Fredrik Karlström

Förra veckan fick jag förmånen att hålla ett ”opening statement” på ett seminarium i Stockholm med rubriken ”Coordination of Nordic Building Regulations” i egenskap av ordförande för det nordiska gränshinderrådet.

Jag sa ungefär såhär: (på engelska)

Ladies and gentlemen,

Welcome to Stockholm and to this important conference on the harmonization of building regulations across the Nordic region. It is a privilege to stand here today with so many experts, policymakers, and industry leaders who share a common goal:
To create a more integrated, efficient, and sustainable construction market in our home region.

Our Nordic countries are united by shared values, similar climate challenges, and strong ambitions for environmental sustainability. Yet, fragmented building rules and standards between countries continue to erect unnecessary barriers for companies. Especially small and medium-sized enterprises struggle to navigate different certification and approval processes.

This fragmentation slows progress, raises costs, and limits our collective ability to innovate and export Nordic solutions globally. It is also a missed opportunity. Studies suggest that harmonized building regulations could save the Nordic construction sector substancial amounts annually and significantly enhance competitiveness.

These differences do not only restrict the free movement of goods and services — they also hold back the flow of ideas, innovation and collaboration. They stop projects already at the drawing board.

The construction sector is one of the pillars of our economies. It employs hundreds of thousands of people, drives investment and shapes the way our societies grow. Yet, it is also one of the sectors with high costs and slow productivity growth. Sweden, Norway and Iceland are among the most expensive countries in Europe to build in, and Finland and Denmark are not far behind.

One key reason is the lack of a common market. Different rules in each country mean that companies must re-design, re-certify and re-approve projects every time they cross a border, even though our climate, materials and safety principles are almost identical.

Within the Freedom of Movement Council, we have identified the harmonisation of building regulations as a priority this year. Just a few weeks ago, we organised a bilateral seminar in Mariehamn, bringing together representatives from Finland, Sweden, and Åland. The aim was to explore Åland’s unique position.

Åland, which I am proud to call my home, holds legislative authority over its building regulations. We use a legal framework that blends Swedish, Finnish, and local Åland legisaltion to be a kind of Nordic legal hybrid version.

This unique position makes Åland a perfect place to test different proposals – a place where good intentions are not just talked about, but can be put into action. In Åland we can demonstrate that harmonisation is indeed possible, we can take the best from Sweden and Finland and make it work for us in Åland. And if it works for us, why would it not work in the rest of the nordics.

The truth is that progress in the nordic countries has been slow. Despite decades of discussions, real harmonization has not happend. And part of the reason is this: The devil is in the details.

We often agree on the big picture and principles. On safety, sustainability and accessibility. But diverge on seemingly small differences: how wide a staircase should be, which way a door opens, or how much space is required in a bathroom for accessibility.

These details, while technical, have real economic consequences. They can derail projects, increase costs, and prevent prefabrication and industrialized construction from scaling across borders. In Mariehamn we discussed that another faster way to reach the target of a more integrated market could be. Mutual acceptance. Be that countries, in selected areas, could accept each other’s building standards as equivalent.

We need to trust each other’s systems and recognize equivalent outcomes, even when technical approaches differ. Accepting other countries regulations where they meet the same functional goals is a practical way to reduce friction without lowering standards.
And at the same time, it would open the path to deeper harmonisation later on.

If we succeed, we won’t just build houses, we’ll build trust, and build a Nordic region that sets the standard for smart, sustainable construction. I really hope this day will result, not just in the form of another vision, but as a practical path forward, where pilot projects and cooperation lead to real change.

Thank you, and welcome to what I hope will be an inspiring and productive day of dialogue and collaboration.

Länge sedan jag uppdaterade här på bloggen. Så här kommer ett inlägg som handlar om när jag fick förmånen att prata för de nordiska regionministrarna i Helsingfors under rubriken ”Fri rörlighet i kristider”.
Jag sa ungefär såhär:

Ärade ministrar och kära nordiska vänner,
Stort tack för inbjudan till dagens möte – och för möjligheten att tala om något som ligger mig varmt om hjärtat: Gränshinderrådets arbete och den fria rörligheten i kristider.

Jag står här, inte bara som ordförande för Gränshinderrådet, utan som någon som själv vet hur det känns när gränser stängs. Våren 2020, när världen tvärbromsade, var jag ansvarig minister för näringslivs- och arbetsmarknadsfrågor i Ålands landskapsregering och jag minns exakt den dagen, den 16 mars, när Finlands president utlyste undantagstillstånd i landet.

Det beslutet var som om någon drog ut kontakten ur ett maskineri som gått på högvarv i decennier. På bara några dagar tystnade hamnarna, färjorna slutade gå, turisterna försvann och med dem en stor del av vår ekonomi.

Ålands BNP rasade med ca 15 % och arbetslösheten nästan fyrdubblades. I stort sett över en natt. Men siffrorna säger inte allt. Jag minns telefonsamtalen från företagare som grät, från pendlare som inte längre kunde ta sig till jobbet i Sverige och från oroliga familjer som splittrades av en osynlig gräns mitt i havet. Det var en känsla av overklighet. Plötsligt var gränsen mellan våra nordiska länder inte längre en symbol för samarbete, utan en mur som bevakades av gränsbevakare och polis.

Jag har alltid varit stolt över den nordiska modellen – vår tysta överenskommelse om att vi litar på varandra, hjälper varandra, står sida vid sida. Norden har i årtionden byggt sin styrka på öppenhet, samarbete och tillit. Fri rörlighet är inte bara en teknisk fråga om gränsövergångar. Det är själva kärnan i vårt nordiska samarbete och i våra medborgares vardag.

Men pandemin visade oss också hur snabbt dessa fundament kan sättas ur spel i kristider. Under pandemin brast något. Vi började se på varandra med misstänksamhet, Vi började mäta avstånd, kräva identitetshandlingar och pass, stämpla varandra som risker. Vi lät rädslan gå före tilliten. Och vi offrade den fria rörligheten.

Personer ifrån andra nordiska länder betraktades med misstro och som potentiella riskbärare och krisen medförde en känslomässig splittring och en framväxande ”vi och dom mentalitet” som stod i kontrast till de nordiska värderingarna om öppenhet och gemenskap. Vi behöver alla göra allt vi kan för att det inte händer igen.

Pandemin blev ett stresstest för den nordiska modellen och tyvärr höll den inte vad jag önskade – men den blev också ett bevis på att samarbete kan göra skillnad. Redan den första veckan efter gränsstängningarna, mobiliserade Gränshinderrådet, Info Norden och våra gränsregionala informationstjänster sina nätverk.

Under två år levererades 22 rapporter med över 120 dokumenterade störningar i den fria rörligheten. Bakom varje punkt fanns verkliga människor:
Fyra återkommande problem identifierades:

För det första – frågan rörande arbetsplikt. Vad händer när du inte kan ta dig till jobbet?
Vem har skyldighet att jobba, och vem har rätt till lön, när gränsen plötsligt är stängd?

För det andra – bristen på tydlig och enhetlig informationen. Ofta var informationen både otydlig, spretig och ibland direkt motsägelsefull. Myndigheter i olika länder sa olika saker – och människorna som levde sina liv över gränsen stod mitt emellan.

För det tredje – de olika strategierna för att minska smittspridningen. En del länder stängde. Andra höll öppet. Karantän och munskydd-rekommendationerna varierade inom och mellan länderna och för den som bodde i ett land och arbetade i ett annat blev det nästan omöjligt att veta vad som gällde från en dag till nästa.

Och för det fjärde – bristen på fakta. Vi hade ingen gemensam gränsregional statistik. Vi visste för lite om hur besluten faktiskt slog mot människor, företag och samhällen i våra gränsregioner. Bristen på statistik innebar att det även idag saknas viktiga verktyg för att kunna mäta och analysera de effekter krisen och de nationella restriktionerna har haft på gränsregionerna.

Detta är inte bara tekniska detaljer – det är hinder som påverkar människors liv varje dag.

I dag står vi inför en ny fas. Våra statsministrar har slagit fast att Norden ska vara den mest integrerade regionen i världen. Det är en ambitiös vision – som både inspirerar och förpliktar. Gränshinderrådet arbetar nu med 33 prioriterade gränshinder, och vi har redan bidragit till att 106 hinder har undanröjts sedan 2014. Det visar att konkret arbete ger konkreta resultat.

Tack vare en höjd ambitionsnivå hos våra samarbetsministrar och det nya programmet för fri rörlighet finns goda förutsättningar för att de kvarvarande gränshindren och större problemområdena ska kunna hanteras före 2030 – även om målet är ambitiöst och vägen dit fortfarande är lång. Tidigare i år tog samarbetsministrarna ett tydligare politiskt ägarskap över gränshinderfrågorna och genomförde för första gången en gemensam prioritering av de mest centrala problemområdena.

Det är en prioritering som avser digitalisering och identitetsmatchning mellan de nordiska länderna. Frågan ligger högt upp på den politiska dagordningen hos MR-SAM, MR-DIGITAL och hos oss i Gränshinderrådet. Identitetsmatchning innebär som ni vet att en persons digitala identitet ska kunna verifieras säkert över landsgränser genom att ett personregister i ett land kan användas för att styrka identitet i ett annat.

Det skulle möjliggöra att digitala tjänster fungerar smidigt för medborgare som rör sig mellan de nordiska länderna, även om de inte har det aktuella landets e-legitimation eller bank-id. Detta är, som ni förstår, både en teknisk och juridisk svår utmaning. Men samtidigt något som måste lösas. För när vi får ID-matchningen att fungera, så kommer många av dagens gränshinder automatiskt att lösas.   

Förutom vårt fokus på ID-matchning har vi i Gränshinderrådet valt att prioritera tre områden med direkt betydelse för människors vardag över gränserna: gränsöverskridande pensioner, skatterelaterade hinder – och dagens tema: fri rörlighet i kristider. Därför är jag särskilt tacksam över att få vara här i dag.

För nästa kris kommer – frågan är inte om, utan när. Det vet vi efter de senaste årens oroligheter, där världen gång på gång satts på prov. Ni känner säkert till Halden-deklarationen som samarbetsministrarna antog i juni 2022. Den tydliggjorde behovet av ett starkare nordiskt krissamarbete, byggt på lärdomarna från pandemin. Ministrarna ålades där att främja dialog, informationsutbyte och gemensamma åtgärder för att skydda den fria rörligheten vid framtida kriser.

Men hur långt har vi kommit sedan dess?
– Finns det en gemensam nordisk strategi för fri rörlighet när nästa kris slår till?
– Har våra länder faktiskt anpassat sina lagar och rutiner utifrån de erfarenheter pandemin gav oss – och i ljuset av den nya EU-lagstiftning som följde?

Just därför har Gränshinderrådet valt att lyfta fri rörlighet i kristider som ett prioriterat område i vårt förebyggande arbete. I december startar vi ett omfattande analysarbete för att identifiera framtida mobilitetsstörningar som kan påverka gränspassager – med särskilt fokus på arbete, studier, familjeliv, företagande och egendom. Vårt mål är tydligt: att Norden ska stå bättre rustat nästa gång gränserna sätts på prov.

Vi vill ta reda på:
– Har det har gjorts några förändringar i den nationella lagstiftningen?
– Har de nordiska länderna anpassat sig till Schengens gränskodex och EU-kommissionens vägledning om fri rörlighet?
– Och vilka risker kan hota våra invånare – både i gränsregionerna och bland alla dem som rör sig mellan våra länder i vardagen?

Analysen ska inte bara kartlägga problemen, utan också peka ut vägen framåt. Vi vill identifiera vilka lagar och rutiner som behöver förändras för att framtida gränsstängningar eller nationella beslut ska slå mindre hårt mot människor och företag. Vi i Gränshinderrådet vill bidra till att bygga en nordisk beredskap där den fria rörligheten inte är det första som offras – utan det sista.

Avslutningsvis

När jag tänker på Norden, tänker jag inte på åtta länder – jag tänker på en familj. En familj som delar historia. Som delar värderingar. Och som delar framtid. I en familj stänger man inte dörren framför den som är sjuk. Man vänder sig inte bort. Man hjälps åt. Man håller ihop. Man kämpar för varandra – även när det stormar.

För drygt 70 år sedan tog våra länder ett gemensamt modigt steg. Vi skapade den nordiska passunionen och den gemensamma arbetsmarknaden. Det var mer än ett avtal – det var ett löfte. Ett löfte om tillit, att vi hör ihop.

Låt oss lova varandra att nästa gång krisen kommer – ska vi tala med varandra, inte stänga varandra ute.
Nästa gång, ska vi försvara den fria rörligheten – inte offra den. Nästa gång, ska Norden stå starkare.
Tillsammans.

Kort uppdatering över hur det gått med vikten sedan årsskiftet.
Det korta svaret är, ”Det har gått bra”.
Pendlar nu mellan 88-90kg. Senast jag vägde så ”lite” var när jag flög helikopter i USA för ca. 30 år sedan. Nu blir utmaningen att hålla i det här över sommaren. Det brukar vara lite svårt 🙂

Du hittar poddarna här>> SPOTIFY – Apple

Tusen tack till alla som bidragit, deltagit och engagerat er.
Tillsammans gjorde vi skillnad igen.
www.steelfmhjalpen.ax
#steelfmhjälpen

Här>> Kan du se sändningen ifrån Presskonferensen

Tänkte försöka sammanfatta årets upplaga av SteelFMhjälpen i några ord och lite siffror. Det totala insamlade beloppet presenteras på torsdag den 9 januari klockan 10:00. Sålunda får du vänta några dagar på det slutresultatet.

Det här var åttonde året i rad som det lilla teamet bakom SteelFM/Proevent genomförde insamlingen. Egentligen är det omöjligt att göra ett sånt här projekt med så få personer men eftersom alla ger det där lilla extra och ingen har blivit sjuk eller kroknat, så går det. Visst är det lite tungt ibland och dagarna blir långa och nätterna korta före, under och efter direktsändningen. Årets sändning gick av stapeln i Sittkoffs Galleria och pågick nonstop i 37 timmar, alltså lika länge som en normal arbetsvecka inom den offentliga sektorn.

Konceptet SteelFMhjälpen har fram till årets direktsändning samlat in dryga €510.000 (!) som gått oavkortat till olika organisationer på Åland som hjälper människor som inte har det lika bra som de flesta av oss. Läs om tidigare år här>>. I år gjordes insamlingen till förmån för Demensföreningen på Åland.

• SteelFMhjälpen är ett exempel på att man med små resurser och stort engagemang kan göra stor skillnad om man gör saker tillsammans.
• SteelFMhjälpen har blivit en plattform där lokala artister, musiker och konstnärer mixas ihop med kreativa företagare, entreprenörer och tredje sektorn, där den gemensamma faktorn är viljan att göra något gott.
• SteelFMhjälpen har blivit ett skyltfönster och en “lägereld”. Ett naturligt vardagsrum/samlingspunkt som visar upp den bredd av talanger som Åland har med en kombination av nya och återkommande artister som skapar ett programinnehåll tillgängligt för alla. LIVE direkt på plats att följa eller i en dator/mobil/radio/TV nära dig. 

Här följer lite siffror och statistik för årets insamling :
Antal euro ifrån Landskapsregeringen, Mariehamns stad, Kulturdelegationen eller skattebetalarna för att genomföra evenemanget : €0,-

Antalet arbetade timmar före sändningsstart (oktober-dec) :
går inte att räkna, det handlar om att boka artister, skapa sändningsschema, ordna sponsorer, jaga auktioner, bygga hemsida, lösa betalningslösningar, marknadsföra och skapa engagemang.

Arbete inför/under/efter sändning av SteelFM/ProEvent i Sittkoffs:
3 personer a´ 10 timmar för riggning/uppkoppling – 30h
7 personer a´ 30 timmar direktsändning – ca 210h
1 person – 10h natt sändning
3 personer a´ 5 timmar nedmontering – 15h
2 personer a´ 10 timmar för sammanställning – 20h
totalt : ca 300 timmar

Artister/gäster :
Över 65 personer + två körer har övat, tagit sig till Sittkoffs och givit av sin tid, kraft och engagemang för att skapa ett innehåll i sändningen. Se programtablån och artisterna här>>

Antal företag/organisationer/föreningar som engagerat sig och bidragit:
Ca 100 stycken! Se gjorda inbetalningar/initiativ här>>. Ett extra stort tack vill jag dock ge till Rökerikiosken som för åttonde året i rad genomfört och givit 100% av ”senapsförsäljningen” till SteelFMhjälpen. Totalt har det initiativet inbringat €46.537 till insamlingen.

Auktionsobjekt:
Totalt 40 stycken som inbringade över €20.000 (!)

Antal tittare/lyssnare under kvällen:
Omöjligt att svara på eftersom sändningen gick ut över Ålandskanalen, Ålcoms IPTV, MCA och SteelFMs alla kanaler (webben, appen, 95,9MHz). Därtill har alla artistuppträdanden även gått LIVE på Facebook och kan ses i efterhand här>> Här kan du även se alla inlägg på vårt instagramkonto >>

Avslutningsvis vill jag återigen tacka alla er som på något sätt bidragit, deltagit och gjort det möjligt för oss att skapa ett event i mellandagarna. Ett extra stort tack till våra huvudsponsorer, partners men framförallt alla de företag som marknadsför sig under året i SteelFM. För utan er som kunder hade det inte blivit någonting, vi hade inte funnits i 20 år och vi hade inte kunnat hjälpa till att hjälpa.

Tack igen

När jag startade mitt 100-dagarsprojekt (igen) den 23 september 2024, var det inte första gången och knappast inte heller sista. Jag hade dock en ambition tidigare i höstas om att förbättra hälsan, bli mer aktiv, gå ner i vikt och komma i lite bättre form. Nu, 100 dagar senare, kan jag konstatera att livet kom lite emellan på slutet och det gick inte riktigt som jag hade planerat.

De första 70 dagarna:

Under de första 70 dagarna gick dock allt ganska bra. Jag lyckades:

• upprätthålla en daglig aktivitetsnivå med i genomsnitt 10 000 steg om dagen.
• besöka Avancia och e-gym så pass mycket att jag vid flera veckor låg med i toppen av aktivitetspoängssamlarna (e-gym appen loggar antalet reps och andra träningar man gör)
• gå ner till 95kg (-7kg) och få måttet runt midjan att krympa

De sista 30 dagarna: Utmaningar och hinder

Efter en stark start började dock utmaningarna att hopa sig när vi närmade oss slutet av året. December kom med sina frestelser: Julfester, julbord, flera resor och kryssningar avlöste varandra och intagen av kalorier följde med i samma rasande takt. Det resulterade att jag återigen idag pendlar runt 98-99kg. Jag är i bättre form än när jag började, men tyvärr inte där jag vill vara.

Vägen framåt

Så nu när det nya året precis har börjat kommer jag göra som så många andra. Skärpa till mig och börja träna mer, fortsätta gå 10.000 steg/dag i medeltal och framförallt minska på kaloriintaget.
Eftersom jag inte nådde målet får det helt enkelt bli ”#100 dagar till”. Det nya målet är nu att försöka pendla runt 90 kg den 10 april.

Gott Nytt År

Halvvägs in i projektet #100dagar. Så här kommer en kort uppdatering.

I korthet går det enligt plan även om vikten de senaste veckorna stått lite still. Det beror nog mycket på resor och lite svag karaktär.

Men träningen och promenaderna går bra. Målet med 100 ggr till E-gymet och 10.000 steg i medeltal de här 100 dagarna är under kontroll. Vikten pendlar runt 96kg.

Så nu är det bara att fortsätta och försöka tänka ännu mer på vad som skickas in i munnen. För det är 80% (eller mer) för att gå ner i vikt.

Konstaterar återigen att det är enklare att låta bli att äta 300kalorier i en chokladbit än att motionera bort motsvarande mängd.

Written by André Teetor in collaboration with Christian Carstén and several students from Grit:lab.

As of October 2024, there are a combined 86 ‘01 Edu’ and ‘42’ campuses worldwide: a fact. Post graduation, most of them boast a majority employment rate: another fact. These teacher-less, peer-2-peer learning platforms are becoming common place. They are not popping up in a vacuum; and are funded by cooperative market competitors hoping to produce and eventually hire developers with practical skills to positions that four year university educations have failed to fill, falling behind the curve. With these public facts on stage, the odds were in our favour, and we staked our careers on it. Teachers, translators, baristas, clerks, mechanics, parents…one electrician — all of us, students of grit:lab, did just that. We knew that if we were accepted, attended, and gave it our all, we would arrive at the finishing line with another worthy skillset in tow to show for our efforts. We are not alone. Thousands of students before us have put the 01-Edu and 42 platforms to the test and have been validated and recognized for their sacrifices and gambits, obtaining gainful employment and/or founding 21st Century tech companies.

It all started with collection of strange, driven people…as most good things do. I bring you thusly: a couple government officials, a few PAF employees/administrators, a bunch of technology companies/enthusiasts, the business acumen of Åland — and voìla! — grit:lab was born. The ‘grit’ expected of us is a multi-faceted paradigm, made clear by those graduates of other programs who came before us and emphasized by the administrators of the grit:lab program. Said ‘grit’ can be succinctly put into a simple phrase: “Don’t quit.” Tap into your curiosity. Build something. Learn.

For some, these platforms are a viable alternative to the traditional pedagogical approach. And, let us be clear, they are not for everyone. These programmes are intensive and the only help you have are your peers and the Internet. 01-Edu and 42 are made for adults; no teacher to hold your hand through nor adjudicate your social conflicts. The selection stage and programme itself are designed to whittle a large group of applicants down to a few who have the needed interest and curiosity to drive forward. From over 2000 applicants, 40 graduated; another fact. Here’s some context: you’re given a project with a few paragraphs of incomplete instructions: “build a social network”. You’re told which libraries (prewritten code design to serve specific purposes) you are and are not allowed to use (the platform would fundamentally disallow certain basic libraries and functions so that we would have to write our own fundamental functionality). That’s all — “here’re your peers, there’s the Internet, Go!” These infuriating restrictions and task complexities forced us to learn the underlying properties of data types, architecture, and nuances of multiple languages.

So, how did we learn so much in two measly years? 24/7; no supplementary classes to attend, no lectures, no futile exercises — absolutely nothing but code for two, full, grueling years. Many of us spent weekends and Christmas at our lab in PAF. Every couch in the PAF building has been slept on by a grit:labber.

No exams? The whole program was one big test of our patience and developing skillset. The difficulty was extraordinary. We didn’t even know what we didn’t know. The keys to success: learn to learn, read, try, test, fail…and repeat. The nay-sayers are right, this is not an ‘education’ in any traditional sense. This was more.

A institutional degree? It’s the 01-Edu grit:lab certificate recognized world-wide by top tier, value-delivering market players we seek. Are a few professors and lawyers really going to argue with market demand and mass employment rate? They may rant and rave that the 01-Edu platform does not fit their idea of an education. We respectfully agree; our definition expands far beyond that stranglehold. We are now working in one of the most abstracted and technologically complicated fields with our ‘lack of education’. We retort with our permanent employment attained, and the evaluation of the market players with regard to our competency.

Now for the downside. When you bring 70 strangers together from every corner of the Earth, you are inevitably going to have imperfection, sorry to say. However, for goodness sake, we do not destroy anthills in spite of the one that bit us. There is an overarching success story to be exclaimed above the negative, isolated shortcomings expected from the onset of any venture. The result? Most of the grit:lab students from the maiden voyage, beginning with zero coding experience, had permanent employment as developers and data analysts within two years. Let me hit that home for those who need some context: from never having written a single-line ‘hello world’ program, to developing 30,000 line full-stack social networks in multiple programming languages.

As with any venture involving diversity of persons and personnel, nothing will inevitably be perfectly executed, and even less so the first time around. There will always comprise the genius, the charmer, the organizer, the politician, the diplomat, the sportsman, the flake, the beauty, the criminal, and the begrieved. It is important that each have their say and for that say to be democratically evaluated for validity and relevance. We admonish that the recent articles scathing grit:lab are a heavily biased and display blatant ignorance and agenda. We do not wish to dampen the seriousness of bullying, the slyness of cheating, nor the pain of psychological illness, however we do wish to un-naively celebrate the accomplishments and joyous time of the many involved in this wonderfully successful programme blessed by the people and business community of Åland.

To the programme organizers, supporters, and nerds:
Grit:lab gave us all a gift you helped manifest. Your decisive drive and action, set a precedent of future vision we must all strive to meet. We thank you all.

To current and future students:
You did not make a mistake coming here. You will succeed if you commit and don’t quit. Period. There will be those external who will feel threatened by your newly found choice of ‘education’. They will be brought kicking and screaming into the 21st Century, and you will surf skillfully downstream. Ignore them. We lived it. We and the companies who hired us know what you are capable of. It is your drive to learn and enact we seek. We, the alumni of grit, salute you.

Här kommer en kort uppdatering. Det har gått förvånansvärt bra såhär långt. Även om jag samtidigt har levt livet genom att gå AW, dop och käkat flera goda middagar så har jag under måndag-fredag skärpt mig vad gäller alkohol, socker, onödigheter och minskat portionerna. Träningen går bra. Både e-gym och promenaderna.

Fortsätter jag såhär kommer jag nog att fixa utmaningen #100dagar och ligga runt 92kg till nyår. Den här veckan kanske det dock kommer ett litet bakslag för jag skall tre dagar till Polen, vi får väl se om en vecka. Såhär såg det ut på vågen i morse.

Det är både bra och nödvändigt med granskning, men den bör vara rättvis, konstruktiv och spegla den helhetsbild som faktiskt existerar. Tyvärr anser jag att Nya Ålands försök inte gör det utan man verkar mest vara ute efter att så split, ifrågasätta skolans legitimitet och skapa rubriker.

Jag förstår att det kan vara lockande att lyfta enskilda negativa händelser men jag anser att Nya Åland har ett ansvar att vara objektiv och inte “skandal-driven”. Framförallt för alla de studeranden som slitit hårt, gjort rätt för sig men ändå nu dras “med över samma kam”. De flesta som gått på grit:lab har haft en positiv upplevelse, arbetat stenhårt, lärt sig otroligt mycket och redan fått jobb på Åland.

Jag har följt deltagarnas resa från första uttagningen till deras examen. Träffat dem kontinuerligt under de senaste två åren och frågat dem hela tiden hur utbildningen går, är det något som borde förbättras/förändras och alltid sagt till alla “har ni något problem, med något, tveka inte ta kontakt med mig”. Jag känner inte igen mig i den snedvridna bild och rapportering vi kunnat ta del av den senaste veckan.

Att göra en enkät med 15 utvalda personer, när det var 67 studeranden som började skolan och 47 som fullföljde, (varav ca 30 redan har fått jobb) kan inte enligt mig anses vara objektivt. Varför inte skicka ut enkäten till alla studerande?

Innan jag går vidare vill jag lyfta fram det fantastiska arbete grit:lab teamet och Paf har gjort de senaste åren. Deras engagemang och dedikation är beundransvärda, om fler skulle visa samma passion för sitt arbete skulle vi se stora positiva förändringar på Åland som helhet.

En av målsättningarna med grit:lab är att de som går där skall lära sig koda, lösa problem och samarbeta med andra för att snabbt bli anställningsbara och komma ut i arbetslivet antingen via en anställning eller genom att de startar ett eget företag. Orsaken till varför projektet drogs igång var näringslivets behov av arbetskraft, nya utvecklare och personer som kan lära sig lära. Alla IT-bolag som jag träffade sa samma sak, bristen på kodare är för stor och tyvärr utexaminerades för få personer per år, med rätt kompetens, ifrån de traditionella tech-utbildningarna på Åland.

Visst finns det saker som behöver ändras, utvecklas och förbättras med grit:lab. Konstigt vore annars i ett helt nytt koncept på Åland som utmanar traditionella sätt att utbilda människor. Därför är det bra att man nu undersöker och rättar eventuella felaktigheter kring examensbeviset ifrån utbildningsavdelningen och Yrkesgymnasiets sida. Det är också bra att man ifrån Pafs ledning sagt att man redan har förbättrat konceptet till 2.0 av grit:lab och att man kontinuerligt jobbar med att utveckla utbildningen.

Faktum är att deltagarna har erbjudits en kostnadsfri utbildning, studiestöd och en unik möjlighet att förändra sina liv. Jag tycker också att det är viktigt att poängtera att de elever som deltar i den här utbildningen är vuxna människor och har fått en omfattande introduktion på fyra veckor, på plats, där man gått igenom målen, upplägget, kraven och kulturen för att själva se om det här systemet passar dem.

Personligen tror jag att drygt 95% av alla människor vill väl, försöker göra sitt bästa och är goda individer. Sen finns det alltid några procent som är skitstövlar, mobbare, eller människor som försöker fuska sig fram i livet. Oavsett om det är politiker, journalister, vanligt folk eller studeranden.

Jag är helt övertygade om att denna utbildning redan skapar och kommer skapa långsiktigt värde för både studeranden och samhället som helhet om vi kan fortsätta attrahera talanger – de som har GRIT, (som innebär mod, uthållighet och viljan att fortsätta kämpa trots motgångar) och fokuserar på det positiva och rättar till det negativa.

Andra veckan avklarad. Förra veckan levde Eva och jag på ca 800kalorier/dag måndag morgon fram till fredag middag. Det gick förvånansvärt bra. Lite ont i huvudet men konstigt nog varken hungrig eller sötsugen.

Helgen blev inte så bra när det gäller kaloriintag för fredagens AW på Kvarter5 var otroligt trevlig, för den innehöll lite för mycket god mat/dryck. Sen avslutade vi söndagen på WHA och en tre rätters VIP-middag.

Nu är det måndag igen så vardagen är tillbaka och den här veckan skall träningen tas upp på allvar. Har haft en envis flunsa/förkylning i kroppen som inte velat ge med sig i över tre veckor. Men nu börjar det kännas bättre. Så upp på sadeln igen.

Här kommer en kort uppdatering efter att den första veckan är avklarad på #100dagar till år 2025.

Det har gått hyffsat bra och kroppen håller på ställa om från att få vad den vill, till att få vad den ges. E-gymmet har besökts tre gånger, vilket är lite för lite, men antalet steg på promenaderna har ökat.

Det har varit ett måste eftersom det blivit lite för få tidigare den här månaden. Men om jag går 12.500 steg idag (måndag) så når jag upp till 10.000 steg/dag i medeltal i september.

Den här veckan ökar vi insatsen lite till och ”tumskruvarna” skruvas åt ytterligare.

Nej, jag vill inte ha kostråd, träningsråd eller livsstilsförändrande tips. Jag vet vad jag behöver göra och jag vet att det är dumt att leva som jag gör. Men det är mitt liv och jag trivs faktiskt med det. Jag äter och dricker lite för mycket ibland och sen däremellan skärper jag till mig. Jag vet också att jag troligtvis kommer fortsätta på samma sätt tills den dagen jag inte finns mer. Det viktiga för mig just nu är dock att min ”viktpendling” inte sakta men säkert går upp hela tiden (vilket det gjorde för några år sedan) utan att nivåerna/platåerna går neråt.

Målet den här gången, fram till årsskiftet är :
– fortsätta gå 10.000 steg/dag (1miljon steg)
– gå ner 100 gram/dag (10 kg totalt)
– gå minst 100 pass på e-gym
– minska på kvälls ätandet vid TV:n
– ligga på ca 700 kaloriers underskott/dag (ett kilo fett motsvarar ca 7000 kalorier)

Jag kommer inte göra så jättestor grej av det här utan det är mest för min egen skull men vill du följa med på resan är det bara att haka på 🙂 Sporadiska uppdateringar kommer på någon av alla sociala medier och även här på bloggen. Här nedan är mitt liv i några diagram, från 1999 tills idag.