Nordiskt ministerrådsmöte

Publicerat: 24 juni, 2020 i Personligt

Har idag suttit tre timmar i mitt kontor, istället för på det fantastiska Färöarna, på det årliga nordiska ministerrådsmöte gällande fiskeri, jordbruk, livsmedel och skogsbruk. Jag pratade lite om det ena och det andra men mitt huvudanförande var det här :

Först vill jag börja med att tacka ordförande Helgi Abrahamsen, sekretariatet, Danmark och Färöarna som ordnar detta möte och samtidigt vill jag uttrycka hur ledsen jag är över att vi inte kan träffas i verkligheten på det fantastiskt vackra Färöarna.

Jag hade förmånen att få vara medlem av ministerrådet under åren 2011-2015, och är nu tillbaka på samma post efter ett fyra år långt uppehåll ifrån politiken. Under min förra period var det ett rent nöje att inneha den här posten eftersom vi just då på Åland hade den lägsta arbetslösheten och högsta sysselsättningen i världen, vårt BNP/capita var extremt högt och allt såg strålande ut

Idag är situationen en annan.

I början av året var vår framtidstro stark, våra turistanläggningar hade bra med bokningar, arbetslösheten var rekordlåg, våra rederier investerade i nya fartyg och nya rutter, mycket var på gång och den största utmaningen var att hitta arbetskraft och kompetenser till alla lediga tjänster inom alla olika sektorer.

Men sedan den 14 mars när utrikesdepartementet i Sverige tog beslutet om ”avrådan om icke nödvändiga utlandsresor” och när Finland den 16 mars införde undantagstillstånd i landet och därefter stängde gränserna den 19 mars, förändrades allt för oss på en liten ö mitt i östersjön, över en natt.

Våra rederier, som är livsnerven och lokomotivet i vår ekonomi, tvingades mer eller mindre att ställa färjorna vid kaj, vilket resulterade i att stora mängder permitteringar och varsel om uppsägningar genomfördes.

Det i sin tur gjorde att vår stora turism, evenemang, hotell och restaurangsektor totalt stannade upp. Med resultatet att arbetslösheten har stigit till rekordhöga nivåer och fortfarande är kvar där.

Jag tänkte dock inte prata så mycket om Åland, vad vi gjort och våra utmaningar den här gången utan något mycket viktigare.

Nämligen vårt samarbete i Norden.

Jag har alltid varit en sann nordist och oerhört stolt över att tillhöra en del av världen där nationsgränser finns men gränserna mellan människorna inte funnits. Jag har alltid varit stolt över den nordiska pass- och rörelsefrihet. Stolt över det nordiska samarbete vi alla värnat, lovprisat och hyllat så mycket i decennier.

Men från i mars kändes helt plötsligt mitt Norden, som något annat. Alla de vackra orden i festtalen jag lyssnat till under åren, och själv hållit, allt jag älskat i hela mitt liv med Norden visade sig inte längre betyda så mycket i praktiken.

Grundläggande mänskliga rättigheter som att familjer skall kunna träffas, sattes ur spel, eller arbetspendling över gränsregionerna försvårades eller omöjliggjordes beroende på om man bodde på rätt eller fel sida om en gräns i Norden.

Jag vet att den här pandemin inte är något, någon av oss kunde vara beredda på eller förbereda oss för samt att effekterna av den skulle bli så stora som den blev.

Men det är i kriser goda vänner, relationer och samarbeten prövas.  Det är i kriser vänskap behövs som mest.

Jag hoppas att den här krisen kommer leda till att vi värnar den nordiska gemenskapen betydligt mycket mer framöver, och lär oss av vad som inte varit bra de senaste månaderna, vad vi kunde göra bättre, för fler kriser kommer. Vi måste börja se oss på riktigt, som den stora familj vi är.

Att vi tänker, agerar och är mer nordiska än nationella i framtiden.

Inte bara under goda tider, när det är enkelt. Utan även under svåra tider och när kriserna är ett faktum, det är då vi behöver varandra som mest.

De senaste månaderna har varit tuffa för alla men coronapandemin är ingen landskamp. Vi borde kämpa mot viruset, tillsammans, inte var och en för sig.  

Nu börjar inte bara arbetet med att bygga upp våra ekonomier och få människor i arbete igen, det fixar vi, det har vi gjort förut.

 Nu fortsätter kampen mot viruset, minska smittspridningen som kan dyka upp när, eller var som helst, se bara vad som skedde i Tyskland häromdagen, eller i Gällivare. Vi gör det genom att hålla huvudet kallt, hjärtat varmt, fortsätta hålla fysisk distans, stanna hemma om vi är sjuka och hålla händerna rena. Och vi behöver göra det tillsammans.

Förutom att lägga fokus på det ovanstående behöver vi lägga mycket av vår kraft och energi framöver på att bygga upp förtroendet länderna emellan i allmänhet, men även förtroendet mellan människorna – länderna emellan i synnerhet.

Vi måste på alla sätt motarbeta den rädsla, den ängslan och ångest som uppkommit hos många människor, i alla våra länder, som möter en annan person ifrån ett annat nordiskt land.

Viruset ser ingen skillnad på människor eller nationalitet, det bör inte heller vi göra.

Vi behöver arbeta för att komma varandra närmare igen och ta bort inte bara fysiska gränshinder utan även det osynliga avståndet som uppstått mellan våra medborgare de senaste månaderna.

Vi behöver helt enkelt jobba för mer Nordisk-Flock-Humanitet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s