Fredrik Karlström

En fråga, eller snarare en liten gliring, som jag fått flera gånger sen jag slutade som näringsminister är. -”Hur känns det nu att vara pensionär,(konstpaus) leva på skattebetalarna och erhålla pension?” Ärligt talat börjar jag bli lite trött på den frågan.

Varför? För att alla politiker inte är likadana.

Enligt landskapslagen om pensionsskydd för ledamot av lagtinget och landskapsregering har jag rätt att ansöka och erhålla en så kallad ”tidigarelagd ålderspension”. Den skulle gälla fram tills jag går i riktig pension eller får annan förvärvsinkomst (det senare är ganska enkelt att undvika…)

Det är ingen liten summa för min del. Det handlar om drygt €2000/månad som jag skulle ha ”laglig rätt” till eftersom jag tillbringat ca 13 år i marmorborgen. Men jag anser inte det är rätt att bara för att man varit landskapspolitiker så skall man vara garanterade en inkomst när uppdraget tar slut.

Jag har alltså INTE sökt den här pensionen och sedan jag slutade som minister den 21 november 2015 har jag inte erhållit någon ersättning ifrån landskapet (jag har inte haft någon annan inkomst heller för den delen men hoppas på min första lön nu den sista februari, jag har nämligen just erhållit en halvtidstjänst på Steel FM Ab:) )

Visst har jag den senaste tiden ibland önskat att jag kunde få några månaders avgångsvederlag/fallskärm eller ”omställningspeng” som de flesta andra personer får som slutar en lite högre tjänst, men söka ”tidigarelagd ålderspension” det är inte jag det.

Min lön ifrån skattebetalarna tog slut samma dag som den nya regeringen tillträdde och med tanke på att de senaste fyra åren kostat mig en hel del på det personliga planet och att mina företag blivit lidande av mitt politiska engagemang har jag ibland tyckt att jag har ”rätt” till den här pensionen (åtminstone ett litet tag…). Jag har ibland försökt intala och övertyga mig själv att de flesta andra som skulle ha den här möjligheten skulle utnyttja den samt att ingen tackar mig för att jag är avstår.

Men nu är jag inte sån.

Nu skall jag ge mitt nya liv en ny chans, utan hängsle och livrem. Slänga mig ut i det okända igen som så många gånger förr och visa att förändring är bra samt att det finns f.d politiker som kan skaffa sig arbete och inkomst utan specialavtal med skattebetalarna.

Jag vet att jag inte är ensam även om vi inte är så många, som är så tokiga som jag och tackar nej till gratis pengar, resten av livet.

Men nu är jag som jag är och försöker leva som jag lär.