Fredrik Karlström

Får en hel del frågor om vad jag tycker om att Arla/Ingman för diskussioner med åländska mjölkproducenter. För att svara kort på det kan jag konstatera följande

– Arla är inte här för att de värnar om åländsk mjölkproduktion på sikt
– De 37 nuvarande mjölkproducenterna ÄGER (100%) ÅCA
– ÅCA:s dryga 90-åriga verksamhet har ett enormt stort värde som byggts upp i generationer

Värdet av mjölken för producenten är inte bara de cent/liter de får i avräkning. Den åländska mjölken har även bidragit till ett stort förädlingsvärde som byggts upp under lång tid i varumärket, portföljen av prisvinnande produkter, investeringarna som gjorts i Jomala och i de dotterbolag man äger samt den kompetensen personalen har.

Det faktum att man äger hela produktionskedjan från gräset på åkern till slutprodukten i butikshyllan går inte att enbart värdera i cent/liter. Om man som jag tror att efterfrågan på rena, smakrika, ansvarsfullt producerade produkter som berättar en historia har en efterfrågan i framtiden finns det bara en väg som är långsiktigt hållbar. Utveckla det man har ännu mera.

Just nu är splittring och kortsiktigt tänkande/agerande det absolut sämsta tänkbara. Tillsammans är ni starka. Nämn en annan produkt som får så mycket stöd och uppmuntran ifrån politiker och allmänhet som mjölk och mjölkproduktionen. Även det värdet gäller det att vårda och förädla, berätta och bygga historier som utgår ifrån det positiva och inte det negativa. Var stolta, vårda och förädla det arbete som 100-tals gårdar utfört under nästan hela 1900-talet.

Lokal/närproducerat är en trend som är mer aktuell än någonsin och jag kan garantera att det är vägen att vandra, att förädla den åländska mjölken i ett storskaligt mejeri någonstans utanför Helsingfors är inte svaret.

Jag har i flera år ifrågasatt andelslaget som bolagsform och om det är ett optimalt system som fungerar i ett modern samhälle i förändring. Tanken med andelsslaget härstammar ifrån tiden när gårdar gick i arv till nästa generation och barnen alltid övertog gården efter föräldrarna. Så ser inte verkligheten ut längre och sålunda anser jag att ÅCA  borde transformeras till ett aktiebolag och kanske även försöka få in nytt kapital utanför mjölkproducenterna för den vidare expansionen som jag är övertygad om att en dag kommer igen. Det är inget enkelt jobb men det går att göra förutsatt att viljan finns. Det är ett arbete som måste utföras av ägarna till mejeriet och ingen annan.

Förhoppningsvis så resulterar den här nya situationen att mjölkproducenterna samlas och enade förstår värdet av sitt eget mejeri och att det inte går att förvänta sig att någon annan skall lösa den här krisen. Svaren och arbetet ligger hos ägarna, alltså producenterna, att tillsammans med sitt eget bolags ledning och styrelse kavla upp ärmarna, tänka längre och strategiskt. Dags att inse att ensam inte är stark och att de 37 delägarna sitter på en fantastisk guldgruva som om den hanteras rätt kan ge avkastning, i många och åt många, generationer framöver.