De senaste månaderna har det pratats otaligt om Covid-19 i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Frågorna är oftast fler än svaren. Här är några.
Vad är rätt strategi, vad borde/borde inte göras, vad är rätt/fel? Har länderna rätt att stänga gränserna samtidigt som Schengenavtalet är i kraft, eller är det i kraft? Hur beaktas Ålands självstyrelse i Helsingfors? Vad betyder frivillig karantän? Varför kan inte Finlands regering och finska myndigheter tala med en tunga? Varför är inresebegränsningarna så ologiska? Varför framförs så mycket otydligheter via de finska presskonferenserna? Varför har inte norden en gemensam strategi? Varför har inte EU agerat kraftfullare?
Sättet på hur olika stater/myndigheterna har valt att bekämpa spridningen av viruset delar befolkningen, inte bara på Åland utan i de flesta länder. Jag tror ärligt talat att ingen av oss kan säga vad som är rätt eller fel. Vilket land gör rätt och vilket land gör fel. Däremot är jag övertygad att om fem år när vi tittar tillbaka kommer vissa personer kunna säga -”Vad var det jag sa”. Men om det är du, jag eller någon annan som kommer säga det, det får historien utvisa.
Just nu svämmar sociala medier över av amatör-epidemiologer (vilket inkluderar mig själv) som alla är övertygade om att just de har rätt. Men de senaste månaderna tycker jag mig också se ett ökat flöde av konspirationsteorier, som har med Covid-19 att göra. Den ena mer surrealistisk än den andra. Det i sig är kanske inte så konstigt när hela världen helt plötsligt börjat agera mer utifrån rädsla och ”reptilhjärna” än vetenskap och ”sunt förnuft”.
Alltså att politiker hellre vill göra för mycket än för lite med resonemanget att man inte kan sätta ett pris på ett liv. (Även om det görs dagligen exempelvis både på sjukhus och i trafiken). Vilket i sin tur inte är så konstigt, särskilt när svaren på de ovanstående frågorna inte finns.
Jag har givetvis massa olika tankar och teorier på vad som varit klokt att göra och vilka begränsningar i våra grundläggande friheter som är acceptabla att acceptera. Jag har även varit mer än frustrerad många gånger och slitit mitt långa, numera, gråa hår över de senaste månaderna.
Särskilt stor frustration har jag haft på de många ologiska och godtyckliga beslut/rekommendationer som framförts via finska statens presskonferenserna. Beslut jag som folkvald på Åland fått följa via Svenska Yle och deras simultantolkning. Om jag skall försöka sammanfatta mitt amatör-epidemiologiska ställningstagande kort, så är det såhär:
- Finland gjorde rätt när man tog i med all kraft i början av mars när man inte visste vad som skulle hända med pandemin och hur viruset skulle påverka nationen.
- Efter att de första akuta månaderna uppenbarligen förlöpt på ett tillfredsställande sätt och befolkningen insett allvaret i situationen och lärt sig att tvätta händer och hålla avstånd. Jobba på distans och stanna hemma om man är sjuk så borde anpassningar i begränsningarna göras efter det.
Faktum är: - Inte fler än vanligt har dött i Finland hittills i år
(totalt dör ca 55.000 personer/år –> 150 pers/dag) - över 90% av de (336st) som dött MED Corona hade en bakomliggande kronisk sjukdom och medianåldern för de avlidna personerna är 84 år (!)
- långt över 90% av de som insjuknat har tillfrisknat
- just nu (8 september) är en handfull på sjukhus och endast en (1) person på intensivvård i hela Finland
- de senaste veckorna har antalet fall varit relativt konstant och sjunkande
Jag anser samtidigt att vi borde ha regionala skillnader, eller snarare kraftigare åtgärder där smittspridningen är stor, än generella rekommendationer och ologiska inreseanledningar som skall gälla lika för hela landet. Eller olika beroende på om man är vid den norra eller sydvästra finska gränsen….
Som exempel. På Åland så har vi sedan midsommar (!) haft ett bekräftat fall och ingen samhällssmitta. Detta trots att ca 25.000 personer rest in ifrån Sverige och ännu fler ifrån Estland och Finland under samma tid.
Jag är också övertygad om att Åland/Finland inte skulle svämma över av turister och resenärer även om man öppnade gränserna och tog bort begränsningarna. Många människor är fortsättningsvis rädda och följer de rekommendationer som myndigheterna ger och inte reser men är nödvändigt.
Alltså borde det fokuseras mer på fortsatta informationskampanjer och uppmana människor att resa på ett säkert sätt, hålla huvudet kallt, hjärtat varmt, hålla fysisk distans, tvätta händerna och stanna hemma om man är sjuk.
För även om pandemin är viktig att bekämpa och göra allt vi kan för att hålla i schack så kan inte resten av samhället stanna upp. De ekonomiska effekterna och den arbetslöshet vi redan sett kommer påverka oss alla betydligt mer än viruset framöver om vi inte får hjulen att börja rulla ordentligt igen.
Första och viktigaste steget är att öppna gränserna och låta folk träffas, företag göra affärer och att vi alla försöker återgå till det nya normala.
Fredrik Karlström 