Igår kväll började jag titta på det direktsända utskottsförhöret i den amerikanska senaten som hölls med Brett Michael Kavanaugh och Dr. Christine Blasey Ford som anklagade honom för sexuella trakasserier år 1982.
Efter några timmar kunde jag konstatera följande:
- Det var två oerhört trovärdiga vittnen
- Utskottsförhöret är ingen rättegång utan snarare en sliskig folkdomstol och mediacirkus. Det som ligger bakom är ett politiskt räv- och rackarskådesspel på absolut högsta nivå som göder de sämsta sidorna av människans nyfikenhet och skadeglädje. En verklig såpopera som utspelar sig direkt för hela världen och visar att verkligheten överträffar dikten.
- Det är några personer och deras familjer, ifrån båda sidor, som just nu får lida enormt av följderna av en händelse som utspelade sig för 36 år sedan.
- Jag är glad att jag inte bor i det där landet längre
Jag kan inte avgöra på basen av vittnesmålen vad som hände på den där festen. För 36 år sedan. Jag är övertygad om att Dr. Ford upplevt det hon berättade att hade hänt men samtidigt har jag svårt att inte tro på Kavanaugh när han säger att han inte ens var i den staden när det inträffade. Han hade även väldigt detaljerade dagboks/kalender anteckningar ifrån den tiden som bekräftade hans berättelse.
Hur som så blev jag igår (och idag) att tänka tillbaka på en händelse som inträffade för några år sedan. En händelse som visar hur svårt det är att bevisa sin oskuld.
Händelsen inträffade när jag var näringsminister i Ålands Landskapsregering och tillsammans med min fru och bästa barndomskompis besökte ett av stadens etablissemang.
Jag märker att det vid bordet bredvid sitter en kille som tittar lite extra på mig. Jag ser att också hur han pratar om mig med sina kompisar och sen helt plötsligt så reser han sig upp och kommer fram till vårt bord. Det i sig var inget ovanligt, det hände nästan varje gång vi var ute, att folk ville prata om det ena och det andra.
Killen var väl inte helt nykter men inte heller jättefull. Jag kände honom inte och kan inte ens säga att jag sett honom tidigare men jag hälsade givetvis artigt, som jag alltid gör.
Han säger sen något som jag blev helt ställd av, jag tappade hakan och trodde att han skojade.
Det gjorde han inte.
Han säger att jag är en riktig skitstövel och att sådana som jag alltid kommer undan med vad vi än gör och han föraktade mig oerhört för att jag nu var minister. Det han sen säger är så konstigt så jag tror det måste vara en dold kamera gömd någonstans. För det här är händer inte….
Han var oerhört arg, upprörd och frustrerad. Alltså riktigt förbannad, nästan så han skakade. Han sa att jag har förstört hans liv. Att han inte kan låta bli att tänka på vad jag utsatt honom för.
Han påstod att jag helt oprovocerat för några år sedan hade hoppat på honom, slagit honom och misshandlat honom riktigt ordentligt. Enligt honom hade jag slagit honom så hårt att han hade trillat omkull och då hade jag bara fortsatt att slå och tillockmed sparka honom i huvudet.
Jag fattade ingenting.
Är det något dåligt skämt ifrån Åland24, har dom börjat med dolda kameran?
Vad är det här? Jag har aldrig slagit någon. Jag har varit i en brottningsmatch med en kille när jag gick i femman, inga slag utfördes och det var över på några minuter, det var inget mer med det. Vad är det här, vad pratar han om?
Jag försökte förklara att han måste missta sig, jag har aldrig gjort något sådant. Han hävdade motsatsen. Han berättade att han sedan dess varje gång han sett mig i tidningen eller hört mig på radion blivit frustrerad, arg och förbannad. Han berättade att han under de senaste åren pratat med alla sina kompisar om vilken skitstövel jag är och hur mycket han hatade mig.
Jag fattade ingenting.
Jag har aldrig slagit någon, någonsin. Jag tillochmed slutade boxas efter min första boxningsmatch för det kändes så fel att slå på en annan människa.
Vad jag än sa och hur jag än försökte förklara för honom att det inte var jag så var han helt övertygad om att jag ljög. Han ansåg att det var jag som hade gjort detta mot honom.
Han blev mer och mer upprörd och det slutade med att vakterna kom och bad honom lämna lokalen. Jag fortsatte prata med hans kompis som bekräftade att killen pratat om mig och den påstådda händelsen under flera år.
Jag vet än i denna dag inte vem den här killen är. Läser du det här hoppas jag du har det bra och att du hittat svaret på vad som hände dig. För jag säger det igen.
Det var inte jag, men jag tänker på dig.
Fredrik Karlström 