Fredrik Karlström

För mig blev det ingen större överraskning att det inte blev någon ny självstyrelselag, eller EU-plats eller att Finland kontinuerligt motarbetar PAFs möjligheter att verka i landet. Eller att staten oftast tolkar näringsstöden, fiskekvoter eller andra förhandlingsbara överenskommelser till sin fördel.

I stort sett varje gång de senaste decennierna när Åland frågat Finland något, utöver det som är stipulerad eller baserat på Självstyrelselagen, så har svaret alltid varit, -”Nej”
Det spelar inge större roll vilka argument som fört fram, på vilket sätt det gjorts eller vem som gjort det. Svaret ifrån Finland är -”Nej”

Det är egentligen inget konstigt i det. Barn blir ofta som sina föräldrar när de blir äldre.

För precis på samma sätt som Finland behandlar Åland, behandlade Ryssland oftast frågorna som kom ifrån storfurstendömet Finland, före år 1917. Med ett -”Nej”

Jag tror att orsaken egentligen är ganska enkel. Ur en finländsk politikers perspektiv så blir kontentan med att säga -”JA” till en fråga ifrån Åland, att landet förlorar något.

De anser att landet förlorar pengar, makt eller inflytande samtidigt som ur ett politiskt personligt perspektiv så gör de sina egna väljare (sin valkrets) besvikna om de ”ger” Åland vad de vill ha. ”Åland som redan har det så bra”. Så har det ur ett politiskt och historiskt perspektiv i stort sett alltid varit.

Skulle Finland ensamt fått bestämma om Ålands Självstyrelse, så hade den aldrig kommit till. Svaret hade varit -”Nej”. (Den finns dock , tack vare en kompromiss, som ingen ville ha, som Nationernas Förbund låg bakom.)

När det kommer till den ”nya” självstyrelselagen som det förhandlats om mellan Åland och Finland i över tio års tid. Så trodde jag när arbetet inleddes att svaret på alla förbättringar och förändringar till Ålands fördel kommer att vara  -”Nej” ifrån Finland.

Med det i beaktande, hävdade jag (internt) under min tid som minister att det inte riktigt är försvarbart att lägga ner såhär oerhört mycket kraft, tid och pengar som vi gjorde på den eventuella reformen. Samtidigt så förstod jag att vi inte bara kunde ge upp utan måste försöka och driva på utvecklingen. För Finland kommer inte göra det. Det ligger i sakens natur, och att vi ålänningar bara skulle ge upp, är inget alternativ. Det gäller givetvis att försöka, på alla möjliga sätt och gå hela vägen in i kaklet.

Men i ärlighetens namn, skulle vi veta vilka oerhörda resurser som lagts ner på den nya självstyrelselagen, skulle vi nog alla bli mörkrädda. Flertalet riktigt stora arbetsgrupper under de senaste tio åren, heltidsanställda tjänstemän som inte jobbat med något annat, resor, möten och utredningar i mängder. Slutnotan för processen såhär långt är det ingen som har koll på och jag tror inte heller att någon riktigt vill ta reda på det…

Sedan gällande -”Nej” till EU-platsen så anser jag att även det svaret var givet och helt naturligt ur ett finskt politiskt perspektiv.

Jag förstår hur de finska politikerna resonerar även om jag anser att de har fel. Men felet gjordes tyvärr när platsen inte skrevs in i avtalet när Åland gick med i EU. Då var vi nog så förblindade över framgångarna med Taxfree undantaget och bevarandet av närings/jord och hembygdsrätten att  vi tänkte att vi löser den frågan och vårfågeljakten senare…. Nu vet vi svaret och det är givetvis otroligt lätt att vara efterklok.

Den enda gång EU-platsen riktigt skulle ha kunnat kommit upp till förhandlingsbordet, var när lagtinget behandlade Lissabon-fördraget. Jo, jag vet det hade kanske varit lite extremt och kanske en dumdristig väg att säga -”Nej” , men då hade vi iallafall något att förhandla om. Att bara begära och hoppas att Finland skall ge oss en EU-plats vet vi nu svaret på. Det blir -”Nej”

Så vad skall man göra då ifrån landskapets sida? Skall man bara byta ihop och ge upp?

Nej, givetvis inte. Men personligen tycker jag man skall lägga mer resurser på det man själv kan påverka och förändra.

1. Börja använda den självstyrelselag vi har, alltså innanför de befintliga ramar som redan finns. Det finns en ”B-lista” i självstyrelselagen som säger vilka behörighet vi kan ta över, om vi vill. Inget av de områdena har man jobbat på ifrån åländskt håll, på 20 år…. (orsaken är nog för att de flesta ändå vill att det ska vara lika som i Finland…)
2. Skapa, underhåll och vårda de personliga relationerna ni har till ministrar (och riksdagsledamöter) i Finland. I människans natur ligger det att när en vän frågar en annan vän om en tjänst, brukar svaret bli -”JA”

Jag är övertygad om att politik görs av människor och människor som har relationer med varandra, hjälper varandra, förstår varandra och försöker hitta vägar framåt.

Ett exempel. När jag var näringsminister blev jag personligt bekant med Jordbruksministern i Finland.  Vi byggde på vår relation varje gång vi träffades och blev mer och mer vänner för varje gång. Det resulterade sen i när vi förhandlade om det så kallade ”kompensationsbidraget” för jordbrukare, alltså om vem som skulle betala våra jordbrukare (Finland eller Åland) så gick det tyvärr som det oftast går i förhandlingar mellan Åland och Finland. Ministern var på vår sida men finansministeriet och Finland säger -”Nej”.

Dock, tack vare de goda relationerna som vi hade byggt upp, stod ministern för sitt ord och gjorde vad han kunde, det resulterade i att Finland betalade Ålands del ifrån Jordbruksministeriets budget, det året, runt €700.000,- (till både de åländska och finska tjänstemännens stora förundran). Så det lönar sig att bygga relationer.

Så avslutningsvis får jag väl säga som Mark Levengoods farmor
-”Landskapsregeringen, nu är det bara att bryta ihop och gå vidare, men följ Petter Stordalens filosofi. Sälj de jordgubbar ni har, de är de enda ni kan sälja. Alltså jobba med de frågor ni har behörighet på, kopiera inte allt ifrån Finland utan tänk själv vad som är bäst för Åland. Det blåser på toppen men ålänningar har alltid respekterat de som jobbat med och emot vinden.”

Trevlig helg