Fredrik Karlström

Med tanke på dagens demonstration kommer här lite tankar om hur jag ser på jordbrukets situation globalt och utmaningarna lokalt. Jag är övertygad om att vi står inför enorma omställningar både på kort och
lång sikt sett ur,

• Miljöperspektiv
• Allmänna finansiella bekymmer
• Kommande brist på konstgödsel
• Svält på vissa ställen och samtidig överproduktion på andra

Det är ett faktum idag att maten är för billig och att producenten får för dåligt betalt för sina produkter. En förklaringen till det är det faktum, att vi idag kastar bort 30-50 procent av all mat som produceras i världen.

• Mängden mat som kastas bort bara i USA och Europa skulle räcka till
att mätta alla världens hungrande TRE GÅNGER OM.

Tyvärr är helhetsbilden betydligt allvarligare än bara rent slösaktig.

• mängden fossila bränslen som konsumeras vid denna överproduktion är enorm, inte bara i jordbruket utan också för konstgödselproduktion, vidareförädling, förpackning, transport och slutligt omhändertagande
• fosfor och kalium, vilka krävs för att kunna tillverka konstgödsel är en ändlig resurs som endast finns i ett fåtal ställen i världen.

Hårddrar man det betalar vi alltså i Europa motsvarande halva EU’s budget för att effektivt förbruka fossila bränslen och konstgödsel för att producera något som vi slänger bort före vi ens sett det.

Det måste helt enkelt bli så att EU:s nuvarande jordbrukspolitik på sikt kommer att behöva omvärderas för såhär kan vi inte fortsätta. Lösningen hävdar jag ligger i nytänkande och en vilja att göra saker annorlunda.

Därför är förslaget i det nya LBU-programmet att vi ökar och prioriterar insatserna på investeringar och åtgärder som ökar konkurrenskraften och produktiviteten främst genom ett bättre och längre förädlat
produktsortiment. Argument som att ”i Finland får man och har man osv…” anser jag inte är gångbart då Finska staten redan idag inte klarar av sina åtaganden utan lånar ca 8 miljarder per år för att täcka
underskotten.

På Åland har vi synnerligen duktiga aktörer inom hela livsmedelsklustret, det räcker för var och en att smaka på produkterna för att inse detta. Men statistiken är hård och trenden är tydlig, 1990 fanns 979 aktiva gårdar på Åland – 2011 var den siffran 535. Det smärtar mig att behöva vara den som säger
det men det finns inte utrymme för gårdar i framtiden som inte kan stå för största delen av sina egna kostnader.

Det finns ingen given rätt för någon att driva sin affärsverksamhet som man alltid gjort bara för att man vill och samtidigt förvänta sig att någon annan ska betala för underskottet.

Vad kan vi då göra? Mat skall produceras på Åland även i framtiden men det måste i alla led göras på bästa, effektivaste och mest optimala sätt. Vi måste fokusera på det vi är bra på och kanske upphöra med
det som andra gör bättre och framförallt prioritera råvaran till den åländska livsmedelsindustrin. Då håller vi förädlingsvärdet högt och arbetsplatserna stannar på Åland. Högklassiga råvaror som förädlas så långt det går tror jag är nyckelordet.

Det kan vid en första anblick tyckas motsägelsefullt att i detta läge tala för större och effektivare produktionsanläggningar men vid närmare eftertanke kan det vara klokt då de i Ålands fall fortfarande är fråga om lokal småskalighet som tillåts vara effektiv.

Tar vi mitt exempel med 1000kor vs. avbytarsystemet är det enkelt uttryckt så att de pengar vi idag använder till avbytarsystemet istället kunde användas för att bygga ut befintliga och medfinansiera flera moderna produktionsenheter vilka bidrar till en växande mjölkproduktion. Med ökat antal kor kommer även många nya exportinriktade jobb.

Målsättningen är naturligtvis att de livsmedelsproducenter som satsar för framtiden ska kunna bygga upp lönsamma verksamheter vilka inte är lika beroende av samhällsstöd. Det här kommer givetvis ta tid. Därför har regeringen inte heller gjort några inbesparingar inom jordbrukssektorn 2012-2013 och 2014 fortsätter allt som förr. Det är först 2015 förändringarna föreslås inledas.

Fortsättningsvis kommer den största delen av näringsavdelningens budget att gå till jordbruket, fastän jordbrukets del av Ålands BNP är under 3 procent, det kommer att finnas investeringsstöd, LFA, miljöstöd och även stöd för att anställa avbytare, men inte på samma sätt som det alltid funnits.

Det är naturligtvis jobbigt för alla de som måste ställa om men som jag ser det har vi inget val. Den som börjar eller fortsätter denna omställning idag och lyckas, kommer också att vara den som finns kvar
om 20 år. Att säkra livsmedelskedjans konkurrenskraft med hjälp av samhällsmedel är inte rätt väg att gå, för vad händer om det inte finns pengar i nästa sjuårsperiod?

Vi har alltså nu att bevisa att vi lokalt kan producera överlägsna livsmedel med minimal miljöpåverkan på ett för marknaden effektivaste sätt. Vår småskalighet är ett hinder eller en möjlighet, det beror
bara på hur man väljer se på saken.