Fredrik Karlström

I torsdags publicerade jag det här inlägget på Facebook.

Det inlägget resulterade i att du just nu läser den här bloggen. Förslagen som det gick att rösta på var dessa :

Inser nu att jag inte alls hade dessa tre utkast skrivna, jag hade bara de första två samt ett som handlade om sömnbrist. Det här om en fjantig ”uppfinningen” fanns bara som en tanke någonstans. Hur det blev ett alternativ att rösta på vet jag ärligt talat inte. Jag trodde kanske att mina försäljningstips skulle locka mer och att jag skulle få renskriva det inlägget. Men nu blev det inte så.

Så håll till godo och på allmän begäran så kommer här en blogg om : En ny innovation/uppfinning, dock ganska fjantig, men värdefull… 

Först lite bakgrund. De senaste 17 åren har jag badat väldigt mycket vedeldad bastu. En orsak förutom att det är väldigt skönt och bra för min rygg är att jag haft mycket byggrester över ifrån alla olika byggen jag gjort.

Badar man mycket bastu (och särskilt när antalet timmar per gång är många) behövs mycket ved och efter en stund blir det mycket glöd av den veden. Det i sin tur leder ofta till att det bli svårt att få in mer virke och resultatet är att kol/ved/virke ”trillar” ut ur spisen vid påfyllning och ligger och pyr utanför spisen. Irriterande.

Du som badar mycket vedeldad bastu vet säkert vad jag pratar om. Förutom brandrisken medföljer det ofta brännmärken på fingrar och händer när man försöker trycka in mer än vad som får plats. Slutligen tar man fram vattenskopan och använder den som ett verktyg, vilket den inte är ämnad för. Vad som då skulle behövas är en hederlig gammal eldgaffel, men en sådan vill man inte ha i bastun. Den skulle medföra att ytterligare risker för brännskador ökar och järn passar inte så bra ihop med vatten, bastu och bad.

Så istället behövs något annat.

En dag, för ca ett år sedan så hamnade en trasig, sliten, stickig och lite för lång 45x45mm regel i bastuveden. Den fick inte rum i spisen pga längden men blev helt plötsligt ett ypperlig redskap för att åstadkomma det min vattenskopa eller en eldgaffel annars gör.

Furubiten förvandlades ifrån en enkel värdelös träbit till en bastupinne på mindre än ett ögonblick. Alltså ett redskap som man rör om med i bastuspisen, trycker till det som håller på brinna och ”kompakterar” allt som är där inne för att få rum med mera ved.

Insåg ganska snart att den här ”uppfinningen” egentligen är något som alla vedeldande bastubadare behöver och att den skulle vara den perfekta presenten att ge till den som har allt.

Skall dock min fantastiska uppfinning komma ut och lyckas på marknaden måste den utvecklas en hel del ifrån ovanstående bild. Den måste göras mycket mer exklusiv, av ett ädlare träslag som luktar gott när det brinner (för det kommer den att göra), dessutom måste den svarvas till perfektion med rätt grepp, rätt dimension, rätt spets etc.

För att produkten skall slå stort behövs även ett snyggt varumärke skapas, en historia berättas och jag borde hitta någon kändis som börjar använda den och publicerar bilder på den i sina sociala medier. Jag inser att jag måste ta några läckra profisionella bilder på sköna, lyckliga bastubadande människor som hyllar bastupinnen samt gärna få några rekommendationer av ”Äntligen Hemma” eller Ernst Kirchsteiger.

Bastupinnen måste även ha ett lädersnöre i handtaget så den kan hänga snyggt bredvid spisen och sist och slutligen måste den kosta mycket pengar. Alltså vara onödigt dyr. En lyxprodukt helt enkelt.

Bastpinnen är alltså en pryl man aldrig skulle köpa till sig själv, men som man skulle bli oerhört glad över att få. Ett exklusiv, designat redskap som jag vet att skulle medverka till att förhöja bastubadarupplevelsen för alla som äger en vedeldad bastu.

Min nuvarande bastupinne är ful, stickig och gjord av furu. Den är en riktigt ”ful ankunge” när det kommer till bastupinnar. Men den har fyllt sin funktionen otaliga gånger, faktiskt varje gång jag badat har jag varit glad över att den står där, redo att göra det otacksamma arbete den blev skapt för. Alla bastubadare borde ha en egen bastupinne.

Jag berättade om min ”uppfinning” på radion för några veckor sedan och alla där skrattade, hånade och förlöjligade min ide.

Alla, förutom Boutros. Han förstod vad jag menade. Som den riktiga vän han är, gav han mig även prototypmaterialet (en gammal en på ca 2meter, se bild nedan) som jag så snart lite extra tid hittas, kommer kapa i tre delar, svarva till, olja in och göra mina tre första exemplar av.

Tre prototyper, för att inleda testfasen. En till mig själv, en till min vän Boutros (för att han alltid stöttar mig i alla mina projekt) och en som jag kommer lotta ut till en av er som orkat läsa det här inlägget såhär långt (eller så kommer jag enväldigt bestämma att ge till den som motiverar bäst varför han eller hon skall få en). Så skriv en kommentar här nedan så är du med i utlottningen 🙂

Är det här allvarligt menat eller skrivet med glimten i ögat? Kanske du undrar. Det lämnar jag till dig att avgöra såhär på Valborgsmässoafton. Men jag kan berätta att jag har redan registrerat http://www.bastupinne.com och en dag kanske du kommer gå in på den sidan och köpa en present till någon du tycker väldigt mycket om.

Kom dock ihåg att jag varnat dig. Bastupinnen kommer att vara så dyr att den inte är värd vad den kostar samtidigt som den är mycket mer värdefull än sitt pris. Du skulle aldrig köpa den åt dig själv men produkten har ett fantastiskt värde som gåva och jag kan garantera att den skulle uppskattas av alla som älskar att bada vedeldad bastu.

Bastupinne – Ett snyggt tillverkat, förpackat och designat basturedskap av ädelträ som på samma sätt som sin ägare, kommer åldras med stil och värdighet samt vara helt unik och inte leva för evigt.

Besök www.bastupinne.com och följa resan hur en restprodukt ifrån skogen blir en exklusiv lyxprodukt som alla vill ha.

Glad valborg och första maj

🙂

 Fakta och bakgrund

Ett enigt fullmäktige har konstaterat bland annat följande :

– att ett stort behov finns att göra något åt Vikingaåsens låg/mellanstadieskola gällande den undermåliga gymnastiksalen ifrån 70-talet, det faktum att vi har haft elever gått i tillfälliga baracker/moduler  i snart tio år, att barn äter skolmat i korridoren, att lärarna inte har vettiga arbetsrum (inga fönster i lärarrummet), att trafiklösningen är långt ifrån optimal, mm mm

– att jomala växer och fortsättningsvis har ambitioner att göra det, sålunda ökar behovet av fler dagisplatser 

– att en arbetsgrupp med representanter ifrån alla partier arbetat fram en första rapport med förslag på åtgärder som skulle lösa ovanstående problemen genom en satsning i kommunens kärna och absoluta centrum till en kostnad på ca 6,5 miljoner euro

– att ett enigt fullmäktige i juni förra året (17 av 17 ledamöter) gav klartecken att gå vidare med projektet dock med tillägget att kostnaderna måste ner och hålla sig kring fem miljoner.

– att arbetsgruppen har jobbat sedan dess tillsammans med alla tjänstemän, arkitekt Tiina Holmberg och prioriterat bort vissa saker ifrån det ursprungliga förslaget, hittat många smarta, kostnadseffektiva lösningar och kontinuerligt informerat fullmäktigegrupperna under resans gång

-att Jomala är den kommun i Finland som har bäst dragningskraft, är mest livskraftig, har störst inflyttning och lägsta skatteöret i Finland. 
– att det varit så i många år och vi vill att den trenden skall fortsätta

– att vi de senaste 10-15 åren har sparat, lappat, klistrat, fixat och trixat och  tackvare det har ca 12-13 miljoner euro på kontot samt att vi år  2016 beräknar göra ytterligare ett stort överskott (samtidigt som det finns elever som börjat och gått ut Vikingaåsen utan att aldrig gått i skolan utan i barackerna/modulerna utanför)

Eftersom fullmäktige ansvarar för hela kommunen och dess strategiska utveckling för framtiden är det här beslutet också väldigt viktigt ur följande synvinklar.

– kraften i att visa en handlingskraftig politisk enighet och våga ta beslut, tror vi, skapar en framtidstro som ökar kommunens attraktivitet och dragningskraft och med det att nya Jomalabor flyttar in. (Alternativet tror vi inte på)

– området kring kommunens centrum (Prestgårdenby, Kyrkby, Möckelby etc) består till stor del av fastigheter ifrån -70,-80 & 90-talet, med många äldre som snart kan tänka sig sälja sina villor och flytta till något mindre. Med en satsning kring detta område ökar attraktiviteten för barnfamiljer att flytta dit och med det värdet hos alla de som bidragit till kommunens välfärd under många decennier

– Den här satsningen är förutom ovanstående också en satsning på idrotten och motionen.  En fullstor hall kostar ca 100.000 euro mer att bygga än en mindre gymnastiksal. Orsaken till det är att alla våtutrymmen (omklädningsrum) måste finnas ändå och att idrottshallar är standardiserade paket medan gymnastiksalar måste specialbeställas, sålunda kan den nya hallen användas och utnyttjas även på kvällar för övriga Jomalabor (och andra) som inte har barn på dagis eller skola

– ytterligare så är samlingshuset även en satsning på kulturen (skolbiblioteket) som fått stå tillbaka och vars resurser dragits ner de senaste 15 åren. 

Avslutningsvis kan jag hålla med om att vi ifrån fullmäktige kunde ha varit mer transparenta och informerat mera gentemot Jomalaborna under resans gång men samtidigt kan jag tycka att det är just det här vi har val för vart fjärde år. 

Vi väljer representanter som skall se till helheten, sätta sig in i frågor och ta dom här besluten. Det här handlar om kärnan i vad en kommun skall göra. Skapa bra förutsättningar för våra barn och unga samt se till att kommunen sköts ekonomiskt förnuftigt samtidigt som vi skapar framtidstro och ökar attraktionskraften ytterligare så att fler flyttar in. 

Anser man att vi i fullmäktige resonerar fel, inte satt oss in i frågan (trots flera hundratalet arbetstimmar), sköter kommunen dåligt, så är det bara att rösta på någon annan i nästa val, eller ställa upp själv. 

Att bordlägga ärendet i det här skedet för att efterfråga andra alternativ av medborgarna och börja om från början, det hade varit oansvarigt och resulterat i bortkastad arbetstid, resurser, engagemang och göra som många andra kommuner gör, utreda, förhala och stå stilla.

Nu tar Jomala ytterligare ett steg till att fortsättningsvis vara framtidskommunen med framtidstro, tillväxt, självkänsla och drivkraft. Jag är stolt att vara en del i den här kommunen och vad vi tillsammans har åstadkommit de senaste 15 åren. 

(Är du intresserad av hur vi resonerat, vill ta del av allt material och få ställa frågor kommer ett informationsmöte hållas där arbetsgruppens ordförande Dennis Jansson och arkitekt Tiina Holmberg kommer delta och jag kan garantera att de kan svara på alla frågor.)

Ofta får man höra av nuvarande och tidigare politiker att det är viktigt att det finns entreprenörer, innovatörer, småföretagare och uppfinnare i ett levande/dynamiskt samhälle. Visst är det så, men hur uppmuntrar man fler att göra/bli/vara det?

Skulle ett sätt vara att Ålands Landskapsregering återinförde produktutvecklingsbidraget som förra näringsministern var med och tog bort?

-Nej, är mitt svar på det.

Jag är fortfarande övertygad om att bidrag ifrån samhället inte är vägen att gå för att skapa livskraftiga företag på Åland som skapar arbetsplatser och tillväxt. Offentliga bidrag leder oftast in företagaren på en byråkratisk väg som tar tid/kraft /resurser ifrån företagandet och det kostar väldigt mycket att administrera.

Att ge bidrag/stöd till företag handlar om hur offentliga medel skall fördelas och då måste det finnas ett regelverk i botten som gäller lika för alla.

Eftersom det är tjänstemän och politiker som skriver regelverket blir det även ofta ganska generella skrivningar och med det även svårtolkat/otympligt för både entreprenörer och tjänstemän. Vad är en innovation, vad är en produktutveckling, när är en uppfinning värd att satsas på, hur mycket skattemedel är den värd, hur länge kommer utvecklingen att ta?

Hur ofta, de senaste decennierna, har bidrag beviljats till någon som är bra på att skriva en affärsplan, till företag/organisationer som vet hur man fyller alla kriterier i regelverket men sedan några år efter att projektet är slutredovisat, inte skapat så mycket av värde? Svaret är tyvärr ganska ofta… Hur skall en/några tjänstemän på Åland kunna bedöma allt ifrån databasprogrammering till kompostprocesser? När skall tjänstemannen säga nej, hur mycket tid/resurser skall läggas på administration och uppföljning?

Jag har erfarenhet av att ha verkat på båda sidor av det beslutande organet. Jag har varit företagare på heltid, blivit minister på heltid och återgått till det första. Eftersom jag vet hur svårt det är att tjäna pengar, tänkte jag ofta på det varje gång jag beviljade ett bidrag (något jag tycker alla politiker har skyldighet att göra, när de spenderar våra gemensamma resurser). Jag brukade tänka på hur länge och mycket jag själv och mina anställda fick jobba för att betala motsvarande summa i skatt. Varje euro jag fördelade hade någon annan arbetat hårt för, och betalat in i skatt.

Så nej, jag är inte irriterad, bitter eller ångrar att jag tog bort produktutvecklingsstödet nu när jag står på kvällarna och bygger/utvecklar/testar Klintkomposten2.0. Det är precis så produkt/affärsutveckling skall göras. Entreprenören/innovatören skall fundera/testa/utveckla kontinuerligt, hela tiden (inte 8 timmar/dag i några månader, finansierat av skattebetalarna).

Min idés succé (eller flopp) handlar inte bara om produktutveckling utan om så mycket annat, bland annat om hur jag marknadsför och sköter försäljningen av den. Produktutveckling är något som skall ske hela tiden, gärna i samarbete med kunderna som skall använda produkterna.

Därför anser jag att det är betydligt bättre att vi använder våra begränsade gemensamma resurser så som det görs idag. Insatser som sprids till så många som möjligt och inte enbart till de som lyckas fylla, eller anpassa sig till kriterierna i stödprinciperna.

Ålands Näringsliv driver några otroligt positiva projekt där väldigt många får del av kunskap, inspiration, nätverk och utveckling. (läs mer om dom här>> ) Bra jobbat Ålands Näringsliv, fortsätt den inslagna vägen.

Nu skall jag fortsätta arbeta och med det förhoppningsvis även göra lite affärer, så att jag även i framtiden kan vara med och skapa arbetsplatser, tillväxt och betala in mera skatt.

Avslutningsvis kan jag bara uppmuntra Landskapsregeringen att fortsätta jobba för att Åland fortsättningsvis skall ha ett av världens bästa företagsklimat. Det handlar inte om bidrag. Det handlar om skola, vård, omsorg, vägar, ordning & reda, ökad inflyttning, förenklingar och kontinuerligt minskad byråkrati.

Hör av er om ni vill ha ett bollplank 🙂

Veckan före jul passerade jag en gräns för vad min rygg klarade av vilket i sin tur resulterade i att det inte hänt så mycket på bygget under den senaste tiden. Under år 2016 passerade jag den gränsen två gånger, en gång i februari när jag skulle skruva in 100 kvm golvspånskivor (det är ett jobb som jag inte längre kan göra) och som sagt, strax före jul. Vad som riktigt hände och varför vet jag inte. Fredagen jobbade jag hela dagen och allt gick superbra men sen på lördagen kände jag att nåt inte var som det skulle. 

Jag hade fått låna en skylift som skulle tillbaka på måndagen och jag ville bara ha ett litet jobb klart. Det borde jag inte ha gjort, jag borde ha lyssnat på kroppen och inte jobbat vidare den dagen. Men det gjorde jag inte. Lördagen var inte rolig men jag bet i och gjorde det klart. Det resulterade i dryga tre veckors pina, värk och elände.

Jag börjar lära mig var gränsen går nu. Vad jag och min rygg klarar av. Planen är att jag inte skall behöva operation, hålla ryggen i schack, inte passera den där gränsen (så många gånger) men ändå kunna göra vad jag vill. Det går inte att göra som jag alltid gjort förr, det mesta måste göras lite annorlunda. Men det mesta går.

Hursomhelst. I tisdags kom jag igång lite igen, jag tog vid där jag slutade före jul och fortsatte. Den östra väggen skulle bli veckans projekt. Några tusen meter obehandlad lärk och brun grundmålad furu skulle skruvas upp. Jo, jag vet, spikpistol är ett vanligare alternativ men tidigare när jag gjorde de andra väggarna var det lite för kallt så min kompressor fungerade inte, så det blev att skruva. Inser att enda stället jag använt spik på det här bygget är råsponten på taket, annars är allt skruvat. 

Det är mycket jobb med alla detaljer. Allt från råttskydd uppe och nere, plåtbleck och spikläkt men ärligt talat så blir jag mest irriterad när virket jag använder är i så dålig kvalité att varje bräda måste mätas, kapas, plockas, svängas och flyttas tre/fyra gånger extra för att få ihop allt (men det är en annan historia). 

Det blir många gånger fram och tillbaka samt upp och ner på ställningen. Men tar man en bit i taget, kommer man en bit framåt och målet att det skall bli klart, närmar sig. Kort sagt, här ser du ett träningspass som pågick under fyra dagar, totalt 25 timmar. 

 Nu är det bara resten kvar.

För drygt 20 år sedan tröttnade min far på att soporna på stugan alltid skulle fraktas hem i en varm bil för att slängas i soptunnan på gården. Alla som någonsin kört sopor i en personbil vet hur roligt det är, särskilt när man glömmer dem en stund där i bagageluckan…

Lösningen på problemet skulle bli att börja kompostera. Hushållskomposter var dock ovanligt på den tiden (de som fanns var av plast, oisolerade och lockade ofta till sig råttor) så far fick en idé att det här kunde vara något för Klintens Plåt att tillverka under vintermånaderna.

Isolerade, råttsäkra plåtkomposter som inte skämdes för sig skulle kunna tillverkas under den kalla tiden på året när det alltid var mindre att göra i plåtverkstaden.

Han ritade en första version av ”Klint Komposten” och bad Per-Erik och Janke i verkstaden att tillverka några. Det gjorde de och efter ett tag började Klintens Plåt sälja de första ålandstillverkade komposterna. (Ärligt talat gick det lite trögt i början för miljötänk, cirkulär ekonomi och hållbarhet var inget som riktigt fanns i den vanlige ålänningens tankebanor på den tiden.)

Prototypen som far ritade var långt ifrån optimal sett ur ett tillverknings och användarperspektiv så när ”pojkarna” i verkstaden skulle tillverka ytterligare tio stycken så rationaliserade de processen och förenklade den betydligt samtidigt som funktionen blev bättre.

Mallar gjordes, giggar skapades och så fortsatte processen. Varje år förbättrades produkten och produktionen. Kunderna var nöjda och garantitiden förlängdes för varje år. Klint Komposten var näst intill outslitlig. När jag kör runt på Åland idag ser jag ofta de olika modellerna fortfarande i användning.

Av olika orsaker, mestadels för att MISE införde 4/8-facks sopkärl och gårdshämtning av allt avfall, inklusive det biologiska, gjorde att försäljningen av komposter minskade på Åland.

Jag har dock under åren fått förfrågan lite nu och då om vi inte kunde börja tillverka dem igen. Så här kommer en liten marknadsundersökning.

Vad tror du :

• Finnas det en marknad på Åland för att sätta igång en lokalproduktion av Klint Komposten igen?
• Tror du det finns tillräckligt många ålänningar som vill kompostera, på sin gård, hushålls- och trädgårdsavfall igen?
• Är ålänningen intresserad av att låta maskar och mikroorganismer sakta men säkert bryta ner matavfall, löv, ogräs, tepåsar, bananskal och allt organiskt avfall i en ångande, sjudande isolerad varmkompost, gjord av plåt?
• Skulle du kunna tänka dig köpa en?

Är hållbarhetstänkandet bara en tanke eller finns det en marknad för Klint Komposten igen?

Vad tror du?

Jag har haft ett antal ”ryggskott” under mitt liv. De sista två åren har det dock varit annorlunda. Jag minns väl när det började. Det var en fredagkväll i mars år 2015 och jag höll på med mitt näringsministerskap för fullt på dagarna och skruvade OSB och gipsskivor på kvällarna i lokalen på Blomstringevägen. Den lokalen hade stått tom ett tag efter att förra hyresgästen lämnade den (med en obetald skuld på ca €90000). Nu skulle PAF:en tillfälligt in under tiden de byggde sitt nya kontor och det var brottom. Far och bror jobbade på dagarna och jag kom dit runt 17:30 och jobbade ca fyra timmar per kväll.

Men en kombination av nästan ingen sömn på nätterna, mycket stillasittande på dagarna och fyra timmars bärande och slitande på kvällarna gjorde att något gick sönder. Givetvis finns det flera orsaker till att det hände just då. Såsom 30 år hårt slit, dåliga gener, några hårda slag mot nacke/huvud och några olyckor under åren. Men den kvällen i mars var droppen som urholkade stenen.

Kände att jag fick ett ”ryggskott” och ont i ryggen, men på ett annat sätt än tidigare. Bestämde mig för att åka hem, det var ju ändå fredagkväll och Eva skulle till Sverige nästa dag. Kom hem, käkade och gick sen i smärtan och lade mig.

I sängen började smärtan eskalera. Det började stråla ut i vänsterben, en smärta som var olidlig. Hur jag än låg, vad jag än gjorde så blev det bara värre. Som ett sendrag inne i märgen.

Låg och vred mig hela natten och bestämde mig för att åka in till akuten, för det här gick inte. Dom skickade mig till hälsocentralen, där jag fick träffa en läkare som inte visste så mycket men han skrev ut lite panacod och så åkte jag hem.

Sedan dess har jag haft mer eller mindre ont i ryggen. Vänster ben och fot är fortfarande bortdomnat. Just nu har det varit lite sämre i nio dagar och det beror på att en av mina fyra diskar i ländryggen, den som har kollapsat (de tre närmaste är nästan lika dåliga) gör att paketet med nerver som kommer via ryggraden blir inflammerat och svullnar upp. Det i sin tur gör att det tar ont och att jag knappt kunnat gå. Finns inte så mycket att göra utan det gäller att få ner den svullnaden och inflammationen och det tar lite tid. Men det har gått åt rätt håll och blivit lite bättre nästan alla dagar.

Jag har balanserat på den här linan det här året och lyssnat/känt på kroppen och hur mycket jag kan göra. Tyvärr är jag inte som förr då jag kunde slita som en hund 15 timmar per dag, alla dagar (en av orsakerna till varför jag är där jag är idag) utan nu måste jag göra allt lite annorlunda.

Det går lite långsammare, blir flera knäböj än tidigare men jag har lyckats ganska bra tycker jag själv. Har bara passerat den där gränsen två gånger i år, en gång i februari och en gång nu.

-Kan man inte operera då? Tänker du.  Jo, men eftersom de andra tre diskarna också är dåliga skulle det innebära att hela ländryggen skulle  stelopereras och det vill jag inte. Hittar jag ett sätt att leva med den här smärtan så tror jag det är bättre. Genom att träna bålen, inte gå över den där gränsen (för ofta) och hålla vikten i schack, så ska det gå.

-Men du opererade ju en disk i nacken? Jo, det kan du läsa om i inlägg från slutet av förra året. Det hänger ihop, men är en annan historia. Tar den en annan gång, allt är kanske inte riktigt som det skall vara där heller….

Godmorgon

Min första skissritning för några år sedan

Eftersom jag inte kunnat bygga på några dagar (grr, nionde dagen nu, hoppas dock kunna börja lite idag eller imorgon) så kommer här, som tidigare utlovat, ett andra inlägg om tips, tankar och råd om du tänker bygga ett hus. Kom dock ihåg, om du frågar tio personer så kommer du få tio olika svar, ta till dig av vad du gillar och skippa det du inte gillar 😉

En sak du bör fundera över och kontinuerligt tänka på är materialvalet. Vissa saker går inte att göra så mycket åt och kräver inte så mycket eftertanke. Ungefär som att baka en kladdkaka. Socker, ägg och mjöl är basvaror som behövs och skillnaden i pris är inte så stor, oavsett vilket märke du väljer. Generellt är det så med virke, gips och spik/skruv också. Däremot är det skillnad på rakt och krokigt virke och bra eller dåliga skruvar (gips är det i stort sett monopol på i Europa så den är det ingen större skillnad på, varken pris eller kvalitet). Det blir dock roligare, enklare och bättre om du har rakt virke och inte använder dåliga skruvar. (Kan erkänna att jag skruvar det mesta, tillockmed panelen på utsidan… 😉 det enda jag spikat hittills är råsponten på taket)

De stora prisskillnaderna (såhär långt i mitt bygge) uppstår när det kommer till val av ytskikt. Olika sorters paneler, tak, fönster/dörrar har otroligt olika egenskaper och med det även priser. Välj med omsorg och be om offerter.

Väljer du att använda Toblerone, rostade kaffebönor, ZacapaRom eller andra dyrare ingredienser i din kladdkaka så kommer priset på slutresultatet påverkas. Ungefär samma gäller med ett hus. Däremot är det ofrånkomligt, använder du kvalité och bra råvaror blir slutresultatet bättre.

Om jag såhär i början av mitt projekt skulle uppskatta vad huset mitt kommer att kosta skulle jag säga att materialkostnaden kommer att stå för ungefär 50% och arbetskostnaden 50%. Det betyder att desto mer jag kan göra själv, desto billigare blir det. Med min nuvarande lön har jag inte heller råd att anlita hantverkare så mycket jag kanske skulle önska. Så att bygga ett hus handlar om tid, pengar, arbete och prioriteringar. Ett stort hus blir dyrare, men inte i proportion dyrare per ökad kvadratmeter, slutpriset handlar om det ovanstående. Alltså hur mycket du kan göra själv och vilket material du använder. Ett stort hus kan bli billigare än en 100 kvm lägenhet i Mariehamn. Det är iallafall mitt mål.

Om du tänker bygga själv, skaffa dig då också bra verktyg. Alltså riktigt bra. Om du vill ha några tips så är det det här ett måste enligt mig.

• Hilti skruvdragare
• En bra bänk & Girsåg
• Ett långt Hultafors vattenpass
• Ett åtta meters Hultafors måttband
• En 16oz Hultaforshammare
• Bra märkpennor
• Hilti-skruvautomat
• Tigersåg
• Handklinga
• Sticksåg

Hyr även maskiner när du skall göra vissa specialmoment. Bra maskiner är mer än halva jobbet!

Lovade i förra bygginlägget att säga något om arbetskläder också. Jag köpte en hel del springkläder för ett år sedan, de är absolut det bästa att ha under arbetskläderna. Löparkläder som andas, transporterar svetten till ett annat lager och håller dig torr. Så använd det och köp ett par arbetsbyxor du trivs i och som har funktioner som passar dig (för mig handlar det om bra fickor, speciellt bra fack för telefonen) och investera i sköna knäskydd, varma skor och bra sockor. Sist men inte minst. Handskar. Använd Klint Glove! (förutom när det är vått och kallt ute, det är det enda dom inte passar till, annars är dom helt oslagbara.;) )

Vi går in i den sista veckan av 2016 och jag tänkte försöka mig på en snabb personlig sammanfattning av hur det här året har varit för mig. Ungefär såhär har det sett ut.

I januari & februari jobbade jag mest med att avveckla (flytta) plåtverkstaden Klintens Plåt och hitta en övertagare till maskinuthyrningen Klint Rent. Verksamheten hade under cirka 40 år servat ålänningar med plåt och byggmaskiner men efter att jag blev utsedd till näringsminister och innehöll den posten i fyra år (till skillnad ifrån alla andra som innehaft posten sedan år 1999, som bara suttit två år) och varken kunde eller fick engagera mig i mitt företag, tvingades jag till att avveckla det när jag kom tillbaka. Orsaken till det är givetvis flera men det är ofrånkomligt att det finns en tråkig baksida med att vara företagare och engagera sig politiskt. Många kunder som tidigare varit trogna visade sitt missnöje över den förda politiken med att handla ifrån andra ställen och uppmanade sina bekanta att göra det samma… Men nu är det som det är med det och när en dörr stängs öppnas oftast en annan.

Mars, april & maj fokuserade jag det mesta på mitt projekt #frille100dagar där jag försökte gå ner 100 gram per dag i 100 dagar. Vägde cirka 105 när jag började och den lägsta noteringen jag har sett på min våg det här året var 89,7kg. Nu såhär efter julen har jag gått upp några för många kilon igen och skall skärpa till mig så snart jag kan börja bygga på huset igen.

Gällande mitt husprojekt så tog det väl fart runt den här tiden. Jag började med att söka bygglov, det tog några månader extra än vad det skulle behövt gjort för jag fick felinformation ifrån byggnadskontoret i kommunen och tvingades till att köpa tilläggsmark för att erhålla bygglovet, något som i efterhand visade sig vara fel… Men nu är det som det är med det, lite irriterande men det var ju bra att det hände mig och ingen annan nyinflyttad till kommunen….

#10000kladdkakor har även det gått igenom året som en röd tråd. Jag har tillverkat ca 150 stycken kladdkakor, vissa superbra, andra sådär och några totala katastrofer. Jag har nu ett perfekt grundrecept som gör kladdkakan kladdig, oavsett om den är i kallt eller ljummet tillstånd (något som inte är lätt). Det har tagit en hel del experimenterande men övning ger färdighet. Har bara 9850 kvar innan jag tänker kalla mig expert.

DCIM100MEDIADJI_0568.JPG

DCIM100MEDIADJI_0017.JPG

Sommaren gick mestadels av att bara njuta av vädret och bygga en husgrund. Såhär sista veckan av året ångrar jag lite att jag inte hade lite mera fart under sommaren/hösten eftersom vädret var absolut perfekt. Tyvärr gjorde jag inte det men av någon anledning fick jag för mig att börja med stommen i början av oktober. Målet då var att få upp ytterväggarna och taket vattentätt innan vintern och snön skulle komma. Jag klarade det med några timmars marginal, men det hade varit betydligt behagligare att göra det under sensommaren än som det blev nu.

Samtidigt som jag har pysslat med det ovanstående så har jag tillverkat några hemsidor, skött det tekniska underhållet och lagt musiken varje vecka på Steel & Soft FM, lanserat den nya ännu starkare Klint Glove, hållit några föredrag om det ena och andra, och även haft förmånen att få åka till Puerto Rico, Grekland och Spanien.

Under nästa vecka kommer jag skriva en liten krönika om vad jag hoppas på för 2017 och så får vi se om ett år hur det blev. Ett år går for men man hinner göra mycket om man får vara frisk.

Gott Nytt år på dig