Fredrik Karlström

För exakt en vecka sedan låg jag nedsövd i en operationssal i Åbo, jag sövdes ner runt klockan 08:30 och vaknade upp vid 12:30 tiden (alltså precis en vecka sedan när jag publicerar detta). Operationen jag genomgått hade gått bra och jag har sedan dess faktiskt inte gjort så tusans mycket, på strikta order av neurokirurgen Janek Franzén.

Jag har även planerat att jag inte tänker lämna Lugne i Ulfsby förrän på söndag kväll. Valvakan på Åland kan man nämligen inte missa. Det är den tillställning vart fjärde år som inte liknar någon annan. Så mycket känslor i luften, så mycket förväntning, glädje och sorg som utspelas under några timmar går inte att hitta någon annanstans. Stämningen går att skära i med kniv. Den kan jag bara inte missa. Jag lovar dock ta det lugnt och jag hoppas ingen fäller krokben, dunkar mig i ryggen eller börjar slåss med mig under kvällen 🙂

Ifall du undrar vad jag genomgått för operation kan du läsa om det här>>.

Dagarna i konvalescensens tecken har gått bra och jag förstår inte riktigt vart dagarna har tagit vägen. Har försökt komma upp i arbetsrummet men varje gång jag kommit in där har lusten att göra något försvunnit och jag har hittat annat som är mer intressant på internet eller radion.

Jag känner att det går åt rätt håll även om nacken är öm, stel och såret stramar lite. Det som förvånar mig mest, samtidigt som det faktiskt skrämmer mig mest, är att smärtan i armen är borta, domningarna är kvar med nervsmärtan är borta!

Ibland kommer jag på mig själv att jag sitter och är rädd för att det bara är tillfälligt och att smärtan snart dyker upp igen, en känsla som förvånat mig lite. Jag brukar inte tänka negativt utan alltid försöka tänka positivt. Varför tusan tänker jag så nu? Skärpning! Klart att smärtan inte kommer tillbaka, jag ser ju på röntgenbilderna att orsaken till det onda är åtgärdat, nu handlar det bara om att ge kotorna tid att växa ihop.

De övriga diskbråcken hoppas jag kommer bli lite bättre av att kroppen defacto får chans att vila nu, än har jag väl inte märkt så stort skillnad, men tills nacken är i skick och jag skall på återbesök hoppas jag det skett förbättringar.

Armen eller snarare handen och fingrarna är som sagt fortfarande bortdomnade och jag vet att det kommer ta lite tid innan nerverna läkt (processen tar tydligen 1mm/dygn) men igår kom jag på att jag förmodligen borde träna handen och fingrarna lite. Jag kom också på ett väldigt bra sätt. Jag berättade åt Eva att jag måste köpa mig ett Guitar Hero och koppla upp det i vardagsrummet…. Hon såg väldigt skeptisk ut 🙂

Kanske jag tar den vanliga gitarren istället och spelar på den när hon är på jobb. Jag har ju sagt att jag skall bli rockstjärna när jag blir stor.

Kanske dags att börja träna nu då. Ska bara…