Ett av de största och viktigaste beslut en företagare kan ta är att anställa personer till sitt företag, samtidigt som det är en av de viktigaste ingredienserna för tillväxten i ett samhälle är det även ett av de svåraste beslut som en företagare kan ta.
Företagaren måste med dagens system inte bara ta ställning till om den tilltänkta arbetaren kan göra ett bra jobb och fungera i företaget, utan även fundera på hur den tilltänkta anställdas fysiska/psykiska hälsa är men även till hur personens hemförhållanden ser ut exempelvis om det finns risk att personen måste vara hemma med sjuka barn.
Detta kan leda till att flera tilltänkta arbetstagare kan hamna utanför arbetslivet pga av att företagaren måste göra dessa helhetsbedömningar, även om företagaren kanske inte har den kompetensen att bedöma om en person kommer att ha mycket frånvaro.
Den här motionen är inte kostnadsdrivande utan snarare tvärtom, för det första så anser jag att den åländska näringslivspolitiken bör ändra fokus från bidrag till alla möjliga eller omöjliga projekt, bidrag som många gånger snedvrider marknaden och gynnar dem som har bra kontakter och vet hur man söker bidrag istället för att hjälpa de som skapar tillväxt.
Ett sätt är att hjälpa små företag är att lindra effekterna av sjukfrånvaro, en företagare som tvingas betala niodagars sjukfrånvaro har förutom den kostnaden även kostnader för att betala vikarier, kunskapsförlust och framförallt effektivitet.
Ett system som skulle hjälpa småföretagen vid sjukfrånvaro är inte ett stöd till företagen utan ett stöd till den anställda. Det är samhället och lagstiftaren som beslutat att försörjningsansvaret för om någon är sjuk är företagarens, vore det inte naturligt att då också delta i finansieringen. Jag tycker det.
Åland skulle kunna bli ett föregångsland och skapa ett system som tar ett stort socialt ansvar över den arbetsföra befolkningen vid sjukdom samtidigt som det skulle underlätta för företag att anställa flera. Min motion går ut på att detta kunde göras iform av en sjukfrånvaroförsäkring för småföretag som landskapsregeringen skulle vara huvudman för och medfinansiera. Givetvis skall företagen betala en premie per anställd för tjänsten och inledningsvis kan denna tjänst rikta sig till företag med färre än tio anställda, det är i småföretag som sjukfrånvaro ställer till mest skada, i större företag finns en mer flexibel möjlighet till omplacering och prioritering när någon anställd är frånvarande.
Med anledning av det ovanstående föreslår jag
att lagtinget hos landskapsregeringen utarbetar ett system för att minska småföretags risk när det gäller kostnader för sjukfrånvaro i syfte att öka dessa företags möjlighet att expandera och anställa fler arbetstagare.
Fredrik Karlström 