Fredrik Karlström

Jag har haft ett antal ”ryggskott” under mitt liv. De sista två åren har det dock varit annorlunda. Jag minns väl när det började. Det var en fredagkväll i mars år 2015 och jag höll på med mitt näringsministerskap för fullt på dagarna och skruvade OSB och gipsskivor på kvällarna i lokalen på Blomstringevägen. Den lokalen hade stått tom ett tag efter att förra hyresgästen lämnade den (med en obetald skuld på ca €90000). Nu skulle PAF:en tillfälligt in under tiden de byggde sitt nya kontor och det var brottom. Far och bror jobbade på dagarna och jag kom dit runt 17:30 och jobbade ca fyra timmar per kväll.

Men en kombination av nästan ingen sömn på nätterna, mycket stillasittande på dagarna och fyra timmars bärande och slitande på kvällarna gjorde att något gick sönder. Givetvis finns det flera orsaker till att det hände just då. Såsom 30 år hårt slit, dåliga gener, några hårda slag mot nacke/huvud och några olyckor under åren. Men den kvällen i mars var droppen som urholkade stenen.

Kände att jag fick ett ”ryggskott” och ont i ryggen, men på ett annat sätt än tidigare. Bestämde mig för att åka hem, det var ju ändå fredagkväll och Eva skulle till Sverige nästa dag. Kom hem, käkade och gick sen i smärtan och lade mig.

I sängen började smärtan eskalera. Det började stråla ut i vänsterben, en smärta som var olidlig. Hur jag än låg, vad jag än gjorde så blev det bara värre. Som ett sendrag inne i märgen.

Låg och vred mig hela natten och bestämde mig för att åka in till akuten, för det här gick inte. Dom skickade mig till hälsocentralen, där jag fick träffa en läkare som inte visste så mycket men han skrev ut lite panacod och så åkte jag hem.

Sedan dess har jag haft mer eller mindre ont i ryggen. Vänster ben och fot är fortfarande bortdomnat. Just nu har det varit lite sämre i nio dagar och det beror på att en av mina fyra diskar i ländryggen, den som har kollapsat (de tre närmaste är nästan lika dåliga) gör att paketet med nerver som kommer via ryggraden blir inflammerat och svullnar upp. Det i sin tur gör att det tar ont och att jag knappt kunnat gå. Finns inte så mycket att göra utan det gäller att få ner den svullnaden och inflammationen och det tar lite tid. Men det har gått åt rätt håll och blivit lite bättre nästan alla dagar.

Jag har balanserat på den här linan det här året och lyssnat/känt på kroppen och hur mycket jag kan göra. Tyvärr är jag inte som förr då jag kunde slita som en hund 15 timmar per dag, alla dagar (en av orsakerna till varför jag är där jag är idag) utan nu måste jag göra allt lite annorlunda.

Det går lite långsammare, blir flera knäböj än tidigare men jag har lyckats ganska bra tycker jag själv. Har bara passerat den där gränsen två gånger i år, en gång i februari och en gång nu.

-Kan man inte operera då? Tänker du.  Jo, men eftersom de andra tre diskarna också är dåliga skulle det innebära att hela ländryggen skulle  stelopereras och det vill jag inte. Hittar jag ett sätt att leva med den här smärtan så tror jag det är bättre. Genom att träna bålen, inte gå över den där gränsen (för ofta) och hålla vikten i schack, så ska det gå.

-Men du opererade ju en disk i nacken? Jo, det kan du läsa om i inlägg från slutet av förra året. Det hänger ihop, men är en annan historia. Tar den en annan gång, allt är kanske inte riktigt som det skall vara där heller….

Godmorgon