Fredrik Karlström

Den här veckan har jag pratat arbetslöshet i allmänhet och ungdomsarbetslöshet i synnerhet med två ungdomar ifrån gymnasiet samt med några ledamöter i lagtinget. Det första tillfället var roligare, konstruktivare och intressantare än det andra. I det första samtalet fanns framtidstro, realism och en härlig inställning. I det andra mörka, dystra synpunkter och mycket pessimism.

Faktum är att arbetslöshetsgraden för ungdomar på Åland under 25 år är 6,9 procent och den totala allmänna arbetslöshetsgraden i augusti är 3,9 procent. Du har hört det förut men jag säger det igen, vi har bland de lägsta arbetslöshetssiffrorna i Europa samtidigt som vi har den högsta sysselsättningsgraden på Åland. De här två faktorerna tillsammans med den relativt stora och stabil befolkningstillväxten som pågått i över 40 år är något fantastiskt. Det här är otroliga siffror i en orolig tid i världen när finanskriser och krigshärdar avlöser varandra.

Visst finns det utmaningar och visst finns det orosmoln för framtiden, men den liberala retoriken i lagtinget målar upp en betydligt värre bild än vad det är. Ett exempel på retoriken är att säga att arbetslösheten skjutit i höjden och ökat katastrofalt med över 40 procent. Ja, den har stigit ifrån de rekordlåga siffrorna (2,8 procent) vid finanskrisens intåg 2008 till 3,9% nu i augusti 2014. Visst har även antalet långtidsarbetslösa ökat senaste året med 46 personer men sedan finanskrisen 2008 har Ålands befolkning vuxit med över 1000 personer (över 160 personer förra året och över 200 personer det här första halvåret).

I grund och botten handlar frågan om hur vi löser ungdomsarbetslösheten om några ganska enkla och självklara saker. Finns det förutsättningar för handel, nya och expanderande företag, en sund konkurrens och enkla möjligheter för företagare att anställa så finns det jobb. Trygga jobb även för ungdomar finns bara i företag som går bra och genererar vinst, trygga jobb kan vi inte lagstifta fram.

Vi har alla ett ansvar, politiker, myndigheter, skolor, näringsliv, näringslivsorganisationer och medmänniskor men största ansvaret ligger ändå alltid på individen själv och ungdomarnas föräldrar. Det finns ungdomar med speciella utmaningar och sociala problem men det är inte i första hand arbetsmarknaden och näringslivets uppgift att lösa deras problem. Här gäller det att skola, ungdomsarbetare och sociala myndigheter samarbetar och agerar. Desto tidigare problemen upptäcks desto enklare att hjälpa och åtgärda, mer fokus på tidigare insatser.

Jag vet även att det finns riskgrupper som exempelvis yrkesbytare med hälsoproblem, unga med anpassade läroplaner, inflyttade med bristande kunskaper i svenska som alla kräver speciella och mer krävande insatser. Vi vet också att män har generellt större svårigheter på arbetsmarknaden än kvinnor på Åland, särskilt unga män utan yrkesutbildning.

Sen vill jag avslutningsvis säga några saker till alla ungdomar där ute.

För det första, att få ett jobb handlar mycket om inställning och attityd, utbildning är nödvändigt men inte tillräckligt.
För det andra, det finns inte några skitjobb, alla jobb är oerhört bra, viktiga och värdefulla. Det viktigaste är att få in en fot i arbetslivet, därifrån kan man sen börja skapa sig ett eget liv och växa med det. Drömmarna finns det tid att uppfylla senare i livet.
För det tredje, så är inte livet alltid rättvist, enkelt eller roligt. Däremot lever vi i en del av världen där alla är lika mycket värda och alla erbjuds en studieplats. I vårt fantastiska samhälle får man till och med betalt för att studera.
För det fjärde, samhället har ingen skyldighet att se till att allt, alltid är roligt och att man alltid får det man vill.
För det femte, i sämre tider med en tuffare arbetsmarknad är möjligheterna till vidareutbildning den bästa investering du kan göra, kämpa, ge inte upp och framförallt hoppa inte av skolan.