Veckan före jul passerade jag en gräns för vad min rygg klarade av vilket i sin tur resulterade i att det inte hänt så mycket på bygget under den senaste tiden. Under år 2016 passerade jag den gränsen två gånger, en gång i februari när jag skulle skruva in 100 kvm golvspånskivor (det är ett jobb som jag inte längre kan göra) och som sagt, strax före jul. Vad som riktigt hände och varför vet jag inte. Fredagen jobbade jag hela dagen och allt gick superbra men sen på lördagen kände jag att nåt inte var som det skulle.
Jag hade fått låna en skylift som skulle tillbaka på måndagen och jag ville bara ha ett litet jobb klart. Det borde jag inte ha gjort, jag borde ha lyssnat på kroppen och inte jobbat vidare den dagen. Men det gjorde jag inte. Lördagen var inte rolig men jag bet i och gjorde det klart. Det resulterade i dryga tre veckors pina, värk och elände.
Jag börjar lära mig var gränsen går nu. Vad jag och min rygg klarar av. Planen är att jag inte skall behöva operation, hålla ryggen i schack, inte passera den där gränsen (så många gånger) men ändå kunna göra vad jag vill. Det går inte att göra som jag alltid gjort förr, det mesta måste göras lite annorlunda. Men det mesta går.
Hursomhelst. I tisdags kom jag igång lite igen, jag tog vid där jag slutade före jul och fortsatte. Den östra väggen skulle bli veckans projekt. Några tusen meter obehandlad lärk och brun grundmålad furu skulle skruvas upp. Jo, jag vet, spikpistol är ett vanligare alternativ men tidigare när jag gjorde de andra väggarna var det lite för kallt så min kompressor fungerade inte, så det blev att skruva. Inser att enda stället jag använt spik på det här bygget är råsponten på taket, annars är allt skruvat.
Det är mycket jobb med alla detaljer. Allt från råttskydd uppe och nere, plåtbleck och spikläkt men ärligt talat så blir jag mest irriterad när virket jag använder är i så dålig kvalité att varje bräda måste mätas, kapas, plockas, svängas och flyttas tre/fyra gånger extra för att få ihop allt (men det är en annan historia).
Det blir många gånger fram och tillbaka samt upp och ner på ställningen. Men tar man en bit i taget, kommer man en bit framåt och målet att det skall bli klart, närmar sig. Kort sagt, här ser du ett träningspass som pågick under fyra dagar, totalt 25 timmar.
Nu är det bara resten kvar.
Fredrik Karlström 