHS

Publicerat: september 7, 2017 i Personligt

Får börja med att varna för att det här kanske blir ett ganska långt inlägg och att det absolut inte är kritik riktad mot någon enskild person utan snarare en hyllning till alla inom vården som orkar arbetar i ett lite konstigt system med lite stela processer.

Bakgrund:
I början av juli fick jag lite strul med mitt mitt vänstra öra. Efter några veckor inser jag att örat bara blev sämre och sämre så när jag till slut inte hörde något på det längre och det värkte/tryckte/irriterade ganska mycket beslöt jag mig för att besöka hälsocentralen på ÅHS.

Helgen gick och på måndag morgon den 17:de juli klockan 08:00 begav jag mig till sjukhuset. Jag har inte varit dit så många gånger så ärligt talat visste jag inte riktigt hur det fungerade men tillslut tog jag en kölapp och satte mig ner. Det här var mitt i turistsäsongen så det tog en stund innan jag kom fram till luckan och givetvis några timmar till innan jag fick komma in och träffa någon sköterska. Helt rimligt och förståeligt, säkert många som har massa olika problem.

Den första sjuksköterskan som inspekterade mitt öra sa följande. -”Oj, det här har jag aldrig sett tidigare, jag måste hämta en sköterska med lite mer erfarenhet”

Sagt och gjort, jag väntade en stund och så kom en annan sjuksköterska in. Hon sa. -”Oj, det här har jag aldrig sett tidigare, det här måste nog en läkare titta på”

Klart att jag blev lite fundersam och tyckte att jag kanske borde ha uppsökt hjälp någon vecka tidigare när symptomen började uppenbara sig, istället för att bara avvakta och hoppas att det skall gå över, så som jag gjort.

Hur som, jag fick sitta och vänta en stund innan en läkare kom. Det var en ganska nyutexaminerad läkare som tog fram sina instrument och gjorde sin undersökning. Läkaren sa. -”Oj, det här har jag aldrig sett tidigare, vi måste nog be någon med lite mer erfarenhet än mig titta på det här”

Efter en liten stund kommer en äldre läkare in och gör samma procedur som de tre tidigare personerna gjort. Han sa inte så mycket men efter en stund sög han örat rent och skrev ut ett recept på droppar som skulle lösa problemet inom sju till tio dagar, annars skulle jag komma tillbaka.

Jag betalade mina €30 euro och åkte till apoteket.

Framme på apoteket ber jag efter mina receptbelagda örondroppar och får beskedet att dom tyvärr är slut och finns inte på något annat apotek på Åland heller. Faktum är att de är slut i fabriken också och ingen vet när de kommer produceras mera. Tyvärr fanns det inget motsvarande heller av något annat märke.

Grr, typiskt tänker jag, men det kan väl säkert hända även om det var första gången jag var med om det. Apotekaren var snäll och ringde upp Hälsocentralen och får efter en stund tag på den första läkaren, som i sin tur, letar upp den andra läkaren och efter ett tags väntande får jag ett nytt e-recept och några andra droppar utskrivna.

Droppar som inte riktigt är vad den andra läkaren tror att jag skall ha, men de skall nog funka, får jag till svars. Om inte så har ju läkaren sagt att jag skall komma tillbaka om en vecka, tio dagar.

Jag köper mina droppar, åker på jobb och konstaterar att klockan är närmare 14:00. Halva dagen har gått åt, men det är ju trots allt mitt i turistsäsongen och uppenbarligen var jag inte ensam att ha problem. Kunde vara värre, bara det blir bra nu så är det ju okej. Jag börjar ta mina droppar och inser dock efter några dagar att de inte gör vad de ska, men fortsätter, läkaren sa sju-tio dagar.

Inser till slut att dropparna jag fått inte hjälper, inte mot de problem jag har iallafall. Kanske mot något annat, så jag åker in till hälsocentralen igen. Tar en ny nummerlapp, sitter någon timme i kö. En ny sköterska kontrollerar mig och konstaterar att en läkare borde titta på det här igen.

Ytterligare en ny läkare (inte någon av de andra två) gör sin undersökning, skriver ut nya droppar och säger att nu kommer det nog att bli bra om jag använder dom sju till tio dagar några gånger per dag. Meddelar att det ibland kan bli såhär att det strular lite med att hitta rätt medicin. Jag tackar för mig, betalar ytterligare €30 euro och åker till apoteket och köper nya droppar.

Tio dagar senare är det fortfarande lika illa. Jag åker tillbaka på en tisdag, Börjar väl ärligt talat tröttna lite. Kommer till Hälsocentralen, tar en ny kölapp, får träffa en ny sjuksköterska som spolar ur örat och säger att jag borde prata med den första läkaren igen. ”-Det här ser ju verkligen inte bra ut.” Den läkaren är dock inte på plats och jag får en telefontid till på fredag morgon den veckan, när hon ska ringa upp

Dagarna går och den första läkaren ringer mig på fredagen såsom utlovat och konstaterar att det här inte är så bra och att jag måste få en remiss till öron samt att man borde ta ett prov för att få reda på vad det är.

-”Tyvärr är det ju fredag idag” säger läkaren och på fredagar tar vi inte de proven. Så jag uppmanas komma in på måndag. Däremot så skickas remissen samma dag, meddelade läkaren, dock med tillägget och beskedet att det kan ta ganska länge innan jag får träffa någon, för att de har mycket att göra, på öronavdelningen.

Jag åker in igen på måndagen, sköterskorna känner igen mig den här gången, behöver inte ta en nummerlapp utan de ber mig sitta och vänta, som vanligt super trevliga men nu är jag alltså inne i slutet av augusti, snart två månader med öronstrul.

Jag får träffa en ny sköterska, lika fantastisk som de andra som tar ett prov med en liten tops, tog ca fyra sekunder, sen rengjorde hon örat (som ett riktigt proffs, otroligt skönt att få ut mycket av allt som tryckte på). Hon meddelar att det tyvärr tar minst tio dagar att få provsvaret men att jag borde ringa till öronavdelningen imorgon under deras telefontid och försöka komma in lite fortare med tanke på att jag fått en remiss. Hon tyckte att jag borde berätta att jag har haft det besvärligt under en ganska lång tid och verkligen skulle behöva hjälp. I datorn/journalen ser hon tydligen att ingen läst remissen där än.

Får också rådet att fortsätta med de andra dropparna (inte de första) samt att en läkare kommer ringa när provsvaret kommit om cirka 10-14 dagar.

img_2578I tisdags, alltså i början av september så ringde, den tredje läkaren. Läkaren meddelade att jag genast skall sluta använda de där receptbelagda dropparna och istället använda ett receptfritt läkemedel som finna på apoteket. Droppar som innehåller mycket alkohol och torkar ut örat och är för att ”behandla akuta milda inflammationer i hörselgången”.

Han meddelade också att ingen ännu tittat på remissen och att de har mycket att göra uppe på avdelningen. Han tyckte dock att jag borde komma in till hälsocentralen för att suga ut/rengöra örat, några gånger. Tyvärr var jag på sommarens enda semestervecka i Portugal, när han ringde…

Här är jag alltså nu dryga två månader senare, mängder av arbetstimmar sittande improduktiv i kö, ont i örat och jag uppmanas ringa och tjata mig före i kö till sjukhuset.

Jag tycker väl kanske att det här inte riktigt är ett optimalt sätt att hantera våra gemensamma resurser på varken mina och sjukvårdens. Jag vill inte klaga och gnälla och jag vet att många har det mycket värre. Det här är bara ett ont, strulande öra, jag har ju som tur är två.

Insåg dock i tisdags, efter läkarens samtal att det är lika bra att jag försöker reda upp det här själv istället. Jag köpte några örondroppar på apoteket i Portugal, bad om sådana som innehöll mycket alkohol (de hade bara en receptfri sort, så jag tog den).

Tänker som så, att kan man som läkare testa flertalet receptbelagda preparat på en patient utan att ta något prov och efter att provsvaret kommit, rekommendera att jag skall köpa något receptfritt preparat, kan jag säkert använda det som säljs på hyllan i Portugal.

Örat var verkligen dåligt i mitten av den här veckan så jag (med mycket hjälp av Eva) satt igång å spola, rensa, fixa, dona, greja och trixa samt droppade de Portugisiska alkoholdroppar i örat. Jag tycker dock att det börjar bli lite bättre. Även om jag har lite jobb kvar innan det är bra, tur att jag har en fru som jobbat på öron/näsa/hals och kan assistera mig.

Min lekmanna lärdom/bedömning/upplevelse/slutsats efter att varit till Hälsocentralen med mitt strulande öra är den här:

För det första, sjuksköterskorna är super trevliga, varma, goda och har ett fantastiskt kundbemötande.

Däremot kan jag inte låta bli att ställa mig några frågor:
– Varför tar man inte det enkla öronprovet direkt det första man gör när två sjuksköterskor och en läkare sagt samma sak -”Oj, det här har jag aldrig sett förut” särskilt när man vet att det tar tio dagar att få svaret?
– Varför gjorde man det sen inte vid det andra återbesöket, efter att den första receptbelagda kuren inte fungerade?
– Varför skall man vänta nästan en vecka på en telefontid till en läkare, för att få remiss till öron, efter att man tidigare träffat två (egentligen tre) läkare?
– Varför tog man inte provet den tredje gången jag var in (på tisdagen nästan två månader efter att strulet började) utan då bara fick reda på att jag skulle få en telefontid till en läkare på fredag.
– Varför skall patienten ringa och tjatat under telefontiden på ÅHS/öronavdelningens sköterskor om att man behöver hjälp (komma snabbare till speciallist)? Har inte de annat att göra?
– Hur många timmar har jag använt sjuksköterskor & läkares tid som kunde ha gått till att vårda någon annan eftersom man inte gjorde, enligt mitt tycke, vad man borde gjort från början, ta ett prov, istället för testa sig fram med olika receptbelagda mediciner och flertalet återbesök?
– Men det som kanske stör mig mest är om det verkligen ska vara så att jag eller andra patienter skall ringa och tjata, be, skrika, gnälla på sköterskor på olika avdelningar under deras telefontid så att jag/patienten får komma snabbare till en avdelning?

Borde det inte vara läkaren/sjukskötarna eller skrivningarna i min journal som skall avgör det? De som skall prioritera mig eller någon annan, utefter vem som har störst behov, lider mest?

Nej, jag ringde inte till öronavdelningen för att försöka komma tidigare in i systemet och jag kommer inte göra det heller. Jag tycker inte att jag, bara för att jag kan, har en fin titel i bagaget, kan argumentera för min sak och har en blogg som ganska många läser, skall prioriteras och eventuellt ta någon annans plats i kön, bara för att jag kan.

Så min slutsats är följande.

Även om jag absolut inte har någon medicinsk kunskap eller erfarenhet så tycker jag bara att det borde vara bättre att sätta in rätt resurser ifrån början, kanske ta ett prov extra någon gång, särskilt om det är ett enkelt, relativt billigt prov för att försöka hitta orsaken till problemet, istället för att gissa/testa och dra ut veckor/månader i onödan. Tester med olika mediciner som kanske göra saken värre…

Jag är övertygad om att det i slutändan skulle bli billigare, effektivare och framförallt betydligt mindre plågsamt och besvärligt för patienten. Tid skulle även sparas på flera fronter, inte bara patientens utan även sköterskorna/läkarna/apotekarnas vilket i sin tur skulle leda till att fler personer kunde få hjälp, köerna skulle kortas och det skulle springas mindre på hälsocentralen.

Tyvärr fick jag ju höra en hel del, av andra patienter de timmar jag satt i kön i väntsalen om deras upplevelser. Alla hyllade sköterskorna men flera var lite kritiska till systemet. Tänkte skriva om några exempel men inser att jag inte skall göra det. Jag hoppas bara att jag är ett av få undantag och att alla andra som har problem inte behöver genomgå samma, enligt mig ineffektiva process.

Jag klarar av det och har andra större problem med min kropp att fightas med, men alla kanske inte orkar med samma sak.

Jag vet att vi har en toppen sjukvård på Åland och att personerna som jobbar inom den gör ett fantastiskt jobb (särskilt om patienten har akuta/stora/svåra/allvarliga problem, då sätts alla resurser in och inget krut sparas) men de gånger, problemen inte är så stora (men fortfarande jobbiga att leva med), tycker jag systemet/processerna kunde göras lite annorlunda.

Nu tänker jag fortsätta behandla mig själv, inte ta mer resurser än jag absolut behöver ifrån hälsocentralen, hoppas på att det snart blir bättre och om inte, förhoppningsvis få träffa en specialist inom några veckor/månader. Nu är jag hemma och har köpt det receptfria preparatet, börjat använda det och håller tummarna.

Om sedan ÅHS prioriterar andra patienter och att andra som har större problem än mig kommer före i kön, accepterar jag absolut att jag får vänta. Men jag hoppas bara inte det tar onödigt länge på grund av systemfel och ineffektiva processer.

Fifax

Publicerat: augusti 31, 2017 i Personligt

Ett av de projekt som jag som näringsminister ägnade mycket tid åt och jobbade hårt för att skulle förverklgas var förverkligandet av den landbaserade fiskodlingen i Eckerö. Du kan läsa mer om fifax här>>https://frille.com/2014/10/23/fifax-landbaserad-fiskodling-pa-aland/

Det var många turer i många olika frågor. Förutom arbetet med att ändra vårt fiskeriprogram, förvandla och igångsätta Norra Ålands Industrihus (läs mer om det här >>https://frille.com/2012/06/26/norra-alands-industrihus/)samt arbetet med Ålands Utvecklings AB:s nya strategi att återigen bli en aktiv part i utvecklingen av företag på Åland så var det även en hel del möten med otaliga människor, företag och myndigheter. 

Speciellt ett möte kommer jag aldrig att glömma, ett avgörande möte med några åländska investerare på GE-villan (men vad som hände och vilka som var närvarande återkommer jag till i mina memoarer)

Orsakerna varför jag jobbade så mycket med just det här projektet var flera. Först för att grundprincipen var så rätt, att producera mat åt en växande befolkning i världen på ett miljömässigt och hållbart sätt. Men även för att  :

– Produktionen skulle skapa ca 15-20 nya årsarbetsplatser i Eckerö plus fler positiva kringeffekter som förädling, transport etc

– Det skulle kunna bli ett positivt exempel för den traditionella fiskodlingen att ta efter (istället för att direkt jobba för ett förbud som många ville)

– Fastighetsbygget och dess storlek skulle skapa jobb åt många inom byggsektorn under en lång tid, i en tid med ökande arbetslöshet. 

– Den nya tekniken i sig med vattenrening och övriga processer kunde även den bli en åländsk kompetens som skulle kunna gå på export. Ett innovationsprojekt på riktigt

– Framtidstron som ett projekt i den här storleken generera skapar ringar på vattnet så att fler vågar satsa på annat

– Fifax var majoritetsägt av ålänningar och åländska bolag men merparten av pengarna kom utifrån. 

Många var de olyckskorpar som visste bäst och stod bak i stugorna med mängder av åsikter om den här satsningen.

Jag har fått ta en del skit under åren för att jag medverkade till att bidragen till bolaget/bygget var så stora. Men hade vi inte använt vårt av EU delfinansierade fiskeriprogram till det här, hade pengarna gått iväg till andra små projekt som säkert hade varit bra i sig men inte resulterat i någon större ”hävstång” eller förändring mot hur det varit de senaste 20 åren. Det här var något nytt och något som kunde bli stort. Hade vi inte använt fiskerifonden hade bygget och projektet inte blivit på Åland utan i Finland. 

Visst. Det var en djärv satsning av de investerare som gick in med sina egna pengar och de tog en stor risk. Visst det har funnits många stora och små problem och det finns säkert saker som kunde gjorts annorlunda. 

Jag sa tidigt att det här är den nya Chipsen. Chipsen såldes till Norge och efter det ökade investeringarna i fabriken i Saltvik och omsättningen likaså. 

Fifax ägande verkar nu gå till Kina, det ser jag inga som helst problem med snarare tvärtom. Nu får investerarna förhoppningsvis tillbaka sina pengar (och mer därtill) och kan satsa pengarna på något annat, i något nytt. 

Fabriken är fastgjuten i urberget i Eckerö och ingen köper en sådan verksamhet för att lägga ner den särskilt när världen är full av människor som behöver mat och äta mer fisk. 

Jag hoppas och tror att den här affären bara är början på något ännu större. Något som om det inte hade gjorts när det gjordes skulle ha gått Åland förbi. Nu kan vi förhoppningsvis fortsätta vara en stormakt när det kommer till odlad fisk även i framtiden. 

Grattis till alla er som vågade investera, grattis till kineserna som köpte och grattis Åland. 

Kollektiv rädsla

Publicerat: juli 13, 2017 i Personligt

Igår var en historisk dag på Wiklöf Holding Arena, en champions league match mellan IFK Mariehamn och de polska mästarna Legia Warszawa. Jag trodde IFK skulle åka på storförlust och att skillnaden på lagen skulle vara enorm. Så var det inte. Det kom några fina chanser för IFK men också några oturliga händelser som gjorde att de förlorade med 0-3, bland annat en straff och en utvisning.

Det är dock inte det jag tänkte skriva några ord om utan de som hände på sidan om matchen. Ja, det var inte så mycket som hände om man läser polisens pressmeddelande:

polis
Men innan matchen hade flera medier på Åland rapporterat med stora ord och svarta rubriker om hur hemskt det kommer bli med de polska huliganerna som skulle komma till Åland. Flertalet landskapspolitiker (som jag vet har tillgång till mycket mer information än oss vanliga medborgare) hakade på och spred länkar och oro om hur illa det kommer att bli i lilla fredliga Mariehamn.

Det resulterade i att folk gick omkring och var rädda i allmänhet och för polacker i synnerhet. Butiker stängdes, caféer och restauranger uppmanades att hålla dörrarna stängda och plocka in blommor och löst material. Grannarna till WHA intervjuades och de osade rädsla, förtvivlan och hopplöshet.

Efter att ha varit i kontakt med polisen förstärktes dock min känsla om att det här inte behöver bli så farligt som etablissemanget förutspådde. Jag blev lugn och lugnade mina anställda i centrum. Jag fick information om hur många poliser som kommer att vara på våra gator, hur väl förberedda de är och hur de ämnar hantera situationen.

Jag försökte också lugna stämningen i mitt sociala medieflöde och i SteelFM försökte vi lyfta fram det positiva i att det kommer mest vanliga supportrar ifrån Polen till Åland, att det här är en historisk händelse och en folkfest. Vi ville uppmana folk till att inte vara rädda och att allt inte behöver vara nattsvart samt att polisen har situationen under kontroll och är väl förberedda. Tyvärr hade olyckskorparna redan vunnit kampen om den kollektiva känslan och den känslan var att sprida rädsla.

Jag var så övertygad om att polisen skulle hålla ordning och reda i Mariehamn att jag åkte över dagen till Knivsta för att hälsa på vårt nya barnbarn. På väg hem 14:45 med Rosella var jag i Kapellskärs hamn tillsammans med 50-60 polska supportrar. Först blev de hänvisade till en egen fil i bilkön och där visiterades de av den svenska polisen och securitas vakter, allt gicks igenom, alla väskor/legitimation etc. Allt gick lugnt och städat till. Väl ombord på båten, skrev jag det här inlägget.
faceb.jpg

Efter det inlägget hittade jag sedan några öldrickande polacker på soldäck. Där satt jag mig ner bredvid dem och efter en stund bjöd dom på öl! Vi drack öl, lyssnade på trion på akterdäck och sjöng ”Sommaren är kort” tillsammans. Efter en stund gick en av supportrarna fram till bandet och undrade om de inte kunde spela låten ”Go West” – det gjorde de, och polackerna blev oerhört glada och sjöng en av sina hejaramsor. Se här>

Istället för att måla med de mörkaste färgerna anser jag att media på Åland och ansvariga politiker kunde ha målat en mer nyanserad bild om vad som var på gång att hända på Åland. Med fakta i åtanke kunde man på förhand också konstaterat följande:

  • Åland är en ö, gör man något dumt kommer man inte därifrån
  • IFK Mariehamn har Europas vänligaste supporterklubb Green Mean Machine, som vunnit pris för att de är snällaste supportrarna som finns och aldrig slagits med någon.
  • Huliganer vill slåss med andra huliganer och gör ofta upp det i förväg
  • Det är rätt besvärligt att resa ifrån Polen till Åland, det borgar för att det är mest hängivna supportrarna som kommer (de är oftast inte huliganer) och knappast 4000 stycken som i de länkarna som spreds,
  • Polisen hade begärt handräckning av sina finska kollegor och de var väldigt många till antalet med rätt utrustning, rätt kompetens och erfarenhet. Dessutom var de väl förberedda

Principen hoppas på det bästa, förbereda sig för det värsta är en bra princip. Då fokuserar man på det positiva men är inte naiv. Precis så som polisen gjorde. Givetvis kan man i efterhand fråga sig hur mycket det här evenemanget har kostat i samhällsresurser och om det är värt det?

Jag hör till dem som säger att en ”once in a lifetime” händelse som detta är oerhört positivt för Åland, för självkänslan på ön, för marknadsföringen det skapar runtom i Europa och för turistÅland. Poliserna som var här, hade fått lön ändå, de fick förhoppningsvis en bra bild av Åland och vi på Åland var trygga. Skulle dessa resurser sättas in varje vecka/månad är frågan om prislappen en annan. Det här var en unik händelse som polisen på Åland skötte ypperligt även om de kanske tog i lite väl mycket, men bättre det än åt andra hållet.

Tack IFK Marihamn för att ni satte Åland på kartan.

Jag hoppas att medierna på Åland och ansvariga politiker reflekterar över vilka signaler de sänder och vilken makt de har att skapa ett starkt kollektivt självförtroende på Åland eller som de lyckades med nu, skapa en stark kollektiv rädsla för det annorlunda.

Tennbröllopsdag

Publicerat: juli 7, 2017 i Personligt

För tio år sedan (kan inte fatta att det gått så många år) så gifte jag mig med Eva hemma på gården på Lugne. Jag bloggade lite om det här>>och här>> :)
Tänkte lägga upp några bilder ifrån bröllopet såhär tio år senare så jag får dom sparade på den här bloggen också. Vi har inte firat den här dagen något speciellt innan så ikväll tänkte vi slå till ordentligt och gå till Indigo.

Jag brukar säga att Eva har gjort ett kap, men såhär tio år senare får jag nog konstatera att jag har gjort det också :)

 

Bygguppdatering

Publicerat: juli 5, 2017 i Personligt

19748894_10154493374342397_6302635397349905643_nHar de senaste veckorna hållit på tillsammans med min storebror en del med utsidan av huset i Ulfsby. Det mesta på själva huskroppen är klart. Det är målat två gånger, taket falsat, stuprör/hängrännor på plats och fodren runt nästan alla fönster/dörrar är monterade.

Den senaste veckan har jag även förberett för altanerna och snedtaken. Funderade ett tag på hur jag skulle göra men bestämde tillslut att altanen skall bli i betong. Inser nu såhär mitt i projektet att även den kanske blivit lite väl stor men jag har alltid hävdat att man inte kan bygga för stora altaner. Vi får väl se när det är klart om jag haft rätt eller fel.

Allt har gått väldigt bra såhär långt men iförrgår sa ryggen ifrån. Tyvärr känns det som det inte bör kännas… senast det var såhär var i julas och då tog det sex veckor innan jag blev så bra att jag kunde börja göra något igen. Idag har jag dock inte gjort någonting, försöker vila lite, käka lite medicin och håller tummarna att jag inte passerat den där gränsen som gör att det måste bli ett längre uppehåll igen.

19657238_10154493374337397_8772827043367060959_nJag har haft planer på att få hela altanen gjord innan 14 juli då betongstationen stänger men inser nu att så troligtvis inte blir fallet. Imorgon har jag dock bokat in betongbil och pump för att gjuta den andra sulan (av tre) och det lilla golvet (40kvm) på baksidan av huset. Och det tänker jag göra. Däremot har jag ringt in min kompis Hannu för att hjälpa till. Jag kan inte så mycket annat göra än hålla i lasern och eventuellt vibratorn imorgon men om något oförutsett händer behöver jag ha någon som vet vad som behöver göras och kan ta i och göra det.

”Hästa” och använda linjal går även det bort för min del. Hannu har varit ovärderlig vid flera tillfällen under det här bygget. Bland annat vid resningen av stommen på andra våningen och filtläggning på taket (några timmar innan snön kom). Alla borde ha en Hannu i sin vänkrets, han har varit ovärderlig och imorgon kommer han igen, fastän han egentligen inte har tid.

Håll tummarna att allt går som det skall och att ryggen slutar strula, vill ju fortsätta med altanen nu när vädret är så optimalt.

Hejhopp

Jojobantning

Publicerat: juni 27, 2017 i Personligt

imageJag är världsmästare i jojo-bantning. Det är få personer som gått upp och ner så mycket i vikt som jag under årens lopp. Här är ett diagram ifrån år 2000-2012. Tyvärr kan jag konstatera att kurvan sedan år 2012 tills idag nästan ser likadan ut som den här. Att man aldrig lär sig!

Enligt Wikipedia så är definitionen av jojobantning den här :)

Jojobantning innebär att man upprepade gånger går upp och ner i vikt till följd av bantning. Denna cykel med viktminskning och viktökning kan innefatta allt från mindre förändringar på några enstaka kilon till större förändringar av kroppsvikten. Forskning på området visar att det kan vara skadligt att jojobanta. Experter på området rekommenderar därför att personer som lider av fetma åstadkommer och bibehåller en mer hälsosam vikt, genom en god kosthållning och fysisk aktivitet.[1]

Ett problem med att snabbt förlora kroppsvikt är att det inte uteslutande är fett som förloras, vilket vore önskvärt för en framgångsrik viktminskning, utan även muskelmassa. I samband med en efterföljande snabb viktuppgång ökar främst fettmassan, om inte muskelmassan byggs upp genom fysisk aktivitet. Detta leder till en kroppssammansättning med högre andel fettmassa och lägre andel muskelmassa, vilket sannolikt resulterar i en minskad ämnesomsättning.[2]

Det har visat sig vara skadligt att jojobanta även för personer som inte är överviktiga. I en studie fann man att kvinnor som tidigare var normalviktiga löpte 3,5 gånger så hög risk att drabbas av plötslig hjärtdöd efter att ha minskat och ökat i vikt, i jämförelse med kvinnor som bibehöll sin vikt. Att upprepade gånger gå upp och ner i vikt ökade också risken för kranskärlssjukdom med 66 procent.

I morse konstaterade jag när jag satt i SteelFM:s direktsändning av ”Vakna med Steel” att det är dags att göra något åt vikten igen. Även om det blir tufft att hinna till ”beach2017” och att juli månad kanske är den värsta månaden att försöka hålla vikten i, så måste något göras.

EBD4B2BD-7288-47FB-B30D-BD4761C5F3ABDen 22 oktober förra året såg det ut såhär på vågen min hemma i Ulfsby. Något jag var jättestolt över. För en vecka sedan stod det exakt +10kg på det…  och efter midsommarhelgen har jag inte vågat (ursäkta ordvitsen) ställt mig på den igen eftersom jag har lovat mig själv att inte passera 100 kilo…

Så härmed lovar jag att om en månad, i slutet av Juli lägga upp en bild igen på hur det gått. Jag tänker inte göra så extremt stor grej av det som tidigare gånger och jag tänker inte heller göra så jätte stora förändringar i livet men jag skall försöka sluta äta godis, glass och bullar. Minska på sockret och röra mig lite mer.

De senaste månaderna har jag inmundigat alldeles för stora proportioner av det vita giftet och jag har inte heller rört mig så mycket (lätt att skylla på ryggen, men det gör jag inte, jag kunde ha promenerat).

Så, nu får det räcka, nu inleds jojobantningen igen. Vilken nummer i ordningen vet jag inte och knappast lär det vara sista gången heller men vill man vara fin får man lida pin.

Med vänliga hälsningar
#gubbeÖver40