Idag går vi in i den tredje dagens budgetdebatt i lagtinget. Jag har varit med om ett antal budgetdebatter under mina år i politiken. Både som minister, i opposition och som ledamot som stöder regeringsblocket. Skiljer den här debatten mycket ifrån tidigare debatter?
Det skulle jag inte säga.
Ganska samma sak som tidigare. Regeringen lägger ett förslag, oppositionen skriver ett 30-tal motioner, varav flera slår in öppna dörrar (och ärligt talat inte har så mycket med budgeten att göra) och sen följer ca 25 timmar av debatt, diskussion, konfrontation, frustration, besvikelse, något skratt, någon felsägning och lite trötthet.
I korthet så anser oppositionen att vi både sparar för lite, eventuellt lånar för lite, (eller mycket) och satsar för lite, (eller för mycket). Samtidigt.
Det som dock skiljer lite från tidigare år är att Obunden Samling, Ålands Framtid och en ledamot i vårt eget parti är skeptiska till lagda förslag av regeringen. De tycker det sparas för lite och är fullständigt emot att landskapet skall låna pengar, oavsett om det behövs eller inte. Något jag kan tycka är lite märkligt.
Vi är just på väg ut ur (förhoppningsvis) den värsta tiden i Ålands historia, efter andra världskriget, där vi har använt alla resurser för att få samhället, människorna och företagen att överleva den pandemi som drabbat världen hårdare än något annat.
Det lyckades vi med.
Det är klart det har kostat, men hade det varit bättre att inte vidta alla de åtgärderna, sparat 30 miljoner och inte gjort det, men haft överstor likviditet och en budget i balans just nu? Nej, jag tycker inte det. Vi har gjort rätt. Alternativet hade varit betydligt värre.
Nu tror jag inte att deras utspel kommer påverka innehållet i budgeten särdeles mycket i slutändan men det försvagar regeringens position, ger en svag bild av regeringspartierna och är ett själviskt, egoistiskt utspel som lyfter jaget framom laget. Det ger rubriker i tidningen, men det bygger inget samhälle. Men så är det. Inte mycket att göra något åt. Stöder inte en majoritet förslaget, faller det i lagtinget. Det är så demokratin fungerar.
Nu tror jag inte det kommer gå så långt för precis som jag inledde det här inlägget med så har jag varit med förut. Strax före jul (och ibland just för avslutningen i juni) brukar det uppstå en ”kris” i lagtingsbyggnaden. Någon är upprörd över något som någon har sagt, gjort eller inte gjort och frustrationen stiger. Sen kommer julen, ledamöterna går hem på en månads ledigt och kommer tillbaka några veckor innan sportlovet och så är allt glömt. Och så börjar det om igen. Så har det varit de flesta år i över 20 års tid som jag varit med och så kommer det säkert vara många gånger framöver också.
Hur som. Om jag skall säga något kort om den budgetdebatten såhär långt så är det jag inledde mitt anförande med.
-”När jag lyssnar på oppositionens gruppanföranden och delar av majoritetsblockets inlägg så målas en bild upp av Åland som ett samhälle i kris, ett samhälle på branten till avgrunden, ett samhälle där inget görs av landskapsregeringen och inget händer.
Jag delar inte den bilden.
Det framförs att näringsministern bara jobbar med jordbruksfrågor och inte bedriver någon aktiv näringspolitik förutom det. Det haglar politiska flosklerna om strukturella reformer, grön omställning, skapa förutsättningar, satsa på innovation, utveckla näringslivet, bredda skattebasen och minska på byråkratin samtidigt som rallarsvingar viner. Ibland från höger och ibland ifrån vänster.
Det känns som att uttalanden görs mest för att få rubriker, citat och utrymme i de lokala dagstidningarna. Inte för att bygga ett bra samhälle ännu bättre.”
Vill du höra hela inlägget och efterföljande repliker finns anförandet här:
Fortsättning följer
Fredrik Karlström 