Arkiv för kategori ‘Personligt’

Fler investeringar och mer tillväxt

Publicerat: 14 september, 2019 i Personligt

Under mina år som näringsminister gjordes otroligt många och flera stora investeringar i det åländska näringslivet.

Väldigt många satsningar gjordes i jordbruket men även på många andra områden i vårt samhälle lyste optimismen och framtidstron starkt. Bara för att nämna några projekt som genomfördes och förverkligades 2011-2015

Curlinghallen, Smakbyn, Fifax, Klobben, Hotell Pommern, Stalldalen, Kökarbröd, Smartpark, Goodtechs kontor, renoveringen av Savoy, (dessutom bör nämnas några stora investeringar utan bidrag ifrån landskapet – Viking Grace, Eckerös Finlandia, Paf:s huvudkontor, Maxinge) mm mm

Dags igen för ett nytt Tillväxtråd på Åland.

Jag gillar inte bidrag till företag men det finns några bidrag jag kan försvara. Det är bland annat när det handlar om investeringsstöd för ökad tillväxt.

Vi vet alla att det kostar mer att göra en investering på vårt insulära läge mitt i Östersjön än vad motsvarande satsning skulle kosta både öster och väster om oss. Därför är det motiverat med ett investeringsstöd på uppemot men inte överstigande 20% till exportföretag. Investeringar skapar förutom möjligheter till ökade inkomster och tillväxt även oerhörda kringeffekter och årsarbetsplatser för många på Åland under tiden de genomförs.

Vad Åland behöver mer av är fler investeringar och ökad tillväxt. Men något kanske ännu viktigare är ökad optimism och framtidstro. Det senare behövs för att det första skall kunna förverkligas.

Hur skapar man då framtidstro i näringslivet?

För det första behövs politiker som inser att tillväxt är en förutsättning för vår fortsatta välfärd. Tillväxt inom en mängd olika områden, såsom. Befolkningen, ekonomin, företagen, bostads och våningshusen men framförallt tillvöxt gällande de privata arbetsplatserna.

Investeringsstöd är ett verktyg, men politikers uppmuntran, delaktighet, dialog och förståelse för företagens/entreprenörernas vardag och verklighet betyder också mycket.

Helt enkelt gäller det för våra folkvalda att ”kratta manegen” alltså göra allt i sin makt för att underlätta, uppmuntra, förenkla och möjliggöra för företag och entreprenörer att växa och med det utveckla Åland,

Jag hoppas få ditt förtroende i höstens val för att bland annat få jobba vidare med att öka investeringarna på Åland, för mer tillväxt igen.

Förhandsrösta från den 5 oktober eller på valdagen den 20:de.

Patientrepresentant på Tyks

Publicerat: 8 september, 2019 i Personligt

Som du säkert märkt så är det valtider på Åland just nu. Många kandidater startar bloggar, podd:ar och kampanjsidor på Facebook och många är det som proklamerar vad de vill jobba för och vad det skall satsas på om de blir invalda.

Jag har i likhet med de senaste valen jag ställt upp i, inte tänkt ge några specifika vallöften utan hoppas att du kommer rösta på mig för att du vet vad jag står för, du har följt mig under mina 20 år i politiken, läst några av mina snart 1600 blogginlägg ifrån år 2006 och känner till min grundinställning till hur jag anser att Åland bör skötas. Alltså mer som en familj än som ett företag.

Jag tänkte fortsätta skriva om tankar och funderingar här på frille.com och komma med förslag på hur vi kunde göra ett bra Åland ännu bättre, utan att det skall behöva kosta mer än idag, bara genom att göra saker lite annorlunda.

Olika förslag som nästa regering, oavsett vem som sitter där kan ta till sig och genomföra. Det första förslaget blir inom hälsa och sjukvårdsområdet och baserar sig på egna erfarenheter och handlar om vikten av vård på svenska, när man behöver det som mest.

För ett drygt år sedan åkte Eva akut med ambulanshelikoptern till Åbo. Det gjorde hon efter att ha legat inlagd på ÅHS i fyra dygn för att ”vänta och se” om hennes smärtor i ryggen/benen skulle minska och det skulle bli bättre.

Det blev det inte. Jag kan återkommer till det i ett annat inlägg, hur en optimering av systemen, rutiner och processer skulle minska patienters lidande, sänka kostnaderna för företagen och spara pengar och resurser för ÅHS om man istället för att ”vänta och se” tog aktiva beslut lite tidigare. (Skrev om hur det inte bör gå till här>> för något år sedan.) 

Lång historia kort.
Eva åkte alltså akut med helikopter till Tyks i Åbo en fredag klockan 10:00, hon blev inkörd på akuten och läggs i en korridor att vänta. Ingen säger något, ingen berättar något och hon har enorma smärtor från ryggen ner i höger ben. En nervsmärta ifrån helvetet, ni som vet, vet. Du som aldrig haft nervsmärtor, var glad för det. 

På akuten tas en MR och sedan blir hon liggande kvar där i en korridor i sju timmar, utan någon som helst kommunikation eller information ifrån någon. Till slut körs hon upp på kirurgiska avdelningen men eftersom det då hade blivit fredag kväll hade de radiologer som är specialister på att läsa komplicerade MR-bilder tagit helg och åkt hem.

Kvar fanns endast en jour för planerade operationer och de var alla stressade, ingen kunde svenska och tyvärr visades ingen omsorg eller förståelse för Evas tillstånd, överhuvudtaget. Smärtan Eva led av var olidlig men ovissheten om vad det eventuellt var som orsakade smärtan var kanske ännu värre. Eva hade förstått att de hade sett något på MR:en som inte var bra, kanske någon svårartad cancer?

De som var kvar på avdelningen kunde inte förklara det på svenska utan bara säga att hon måste vänta. När man sjuk, svag, orolig, ensam och med enorma smärtor så är ovissheten om vad som väntar inte roligt.  

(Jag skulle kunna fylla flera A4 sidor om missförstånd med Google translate, sköterskor som försöker förklara för Eva på knagglig svenska/engelska/långsam finska och läkare som försöker gör det samma, men jag tror du förstår).

Fredagen gick utan svar, lördagens första rond likaså och efter att vi fortfarande inte visste någonting på lördag eftermiddag, förutom att det var allvarligt, så kände jag att jag måste göra något. 

Jag använda mina kontakter och ringde en person jag känner lite högre upp i hierarkin på TYKS som gick in och tittade på Evas journal. Personen i fråga kunde förklara på svenska varför inget hände, vad som hade synts på bilderna, varför de avvaktade och varför inget skulle ske förrän tidigast på måndag morgon efter första ronden, när en av Finlands kunnigaste radiologer skulle komma på jobb och göra en bedömning.

Genom att vi fick veta detta på lördagseftermiddagen blev Eva lugnare och kunde fokusera enbart på att hantera smärtan och de krampattacker hon fick bekämpa. Vetskapen och informationen vi fick ifrån min bekanta gjorde att ovissheten kunde förträngas och fokus läggas på att bekämpa helvetetssmärtorna. Nu visste vi iallafall lite mer.

På måndagen när vardagen infann sig och ronden hade varit fick vi svar att det går att operera och det skall göras så snart som möjligt. Den elaka cancerform man först befarade var inte cancer utan en cysta. Från den befriande informationen fram till operation tog det sen ytterligare ca 30 timmar, men det är förståeligt, andra fall prioriterades. Vad som hände efter operationen, då Eva skulle flygas hem är en annan mycket kostsam/irriterande och påfrestande historia.

Pga av ett språkligt missförstånd där ena sköterskan på TYKS hade uppfattat det som om helikoptern skulle komma kl 17:30 (istället för 15:30) så blev resultatet att helikoptern landade på Åbo flygfält 15:20 och väntade på Eva, som aldrig kom. Eva hade transporten ifrån TYKS bokad till klockan 16:00…. så helikoptern som kom för att hämta henne, tvingades återvända tom till Åland för ett annat uppdrag, samtidigt som Eva åkte till flygfältet för att inse att ingen helikopter var där…
Sålunda transport tillbaka till TYKS och vänta, oförståendes om vad som hänt. Ingen kunde riktigt förklara men till slut (efter att jag varit i kontakt med transportkoordinatorn på ÅHS, ett antal gånger) tog beslöts att helikoptern åter skulle köra till Åbo senare på kvällen för att hämta hem henne.

Kontentan av denna historia är att kommunikationsmissar kostar, information på svenska är oerhört viktig när man hamnar akut till Åbo och är sjuk, svag, ensam och orolig.

Landskapet Åland har en massa ombudsmän och specialmedarbetare inom alla tänkbara och otänkbara områden. Anställda som säkert gör ett väldigt bra jobb, men ärligt, skulle vi inte kunna minska på någon av dessa och istället införa en patientrepresentant eller ombudsmannen som skulle har till uppgift att vara länken mellan patienten och vårdapparaten i ÅBO.

En personen som skulle vara anställd av ÅHS med fullständig behörighet att röra sig fritt på TYKS och kunna vara kittet mellan de finskspråkiga sjukskötarna, läkarna och den åländska patienten.

Personen skulle kunna vara med på ronderna för att översätta och förklara för patienten som just då och där kanske är i sitt livs svagaste tillstånd. Vara den som står på och vid patientens sida. Alla har inte en anhörig som känner någon, som kan strida för en eller som kan finska.
En sådan patientombudsman skulle lindra oron, minska missförstånden och kunna säkerställa och koordinera att helikoptern alltid används optimalt. En inbesparad flygning, bekostar den personens månadslön.

Avslutningsvis vill jag säga att vården på svenska fungerar hyfsat bra på TYKS när det kommer till planerad vård. Då anstränger de sig för att ha svenskspråkig personal, de får nämligen extra betalt av ÅHS för just det. Men när det kommer till akutfall är det naturligtvis och förståeligt att det är svårare för dem att kunna erbjuda den extra tjänsten och det är här en svenskspråkig patientrepresentant skulle göra stor skillnad.


Vlogg – 12 år senare

Publicerat: 7 september, 2019 i Personligt

För 12 år sedan, alltså till valet år 2007 gjorde jag något jag kallade ”Propaganda-TV”. Jag postade några väldigt enkla videor på Youtube (du hittar de 27 filmerna i en spellista här>>) där jag pratade om allt mellan himmel och jord. (mycket Ålands Radio blev det).

Tänkte jag skulle göra något liknande den här gången. (Dock inte prata så mycket om Ålands Radio, har skrivit spaltkilometer om det här på bloggen de senaste 20 åren och tyvärr har jag inte fått till någon förändring…)

Så igår lade jag upp den första av förhoppningsvis många filmer fram till valet. Vill du se 10 minuter ifrån min fredagseftermiddag (klockan 14.00-20.00) så hittar du det här.

Lovar att filmerna kommer innehålla tankar ifrån vardagen, bilder ifrån livet och en del politik. Varför, kanske du undrar?

Så att du som inte känner mig eller vet vad jag står för eller gjort de senaste 20 åren skall få en inblick i mitt liv, mina tankar, mitt sätt att vara och vad jag är för en person.

Prenumerera gärna på min sida så missar du inget 🙂
Nu kör vi

Några frågor och några svar

Publicerat: 2 september, 2019 i Personligt

Igår meddelade jag att jag ställer upp i både lagtings- och kommunalvalet den 20 oktober, läs inlägget här>>. Jag skrev också att förutom frågan om jag tänker ställa upp i höstens val så är det några andra frågor jag ofta får. Här är de, samt svaren.

  1. Hur är det med ryggen?
    Ärligt talat så är det väl inte så jättebra. Jag har mer eller mindre ont hela tiden och ibland är det riktigt illa. Jag kan tyvärr inte göra allt jag vill längre och det jag kan göra måste jag göra på ett annat sätt än tidigare, ofta på ett lite jobbigare, mer tidskrävande och besvärligare sätt. Men jag hävdar ändå att det kunde vara mycket sämre och jag är glad över det jag kan göra, finns många som har det mycket värre.
  2. Hur är det med sömnen?
    Ja, tyvärr är det lite samma svar där. Inte så jättebra. Men jag får det att fungera och konstaterar att jag har bättre och sämre nätter och jag är oerhört glad och tacksam över de bättre. Insett efter dryga 40 år med lite sömn (och väldigt lite de senaste 20 åren) att jag hör till de som får klara av livet med lite mindre återhämtning.

    Har skrivit ett långt blogginlägg om sömnlösheten som kommer någon gång i framtiden. Har några grejer till jag skall pröva inan jag publicerar det (även om jag tycker jag prövat allt de senaste 30 åren). 
  3. Är huset klart?
    Skulle vilja säga -”Ja”. För huset är klart till 99%, altanen till 85% men bastubyggnaden har jag bara gjort grunden till så där återstår en hel del. Men jag har ju bara hållit på i tre år, så till nästa sommar borde jag ha fått allt gjort.
  4. Blir det någon SteelFMhjälpen i år?
    Japp, oavsett vad som händer i höst/vinter så vet jag var jag kommer tillbringa 85 timmar i sträck innan nyår, inlåst i en glasbur på torget för den goda sakens skull. Och för att det är oerhört häftigt att få se vad Åland och ålänningarna kan göra när vi drar åt samma håll för att hjälpa de av oss som inte har det lika bra som de flesta. Mer information om detta kommer i slutet av oktober.
  5. När flyttar ni radion?
    Vi räknar med att sända ifrån våra nya lokaler ovanför Maxinge den 16 september. Blomstringe som vi kallar vårt nya hem, har redan flera andra hyresgäster på gång, men fler får plats. Det kommer bli ett häftigt ställe. Hör av dig om du känner att du eller ditt företag behöver en förändring och vill tillbringa dagarna i ett hus fullt av kreativitet.

Har du någon annan fråga du funderar på är det bara att skicka ett meddelande på messenger eller ställ frågan här på bloggen.

Några frågor och ett svar

Publicerat: 31 augusti, 2019 i Personligt

Det finns några frågor jag återkommande får när jag träffar vänner, bekanta och andra. De är de här frågorna :
Hur är det med ryggen? Hur är det med sömnen? Är huset klart? Blir det någon SteelFMhjälpen i år? När flyttar ni radion?
Svaret på dessa frågor kommer i ett annat blogginlägg men i det här inlägget kommer svaret på den fråga jag fått flest gånger, sista året.

Tänker du ställa upp i valet i höst?
Jag har stört mig lite på mig själv att jag inte kunnat svara JA eller NEJ på den frågan direkt. Jag brukar inte vela. Jag brukar ha snabba svar på det mesta, jag brukar bara köra på och följa magkänslan. Tror mitt ”velande” har att göra med att jag blivit lite äldre, visare och förståndigare 🙂

Så, vad är svaret?
Korta svaret är JA.

Jag har funderat mycket på det här valet och min eventuella roll i det. Här kommer ett lite längre resonemang på just den frågan.

Jag har år 1999, 2003, 2007 & 2011 ställt upp i de åländska kommunal och lagtingsvalen och faktiskt blivit invald varje gång. Det är alltså 20 år (!) sedan jag kandiderade och drev en valkampanj för första gången. Förra valet (år 2015) valde jag att inte ställa upp i lagtingsvalet utan stiga åt sidan och ge plats åt någon annan. Jag tyckte jag hade gjort mitt för ett tag.

Det gjorde jag av flera orsaker. För det första tror jag att det är bra för politiker att stiga ut ur den politiska bubbla som råder i självstyrelsegården och ut i den ”verkliga verkligheten”. Jag tror inte det är optimalt med heltidspolitiker på livstid. Bättre då att ta en paus och komma tillbaka, om väljarna vill det.

En paus ifrån det politiska är bra för personen i fråga, för demokratin och för samhället. Min grundfilosofi är att förändring alltid är bra. En förändring innebär inte per automatik alltid en förbättring, men en förbättring inleds alltid av en förändring.

Dessutom måste jag erkänna att jag hade ”abstinens” över att få göra/skapa något konkret med händerna. Något som jag själv kunde styra över ifrån den minsta lilla detalj till det absolut största. Så jag valde att hoppa av det politiska ”ekorrhjulet” och istället bege mig ut i det mindre trygga, mindre ekonomiskt fördelaktiga och satsa allt på att bygga ett hus åt mig och Eva, samt starta upp SteelFMhjälpen och gå tillbaka till mina företag som jag lämnade fyra år tidigare.

Så varför ställer du upp igen?
För det första så anser jag mig ha något att tillföra och trots min ”ringa ålder” har jag en hel del erfarenhet. Både ifrån det politiska livet men även livet i allmänhet och livet som företagare i synnerhet.

Min grund som företagare, entreprenör, optimist, äventyrare, humorist, förändringsförespråkare, glädjespridare samt att jag gillar att träffa både nya och gamla människor tror jag är bra egenskaper om man skall representera Ålands folk och bygga ett bra samhälle, ännu bättre.
Jag tror jag kan tillföra lagtinget något.

Efter mina år i landskapsborgen har jag kommit till insikt att ett samhälle varken kan eller bör skötas som ett företag, utan mer som en familj. (Skrev om det här>>)

Jag inser att allt inte är svart eller vitt och att de flesta frågor har fler än en sida samt de personer som kommer med enkla svar på komplexa problem, oftast inte har helt rätt. Däremot inte sagt att man kan effektivera mycke, sluta med vissa saker, optimera system och rutiner samt fokusera på det som bygger värde på sikt. På samma sätt som man måste göra i alla företag och aldrig glömma vem man jobbar för. Kunden i företaget, medmänniskan i samhället.

Jag vet idag också att ingen kan göra något ensam när det kommer till att driva/utveckla ett samhälle. Skall något göras på Åland, skall det göras gemensamt. Att få partikollegor, tjänstemän, andra partimedlemmar, opinionsbildare, näringsliv och medborgarna med på tåget, är A&O.

Tack vare mina tidigare år i lagtinget och i regeringen har jag lärt mig hur en ”slipstenen skall dras” för att optimera chanserna att få det resultat jag önskar. Sen är politik det omöjligas konst och samma naturlagar som gäller i verkliga livet, behöver inte alltid gälla när det kommer till politik, men det är en annan historia.

Jag ställer även upp för att jag tycker att det behövs både erfarenhet och nytt blod i lagtinget (kanske jag låter lite högmodig när jag säger att jag står för bådeock, men jag tycker jag gör det).

Politik är en förtroendebransch. För att få något gjort inom politiken måste du ha ett politiskt förtroendekapital bakom dig. Det får man inte genom insändare i tidningen, inte genom låga påhopp på andra politiker, inte genom att misskreditera andra, inte genom att hela tiden berätta vad andra gör fel och inte genom att alltid säga NEJ, till allt.

Politiskt förtroendekapital kan man inte kräva eller köpa. Det får man genom att man förtjänar det. Hur förtjänar man det? Genom att bygga relationer, vara saklig, ärlig, transparent, öppen, glad, påläst, välkomnande och generös. Men framförallt måste man inse att det tar tid att bygga upp. Det tar år och det kräver ett engagemang. Ett äkta engagemang.

Jag ställer även upp för jag anser att ett självstyrt örike behöver ha förtroendevalda som är bra på värdskap, bra på att öppna dörrar, bra på att representera Åland, bra på att skaffa nya ålandsvänner, bra på att ”sälja in Åland”, bra på att ta plats, bra på att sammanföra människor med varandra och framförallt bra på samarbeta med andra. Där tror jag att jag kan bidra.

Vad Åland behöver nu är personer i lagtinget och i regeringen som kan ta ansvar för helheten, inte en region, något särintresse eller några enskilda sakfrågor. Det finns bra kandidater i de flesta partierna, men det finns också sämre. Rösta inte på ”ensakspolitiker” och kandidater som hellre letar fel, brister eller konflikter hos andra än samarbete, de kommer inte få mycket uträttat i lagtinget.

Eftersom jag tagit beslut att ställ upp, hoppas jag givetvis att du väljer att lägga din röst på mig. Jag kommer vara den jag är, med mina fel och brister, med mitt glada humör, med min envisa arbetsvilja och jag kommer använda mina kontakter, mitt sätt att vara för att göra mitt bästa för helheten.

För några år sedan var det jag som näringsminister som bestämde, nu är det du. Jag är beredd fyra år till, om du vill.

Flytt, förändring och framtiden

Publicerat: 29 juli, 2019 i Personligt

Jag har alltid gillat förändringar. När jag var liten och vardagen rullade på och inget speciellt var på gång att hända i livet så möblerade jag ofta om i rummet. Jag är helt övertygad om att varje förändring är en möjlighet till förbättring men definitivt vet jag att det inte kommer någon förbättring om man inte börjar med att göra en förändring.

Innan jag träffade Eva gick mitt liv i två års cykler. Då gjorde jag något helt nytt nästan vart annat år. Efter att jag träffat Eva har förändringscykelns längd ökat och nu är det ca. vart fjärde år som jag ”förnyar” mig själv eller min omgivning på något sätt.

Oftast så är det inte långt mellan tanke och handling utan jag inser att när min förändringscykel närmar sig sitt slut så kommer jag på mig själv att sätta igång något projekt som kanske varken har någon början, slut, huvud eller fötter. Planering, budgetering, ritningar och annat som kunde vara bra att göra innan jag drar igång, det reder jag upp längs vägen. Så har det alltid varit och så kommer det förmodligen att fortsätta.

Det senaste projekten, de senaste åren, efter att jag slutade som näringsminister har varit SteelFMhjälpen och husbygget i Ulfsby. Två projekt jag är väldigt stolt över. Hade jag inte slutat med politiken hade inte dessa två projekt blivit av. Det ena har förbättrat livet för många barn och äldre på Åland, det andra har förbättrat livet för Eva och mig.

Nästa stora projekten som inleds den här veckan blir att flytta SteelFM, igen. Jag vet dock inte för hur mångte gången jag har plockat upp, plockat ner, monterat ihop, monterat fast, installerat system, datorer och kopplat kilometer med kablar under de senaste 20 åren.

Visst är det mycket jobb, visst kan det vara lite komplicerat och visst vet man vad man har men inte vad man får. Men en flytt är på något sätt det ultimata ”starta på nytt/förnya sig själv” projekt man kan göra. En flytt är förutom ett utomordentligt bra tillfälle att städa, slänga och reda upp i alla grejer man har även möjligheten att förnya sin teknik, sitt sätt att tänka och sättet man gör det man gör på.

SteelFM kommer alltså flytta ifrån våra fantastiska lokaler på Ålandsvägen 17 till lokalen som är ovanför Maxinge, granne med Elvaruhuset och platsen där PAF hade sitt tillfälliga kontor under 15 månader när de byggde nytt.

Tanken med flytten är att vi ska skapa en kreativ och modern ”småföretagarby” på ett av de mest centrala områden vi har på Åland. Det unika i fastigheten är de ca 600 kvm stora gemensamma ytorna där man kan hänga, hålla möten, köra en utställning, delta i ett seminarium, ordna mingel, afterwork, företagsfrukostar eller föreläsningar i.

Lokalen är unik för Åland och målsättningen är att det skall bli en av de mest  innovativa, trevliga arbetsplatser och en mötesplats där idéer utbyts, olika erfarenheter delas, företag korspollineras och att nya affärsmöjligheter skapas.

Huset kunde kallas mycket och vi har inte bestämt namnet på det än, Drivhus, Växthus, Hjärnkontor, Kontorshotell eller Företagsby. Vi använder dock arbetsnamnet ”Framtiden”.  

Är du intresserad av att hyra ett eller flera rum på några kvadrat eller vill du och ditt företag ha ett eget kontorslandskap på några hundra kvadrat? Just nu är allt möjligt.

Steel FM flyttar dit i slutet av september och flera andra kreativa företag och entreprenörer har redan visat intresse.  Är det här något för dig?  Vill du kalla Blomstringevägen 12 i Jomala för jobbet? Behöver du också en förändring? Hör av dig.

Här är en film som jag gjorde för några år sedan.

Välkommen till Framtiden 🙂

I går eftermiddag träffade jag en man i butiken som var väldigt upprörd över en sak jag hade sagt i radion i måndags.

Jag har funderat en hel del på hur han uppfattade det jag sagt och inser att jag var onödig, uttryckte mig lite väl hårt och att jag bör tänka mig lite för innan jag öppnar mun. Särskilt när jag är i radion. Sagt är sagt och det går inte att få det ogjort men det är inte för sent att be om ursäkt.

Det handlade om att jag berättade om hur jag byggt min altan. Allt med åländskt impregnerat virke och jag var tyvärr lite sur, arg, bitter över att jag haft svårt att få tag i åländskt virke som uppfyllde min standard, både vad gäller mängd, längd och kvalité. Samt att jag tyckte det var konstigt och tråkigt att byggvaruhandlarna tvingas till att importera virke ifrån Sverige och Finland för att mötta efterfrågan av virke som behövs på Åland, särskilt efter stormen Alfrida.

Så på grund av att virket var ojämnt (skall vara 145mm brett, var mellan 140-150mm), var fullt av svarta hål/lösa kvistar, krokigt, vint och omöjligt att få tag på rätt längder (för att undvika spill). Så resulterade det i att det tog oerhört på krafterna att ”vålda/bönda” brädorna på plats med kofot, hammare och styrka samt sortera bort det allra värsta. Det i sig resulterade i mängder med spillvirke samt att det tog flera dagar längre än planerat att få allt på plats. Men det värsta för mig (förutom att det stör mig att slutresultatet efter så många timmar inte är perfekt) är att ryggen min fick utstå för mycket påfrestningar, vilket resulterat att jag fortfarande nu en vecka efteråt knappt kan göra någonting. (det tar lite på humöret)

Så det är kanske en förklaring till varför jag ondgjorde mig över det åländska virket, jag som annars talar mig varm för allt åländskt. Det ursäktar dock inte att jag var onödigt raljerande och jag vill be om ursäkt för det. Jag kommer fortsätta bygga med åländskt virke, jag kommer tänka mig lite för vad jag säger och jag hoppas de åländska skogsindustrierna inte exporterar bort allt prima åländskt virke utan även lämnar lite kvar på ön så att bygghandlarna inte importerar virke hit, som växer här.

Sen avslutningsvis så uppskattar jag att ni lyssnar och även säger till när jag, Ande eller någon annan går över gränsen.

Trevlig sommar.

Lagtingsarvoden

Publicerat: 20 maj, 2019 i Personligt

Läser i Nya Åland idag att arvodeskommissionen i lagtinget väljer att höja arvodet för de som kommer bli invalda i lagtinget i höst. Personligen anser jag att man börjar i fel ände, det finns bra mycket annat som borde åtgärdas och förändras vad gäller lagtings/regeringsarbetet före man höjer lönen. Här kommer tre exempel.

  1. Börja med att minska antalet ledamöter till 20-21 stycken.
    Det skulle betyda en inbesparing på ca €800.000/år med den nu föreslagna ersättning. Det skulle också göra platserna attraktivare i lagtingssalen, statusen som lagtingsledamot skulle höjas och de som skulle bli invalda skulle ha ett större folkligt förankrande/förtroende. (Idag sitter flera ledamöter med långt under 100 personliga röster och lagstiftar om hur vi andra skall leva).
  2. Sluta använda bondepraktikan som arbetskalender.
    När det inte finns ärenden i plenum eller utskott för ledamöter att behandla, då anser jag att de skall sätta sig ner och fundera på hur självstyrelsen och Åland kunde utvecklas, hur attraktionskraften kan ökas, hur Ålandsbilden kan förstärkas och hur Åland kan bli en ännu bättre plats att leva och bo på.

    Ledamöterna borde passa på och anordna seminarier, informera sina väljare om vad det är som görs, leta kunskap, besök andra områden och bjud in mängder med gäster utifrån. Göra minst ett företagsbesök i veckan och håll sig ajour med hur verkligheten och utvecklingen ser ut och sker utanför lagtingsbyggnaden.

    Det borde helt enkelt ställas lite krav och se till att alla verkligen gör sitt allra bästa för Åland, varför inte förslagsvis ca 40 timmar i veckan?
  3. Låt ministrarna anställa en personlig rådgivare/assistent/politisk sekreterare
    Idag sysslar ministrarna med allt mellan himmel och jord. De skapar bl.a Powerpoint-presentationer, skriver pressmeddelanden, gräver efter information i ÅSUBs statistikbok, sitter i otaliga arbetsgrupper/kommittéer/möten och svarar på både enkla och svåra frågor (skriftligen och via telefon) som inte alltid har med uppdraget att göra och de förväntas vara tillgängliga dygnet runt.

    Har riksdagsmannen en eller flera assistent/er, borde ministrarna definitivt ha en också.

    Så mitt förslag är, genomför ovanstående, sen kan lönen höjas, om det finns något utrymme kvar.

Dagny Carlsson – snart 107 år

Publicerat: 29 april, 2019 i Personligt

Förra veckan var jag Fredrik ”Skrävlarn” Karlström i KHS auditorium. Jag fick frågan av Johanna & Cecilia på Björkkö om jag kunde hålla i ett samtal med deras inbjudna gäst Dagny ”Bojan” Carlsson – 106 år gammal bloggare ifrån Sverige. (Du hittar hennes blogg här>>)

Jag har för vana att oftast tacka jag till det mesta så jag gjorde det även denna gång. Det blev en väldigt lyckad kväll och trots att jag aldrig riktigt gjort något liknande så tycker jag att det fungerade hyfsat. Förutom Dagny så hade jag bjudit in mina kompisar Jona Harju (11år) och Bengt Häger (86år) som bägge har en annorlunda livshistoria i bagaget. Dessutom är jag jätteglad att Inessa Witting ställde upp och framförde två låtar.

Givetvis fanns det mycket mer jag skulle velat säga, mer jag skulle vilja prata med mina gäster om och grejer jag skulle göra annorlunda men konceptet, fyra generationer på scenen var häftigt och inget som sker alla dagar. Jag slängde på några kameror precis innan jag äntrade scenen, här kan du se resultatet, tyvärr är varken ljud eller bild optimalt men det är bättre än inget.

Fyra generationer på scenen

Publicerat: 11 april, 2019 i Personligt

Den 24 april klockan 19:00 kommer Sveriges äldsta bloggerska
Dagny (snart 107 år) till Åland och jag har fått frågan om att hålla i en diskussion med henne i KHS auditorium. Eftersom det var de driftiga entreprenörerna på Björkkö>> som frågade mig, tackade jag givetvis JA.

Tanken som vi har just nu är att göra det lite som ”Skavlan”. Alltså ha några olika gäster på plats och föra ett samtal. Det som gör den här tillställningen unik, förutom Dagny, som kommer prata om att man inte skall ”gamla till sig” är att vi tänkte ha fyra generationer på scenen samtidigt. Från min kompis Jona Harju (11 år), till mig själv (45 år), till någon som är runt 80 år och sen Dagny. Visst låter det lite spännande?

Vill du komma på den här tillställningen skall du skynda dig till Bagel Bee Coffee Bar i Marehamn och köpa biljetter, sittplatserna är begränsade.

Hoppas vi ses där 🙂

Det blir inte alltid som man tänkt

Publicerat: 26 mars, 2019 i Personligt

Har funderat länge på hur jag skall formulera det här inlägget. Vilken ton jag skall hålla, vilken inriktning jag skall ta och vad jag verkligen vill ha sagt. 

De senaste månaderna har känslorna pendlat mellan att vara arga, besvikna, lite bittra och nu kanske mest ledsna. Gissar att det är ett ganska vanliga känslospektrum när man hamnar i ett tillstånd som man inte försatt sig själv i och där utomståendes beslut påverkar den verklighet och vardag man befinner sig i. Många har gått igenom liknande faser, vid flera olika tillfällen i livet. Det kan handla om att man blir av med jobbet, blir orättvist behandlad eller när det kommer till att man måste ta ett beslut om att skiljas.

Skilsmässor är aldrig roliga, särskilt eftersom det oftast innebär att en part blir mer drabbad än den andra. Den ena parten anser sig kanske orättvist behandlad och tycker det drabbar just den oförskyllt mycket samtidigt som man anser att man har rätten på sin sida. När det sedan även ofta handlar om en hel del pengar gör ju inte saken bättre eller enklare. Känslan som ofta infinner sig, förutom att man känner sig sviken och bedragen, är en känsla av hopplöshet och frustration samt därtill att man kan ha svårt att ta till sig hur den andra parten känner, tänker eller resonerar. 

Nej, Eva och jag skall inte skiljas. 

Det här inlägget handlar om affärer och att företag på Åland inte är immuna emot den hårda verkligheten företagare och entreprenörer över hela världen ständigt lever i och ibland måste genomleva. Ibland tar andra beslut som påverkar en själv, ens verklighet och det finns inget man kan göra åt det. Så är det i det här fallet. 

Det här inlägget handlar om att det på söndag är den sista dagen Bagel Bee Coffee Bar håller öppet i Maxinge. Att stänga den verksamheten är givetvis inget som vi önskat eller vill göra men ibland måste man vidta åtgärder som går emot känslorna och inse när det inte fungerar längre, slänga in handduken och gå vidare. Rädda det som räddas kan och fokusera på det man kan göra något åt. 

Jag brukar alltid säga att det är oerhört enkelt att starta företag på Åland och i Finland. Det är det. Det svåra är att få företaget att överleva de första fem åren, och därefter. De första åren i Maxinge gjorde vi ganska stora förluster men vi såg att vi gjorde något rätt, vi erbjöd något som inte fanns på Åland och för varje månad som gick kunde vi konstatera att den månaden var bättre än motsvarande månad året innan, som var bättre är året före det och så fortsatte det från april år 2013 till december år 2018.

Den långsamma men ändå positiva utvecklingen gjorde att vi höll ut och fortsatte. Trots att resultatet inte var någon höjdare. Men vi kände en stolthet i att skapa arbetsplatser, utveckla ett eget koncept och vi tyckte våra anställda gjorde ett superbra jobb. Vi hade ett gäng unga människor som ställde upp för varandra, hade nästan ingen sjukfrånvaro och ett gäng som gav energi och som vi var stolta över.

Vi kände att fortsätter vi några år till på det här sättet så kommer Bagel Bee Maxinge bli ett företag som kanske generera lite vinst och vi kan använda de medlen för att utveckla företaget ännu mer. Kanske öppna fler ställen någon annanstans.  År 2018 var trenden bruten och det första året som vi kunde visa svarta siffror. Nu kunde vi även börja betala av på förlusterna ifrån de första fem verksamhetsåren. Tyvärr varade inte den glädjen så länge. Vi hamnade på grund av orsaker som vi inte kunde påverka tillbaka på ruta ett när beslut togs att ett ytterligare café skulle öppnade under samma tak.

Vi förstod direkt vad det skulle innebära när vi fick höra nyheten. Den tyvärr lite för lilla ”kakan” av fikagäster skulle nu delas på tre ställen, istället för de tidigare två. Vi insåg direkt att det är väldigt få personer som fikar två gånger under ett besök till ett och samma köpcentrum.

Nu har några månader gått sedan nyheten om ytterligare konkurrens tillkommit och vi kan konstatera att våra farhågor besannades. Vår omsättningen är tyvärr för låg för att kunna hålla den höga standard vi vill hålla. Vi är givetvis ledsna att det gått såhär och konstaterar att ibland sker saker som man inte har kontroll över och att det ibland inträffar händelser som andra förorsakat som påverkar vår verklighet mer än vad vi hade önskat. 

Vi kunde välja att vara bittra över den kapitalförstörelse denna satsning varit för oss, gräma oss över all den arbetstid, kraft och engagemang vi lagt ner under åren, sätta fokus på att det här är ett nederlag, vara ledsna, sura och bittra. Det väljer vi dock inte att vara. Det är inte vår stil.

Utan vi sträcker på oss, vi är stolta över att vi gjort något bra, vi har försökt, vi gjorde något och vi har fått förmånen att haft 15-talet (mestadels unga) fantastiska anställda som vi fått vara med och skola upp till att bli Ålands bästa baristor och härliga människor.

Vi har lärt oss mycket på den här resan och nu kan vi sätta mer fokus på att vidareutveckla Bagel Bee Coffee Bars konceptet i Mariehamn.

Till skillnad ifrån jordbruket så finns inget ”skördeskade-system” att ansöka pengar ifrån i det vanliga näringslivet. När olyckliga händelser inträffar och beslut tas som man själv inte rår på, står man som företagare ensam om ansvaret. Då handlar det om att göra det bästa av situationen, hjälpa personalen vidare, ta förlusten, kavla upp ärmarna, inte gråta över spilld mjölk utan ta tjuren vid hornen och köra vidare, men på ett annat sätt, på ett sätt man känner glädje, entusiasm och framtidstro i.  

I en företagares verklighet finns inga garantier för att allt alltid skall gå bra, fastän man gjort allt rätt och satsat stort och jobbat hårt. Det finns ingen annan som kan ta över ansvaret, ingen annan man kan vända sig till och
man kan inte vända sig till landskapet och begära kompensation för att det inte gått som man planerat. Utan det gäller att anpassa sig till att konkurrensen är stenhård och att kunden alltid har rätt. 

Vi lämnar nu Maxinge men fokuserar vidare på våra övriga verksamheter. Vi hoppas att  Mariehamn snart ges möjlighet att växa, blomstra och öka sin attraktionskraft igen. Vi tror på vårt koncept, men det krävs en viss omsättning för att få det att fungera. Vi vill fortsätta leverera det bästa kaffet på ön.

Vi lämnar nu Maxinge med lite sorg, men vi är övertygade om att såren kommer läkas och när det stängs en dörr så öppnas alltid ett fönster. Lycka till ni som är kvar i Maxinge och är du intresserad av att driva ett café, en glassbar eller något annat, strax utanför Claes Ohlsson, Lekia, Alko och Phunee Oriental i norra entrén. Ta kontakt med Dan-Johan Dahlblom, vårt engagemang slutar här. 

Vi har under sex år upparbetat en efterfrågan och vi är övertygade om att någon annan med ny energi, vilja och lite ”jäklaranamma” kan få en bra brödföda på ett område med potential. Speciellt om man är villig att jobba på plats en hel del själv. Det som krävs är samma driv och glöd som vi hade för sex år sedan, en glöd som tyvärr nu slocknat för vårt engagemang i Maxinge men som jag är övertygad om att någon annan kan hitta en annan väg framåt via.

Maxinge gör Åland bättre, även om det inte blev så bra för oss. 

Snabb uppdatering

Publicerat: 20 mars, 2019 i Personligt

Inne i andra veckan av att försöka komma i form till sommaren tillsammans med de andra tjockisarna på stationen. Kan konstatera att SteelFM har stort genomslag på Åland, för överallt där jag rör mig så kommenterar folk ”projektet”. Det tycker jag är skoj. Det är faktiskt lite av orsaken varför jag får det att fungera och faktiskt gör något åt de extra kilona som kommit på sedan hösten.

Hur går det då kanske du undrar. Ja, ärligt så går det väl ganska okej. Även om jag märker att jag inte är 25 år längre. Då reagerade kroppen betydligt snabbare på omställning. Jag har dock sedan vi startade kört min fysioterapi-för-ryggen-träning nästan varje dag, jag har suttit på min motionscykel hemma mer än några gånger och jag har tillsammans med ”gubbarna” varit på pilates. Imorgon blir det vattengympa för hela slanten och jag ser faktiskt lite fram emot det.

Men det viktigaste förändringen för att minska i omfång och kilon är ändå att hålla koll på vad man sätter i munnen. Gällande det så har jag även där fått det att funka bra. Mycket tack vare att Avancia under två veckor sponsrar oss alla med en ”foodbox” till lunch och middag. Jag har missat några till lunchen, på grund av att jag haft inbokade luncher (men då har jag alltid valt det bästa alternativet, inte ätit för mycket och skippat brödet) och senaste helg ”syndade” jag ordentligt på kryssningen tillsammans med 18 stycken SteelFM-vinnare på Cinderella.

Gällande Foodboxen så kan jag säga att dom är bra. Riktigt bra. Jag har i mitt tidigare liv (innan jag träffade Eva) ätit och levt på många färdiglagade matlådor och jag kan säga att det här är något annat. För det första så är kalorimängden under strikt kontroll, de smakar bra och jag måste även säga att de är prisvärda. Köper man 10 stycken så handlar det om 7€/box.
Jo, jag har fått dom här lådorna, men jag skulle aldrig rekommendera dem om jag inte ansåg att dom var bra, så mitt tips till dig är, testa! Du kommer bli positivt överraskad. (Ta dock inte köttbullslådan, det första du gör, den var inte riktigt lika bra som exempelvis Red Hot Chicken)

Nästa vecka planerar jag även att intensifiera träningen lite och så snart våren är här på riktigt skall jag försöka börja bygga lite hemma igen. Så det korta svaret på frågan är, jo det går ganska bra.

Invägning på fredag.

Då var det dags igen

Publicerat: 11 mars, 2019 i Personligt

Det kanske bästa vårtecknet av alla är när undertecknad skall transformera vinterkroppen till en sommarkropp. Det har jag gjort nästan varje år sedan jag var 20 år gammal. I år är inget undantag. Men för att jag skall få blåslampan under baken och verkligen göra det tråkiga, hårda, jobbiga jobb som krävs måste det till en piska och en morot.

Som vanligt blir det en ny intensiv period av att skippa godis, röra mig mera, börja träna, minska storleken på matportionerna, sluta småäta på kvällarna och kanske få igång något byggprojekt igen.

Den här gången är utmaningen att på 9,59 veckor (fram till 17 maj) försöka komma under 95,9 kg, minska midjemåttet till under 95,9 cm och gå ner 9,59 % av min nuvarande proppsvikt. Den här gången är jag dock inte ensam, mina kollegor på jobbet är alla de överviktiga och behöver gå ner. Följ kampen/utmaningen på Steel FMs hem på nätet


Här kan du se en film som Jacob på Steel fixat på alla oss tjockisar.

Vi kickstartar utmaningen med att under två veckor minska kalorimängden genom att måndag till fredag (med något få undantag, för mig, måste på några luncher, men då blir det sallad) äta FoodBox ifrån Avancia.

Sitter på Pekings flygplats och fördriver några timmar. Mellanlandade här inför den sista och nästan 10 timmar långa flygresan hem. Från hotellsängen i Seoul till sängen hemma i Ulfsby tar det ganska exakt 24 timmar. Inte så farligt.

Tänkte skriva några rader om min tisdag-lördag i Korea. Kan väl börja med att säga att jag inte hade gjort så mycket research utan for mest på ”vinst och förlust” samt med inställningen att jag tar dagen som den kommer. En ganska bra inställning om du frågar mig. Kan väl säga att Eva inte riktigt tycker man gör så. Men sen är det ju lite mer ordning och reda på henne också.

Först kan jag väl börja med att säga ”ska du hit, välj ett annat flygbolag än Air China. Det var inte många rätt där” även om jag annats gillar Kina så har dom en hel del att jobba på med sitt flygbolag. Men det tar vi en annan gång.

Efter att jag landade in Seoul funkade det mesta riktigt bra, förutom dock att Air China slarvat bort mitt bagage…. men som sagt mer om dem en annan gång. Tog snabbtåget ifrån Incheon till Seoul Station och därifrån en taxi till hotellet. Det var väl där jag insåg första gången att deras engelska inte är så jättebra. Den är bättre än vad kinesernas är i Shanghai/Peking och ungefär som Japanernas i Tokyo.

Jag bad chauffören att köra till Pacific hotel, vilket han inte visst var låg men han tog fram sin gps. Jag sa igen -Pacific Hotel, han svarade Paficic?

Jag svarade artigt nej -”Pa-ci-fi-c Hotel” han sa -”okej. Paficic Hotel”…..och knappade in det på sin gps. Ingen träff.

Han meddelade att det inte finns något sådant hotell….

Jag började om från början, väldigt långsamt sa jag -”Pa-ci-fic Hotell” han svarade -”Pa-fic-ic Hotel”. Jag stavade på ett papper, han svarade -”ahhh, Okey. Pa-fic-ic hotell” och började köra. :]

Alla människor är väldigt trevliga även om det är lite svårt att få kontakt med någon på gatan, i butiken eller i baren. Ingen kommer fram till dig och säger hej, ingen frågar om du behöver hjälp fastän du är ”lost in translation” ingen ser dig i ögonen på gatan etc. Så egentligen, är det väl som vi mestadels är hemma….Något vi förövrigt behöver bli bättre på.

Här kommer en helt ovetenskaplig sammanfattning med lite tips, tankar och funderingar om Korea, Seoul och Daegu. Helt utifrån mina dagar där. Allt helt utan inbördes prioritetsordning eller något sammanhang och säkert inte helt korrekt:

    – De respekterar sina äldre väldigt mycket
    – De gillar barn
    – De är hårt arbetsamma, smarta och stolta
    – De har ca två veckors semester/år
    – Gillar att vandra i bergen på helgerna
    – De har många, enligt vårt sätt att se ganska annorlunda seder och traditioner, alltifrån att en yngre person inte får röka tillsammans med än äldre (sju års mellanskillnad är gränsen när någon räknas som äldre) eller att man uppenbarligen tar av sig skorna när man kommer in på kontoret på fabriksområdet man besöker.
    – Det är accepterat att du får sova på jobbet, det visar bara att du jobbat sent igårkväll etc etc
    – Oerhörd ordning och reda, på allt, inget skräp någonstans (inga sopkorgar heller för den delen)
    – Offentliga toaletter är lika rena som hemma hos dig och mig
    – Tågen går ofta och de går på tid. Alltid.
    – Seoul är stort, riktigt stort. Både till yta och till antalet människor. Alltså på riktigt jättestort.
    – Maten är fantastisk och väldigt prisvärt
    – Det kommer bli en svår och tuff återföreningstid (75 år av separation och två helt olika ekonomiska system och enorma skillnader i levnadsstandard, utbildningsnivå och mentalt driv/tänk)
    – De kör gasdrivna taxibilar
    – När konduktören kommer in i en tågvagn bugar han/hon artigt, varje gång.
    – Ta tunnelbanan om du ska mer än två kilometer bort, annars kan du lika bra gå (om du har någotsånär bra lokalsinne, annars får du ändå gå två kilometer innan du kommer fram)
    – Googelmaps funkar inte så bra, använd typ Naver istället
    – På våren är det mycket smog över Seoul, de säger att det kommer ifrån Peking
    – Största storleken på kläder är XL men de passar mig, väger drygt 100kg
    – Runt 10 april blommar körsbärsträden, lär vara helt fantastisk
    – Om någon häller upp något i ditt glas och den personen är äldre, ta emot med två händer. Är personen yngre spelar det ingen roll.
    – Den yngsta personen runt bordet sköter BBQ-grillen och fördelar maten
    – Drick en klunk av deras ”wiskey” smakar vodka och är bara 16% alkohol men gör det innan du tar en storbit mat, inte efter.
    – Frukosten är inte värd pengarna på hotellet. Gå ut och ät istället.
    – Nej, du blir inte dålig av att äta av alla deras 1000-tals olika streetfoodalternativ, du kommer dock bli tjock. Mycket friterat. Men fantastiskt gott
    – Det är inte jättebilligt, inte heller jättedyrt. Typ som hemma, men maten kan vara både billigare och dyrare. De billigare är oerhört prisvärda, de dyrare inte alltid bättre (lokalhyran skulle jag gissa avgör mycket priset på maten)
    – Helt klart värt att åka dit, jag kommer göra det igen. Mest för matens skull.

Nu går snart planet hem. Skall bli skönt att möta upp Eva på Arlanda och sova i Ulfsby inatt. En härlig resa är över, många nya bekantskaper, nya idéer och återigen fått bekräftat hur otroligt bra vi har det på Åland och hur bortskämda vi är.

Sluta gnälla, börja uppskatta vad du har, fråga vad du kan bidra med istället för vilka rättigheter du har. De flesta i världen har det inte så bra som du och jag och många skulle ge sin ena hand för att få det.

Trevlig söndag på er alla

Två filmer till

Publicerat: 20 februari, 2019 i Personligt

Jag väntar just nu på att våren skall komma så jag kan börja göra något vettigare än att sitt framför datorn och jåla 🙂

Fortsatte leka med GarageBand – filmen lånad ifrån internet…
Måste testa Bild-i-bild med Clips-text