Igår var en historisk dag på Wiklöf Holding Arena, en champions league match mellan IFK Mariehamn och de polska mästarna Legia Warszawa. Jag trodde IFK skulle åka på storförlust och att skillnaden på lagen skulle vara enorm. Så var det inte. Det kom några fina chanser för IFK men också några oturliga händelser som gjorde att de förlorade med 0-3, bland annat en straff och en utvisning.
Det är dock inte det jag tänkte skriva några ord om utan de som hände på sidan om matchen. Ja, det var inte så mycket som hände om man läser polisens pressmeddelande:
Men innan matchen hade flera medier på Åland rapporterat med stora ord och svarta rubriker om hur hemskt det kommer bli med de polska huliganerna som skulle komma till Åland. Flertalet landskapspolitiker (som jag vet har tillgång till mycket mer information än oss vanliga medborgare) hakade på och spred länkar och oro om hur illa det kommer att bli i lilla fredliga Mariehamn.
Det resulterade i att folk gick omkring och var rädda i allmänhet och för polacker i synnerhet. Butiker stängdes, caféer och restauranger uppmanades att hålla dörrarna stängda och plocka in blommor och löst material. Grannarna till WHA intervjuades och de osade rädsla, förtvivlan och hopplöshet.
Efter att ha varit i kontakt med polisen förstärktes dock min känsla om att det här inte behöver bli så farligt som etablissemanget förutspådde. Jag blev lugn och lugnade mina anställda i centrum. Jag fick information om hur många poliser som kommer att vara på våra gator, hur väl förberedda de är och hur de ämnar hantera situationen.
Jag försökte också lugna stämningen i mitt sociala medieflöde och i SteelFM försökte vi lyfta fram det positiva i att det kommer mest vanliga supportrar ifrån Polen till Åland, att det här är en historisk händelse och en folkfest. Vi ville uppmana folk till att inte vara rädda och att allt inte behöver vara nattsvart samt att polisen har situationen under kontroll och är väl förberedda. Tyvärr hade olyckskorparna redan vunnit kampen om den kollektiva känslan och den känslan var att sprida rädsla.
Jag var så övertygad om att polisen skulle hålla ordning och reda i Mariehamn att jag åkte över dagen till Knivsta för att hälsa på vårt nya barnbarn. På väg hem 14:45 med Rosella var jag i Kapellskärs hamn tillsammans med 50-60 polska supportrar. Först blev de hänvisade till en egen fil i bilkön och där visiterades de av den svenska polisen och securitas vakter, allt gicks igenom, alla väskor/legitimation etc. Allt gick lugnt och städat till. Väl ombord på båten, skrev jag det här inlägget.
Efter det inlägget hittade jag sedan några öldrickande polacker på soldäck. Där satt jag mig ner bredvid dem och efter en stund bjöd dom på öl! Vi drack öl, lyssnade på trion på akterdäck och sjöng ”Sommaren är kort” tillsammans. Efter en stund gick en av supportrarna fram till bandet och undrade om de inte kunde spela låten ”Go West” – det gjorde de, och polackerna blev oerhört glada och sjöng en av sina hejaramsor. Se här>
Istället för att måla med de mörkaste färgerna anser jag att media på Åland och ansvariga politiker kunde ha målat en mer nyanserad bild om vad som var på gång att hända på Åland. Med fakta i åtanke kunde man på förhand också konstaterat följande:
- Åland är en ö, gör man något dumt kommer man inte därifrån
- IFK Mariehamn har Europas vänligaste supporterklubb Green Mean Machine, som vunnit pris för att de är snällaste supportrarna som finns och aldrig slagits med någon.
- Huliganer vill slåss med andra huliganer och gör ofta upp det i förväg
- Det är rätt besvärligt att resa ifrån Polen till Åland, det borgar för att det är mest hängivna supportrarna som kommer (de är oftast inte huliganer) och knappast 4000 stycken som i de länkarna som spreds,
- Polisen hade begärt handräckning av sina finska kollegor och de var väldigt många till antalet med rätt utrustning, rätt kompetens och erfarenhet. Dessutom var de väl förberedda
Principen hoppas på det bästa, förbereda sig för det värsta är en bra princip. Då fokuserar man på det positiva men är inte naiv. Precis så som polisen gjorde. Givetvis kan man i efterhand fråga sig hur mycket det här evenemanget har kostat i samhällsresurser och om det är värt det?
Jag hör till dem som säger att en ”once in a lifetime” händelse som detta är oerhört positivt för Åland, för självkänslan på ön, för marknadsföringen det skapar runtom i Europa och för turistÅland. Poliserna som var här, hade fått lön ändå, de fick förhoppningsvis en bra bild av Åland och vi på Åland var trygga. Skulle dessa resurser sättas in varje vecka/månad är frågan om prislappen en annan. Det här var en unik händelse som polisen på Åland skötte ypperligt även om de kanske tog i lite väl mycket, men bättre det än åt andra hållet.
Tack IFK Marihamn för att ni satte Åland på kartan.
Jag hoppas att medierna på Åland och ansvariga politiker reflekterar över vilka signaler de sänder och vilken makt de har att skapa ett starkt kollektivt självförtroende på Åland eller som de lyckades med nu, skapa en stark kollektiv rädsla för det annorlunda.
Fredrik Karlström 