Fredrik Karlström

Länge sedan jag uppdaterade här på bloggen. Så här kommer ett inlägg som handlar om när jag fick förmånen att prata för de nordiska regionministrarna i Helsingfors under rubriken ”Fri rörlighet i kristider”.
Jag sa ungefär såhär:

Ärade ministrar och kära nordiska vänner,
Stort tack för inbjudan till dagens möte – och för möjligheten att tala om något som ligger mig varmt om hjärtat: Gränshinderrådets arbete och den fria rörligheten i kristider.

Jag står här, inte bara som ordförande för Gränshinderrådet, utan som någon som själv vet hur det känns när gränser stängs. Våren 2020, när världen tvärbromsade, var jag ansvarig minister för näringslivs- och arbetsmarknadsfrågor i Ålands landskapsregering och jag minns exakt den dagen, den 16 mars, när Finlands president utlyste undantagstillstånd i landet.

Det beslutet var som om någon drog ut kontakten ur ett maskineri som gått på högvarv i decennier. På bara några dagar tystnade hamnarna, färjorna slutade gå, turisterna försvann och med dem en stor del av vår ekonomi.

Ålands BNP rasade med ca 15 % och arbetslösheten nästan fyrdubblades. I stort sett över en natt. Men siffrorna säger inte allt. Jag minns telefonsamtalen från företagare som grät, från pendlare som inte längre kunde ta sig till jobbet i Sverige och från oroliga familjer som splittrades av en osynlig gräns mitt i havet. Det var en känsla av overklighet. Plötsligt var gränsen mellan våra nordiska länder inte längre en symbol för samarbete, utan en mur som bevakades av gränsbevakare och polis.

Jag har alltid varit stolt över den nordiska modellen – vår tysta överenskommelse om att vi litar på varandra, hjälper varandra, står sida vid sida. Norden har i årtionden byggt sin styrka på öppenhet, samarbete och tillit. Fri rörlighet är inte bara en teknisk fråga om gränsövergångar. Det är själva kärnan i vårt nordiska samarbete och i våra medborgares vardag.

Men pandemin visade oss också hur snabbt dessa fundament kan sättas ur spel i kristider. Under pandemin brast något. Vi började se på varandra med misstänksamhet, Vi började mäta avstånd, kräva identitetshandlingar och pass, stämpla varandra som risker. Vi lät rädslan gå före tilliten. Och vi offrade den fria rörligheten.

Personer ifrån andra nordiska länder betraktades med misstro och som potentiella riskbärare och krisen medförde en känslomässig splittring och en framväxande ”vi och dom mentalitet” som stod i kontrast till de nordiska värderingarna om öppenhet och gemenskap. Vi behöver alla göra allt vi kan för att det inte händer igen.

Pandemin blev ett stresstest för den nordiska modellen och tyvärr höll den inte vad jag önskade – men den blev också ett bevis på att samarbete kan göra skillnad. Redan den första veckan efter gränsstängningarna, mobiliserade Gränshinderrådet, Info Norden och våra gränsregionala informationstjänster sina nätverk.

Under två år levererades 22 rapporter med över 120 dokumenterade störningar i den fria rörligheten. Bakom varje punkt fanns verkliga människor:
Fyra återkommande problem identifierades:

För det första – frågan rörande arbetsplikt. Vad händer när du inte kan ta dig till jobbet?
Vem har skyldighet att jobba, och vem har rätt till lön, när gränsen plötsligt är stängd?

För det andra – bristen på tydlig och enhetlig informationen. Ofta var informationen både otydlig, spretig och ibland direkt motsägelsefull. Myndigheter i olika länder sa olika saker – och människorna som levde sina liv över gränsen stod mitt emellan.

För det tredje – de olika strategierna för att minska smittspridningen. En del länder stängde. Andra höll öppet. Karantän och munskydd-rekommendationerna varierade inom och mellan länderna och för den som bodde i ett land och arbetade i ett annat blev det nästan omöjligt att veta vad som gällde från en dag till nästa.

Och för det fjärde – bristen på fakta. Vi hade ingen gemensam gränsregional statistik. Vi visste för lite om hur besluten faktiskt slog mot människor, företag och samhällen i våra gränsregioner. Bristen på statistik innebar att det även idag saknas viktiga verktyg för att kunna mäta och analysera de effekter krisen och de nationella restriktionerna har haft på gränsregionerna.

Detta är inte bara tekniska detaljer – det är hinder som påverkar människors liv varje dag.

I dag står vi inför en ny fas. Våra statsministrar har slagit fast att Norden ska vara den mest integrerade regionen i världen. Det är en ambitiös vision – som både inspirerar och förpliktar. Gränshinderrådet arbetar nu med 33 prioriterade gränshinder, och vi har redan bidragit till att 106 hinder har undanröjts sedan 2014. Det visar att konkret arbete ger konkreta resultat.

Tack vare en höjd ambitionsnivå hos våra samarbetsministrar och det nya programmet för fri rörlighet finns goda förutsättningar för att de kvarvarande gränshindren och större problemområdena ska kunna hanteras före 2030 – även om målet är ambitiöst och vägen dit fortfarande är lång. Tidigare i år tog samarbetsministrarna ett tydligare politiskt ägarskap över gränshinderfrågorna och genomförde för första gången en gemensam prioritering av de mest centrala problemområdena.

Det är en prioritering som avser digitalisering och identitetsmatchning mellan de nordiska länderna. Frågan ligger högt upp på den politiska dagordningen hos MR-SAM, MR-DIGITAL och hos oss i Gränshinderrådet. Identitetsmatchning innebär som ni vet att en persons digitala identitet ska kunna verifieras säkert över landsgränser genom att ett personregister i ett land kan användas för att styrka identitet i ett annat.

Det skulle möjliggöra att digitala tjänster fungerar smidigt för medborgare som rör sig mellan de nordiska länderna, även om de inte har det aktuella landets e-legitimation eller bank-id. Detta är, som ni förstår, både en teknisk och juridisk svår utmaning. Men samtidigt något som måste lösas. För när vi får ID-matchningen att fungera, så kommer många av dagens gränshinder automatiskt att lösas.   

Förutom vårt fokus på ID-matchning har vi i Gränshinderrådet valt att prioritera tre områden med direkt betydelse för människors vardag över gränserna: gränsöverskridande pensioner, skatterelaterade hinder – och dagens tema: fri rörlighet i kristider. Därför är jag särskilt tacksam över att få vara här i dag.

För nästa kris kommer – frågan är inte om, utan när. Det vet vi efter de senaste årens oroligheter, där världen gång på gång satts på prov. Ni känner säkert till Halden-deklarationen som samarbetsministrarna antog i juni 2022. Den tydliggjorde behovet av ett starkare nordiskt krissamarbete, byggt på lärdomarna från pandemin. Ministrarna ålades där att främja dialog, informationsutbyte och gemensamma åtgärder för att skydda den fria rörligheten vid framtida kriser.

Men hur långt har vi kommit sedan dess?
– Finns det en gemensam nordisk strategi för fri rörlighet när nästa kris slår till?
– Har våra länder faktiskt anpassat sina lagar och rutiner utifrån de erfarenheter pandemin gav oss – och i ljuset av den nya EU-lagstiftning som följde?

Just därför har Gränshinderrådet valt att lyfta fri rörlighet i kristider som ett prioriterat område i vårt förebyggande arbete. I december startar vi ett omfattande analysarbete för att identifiera framtida mobilitetsstörningar som kan påverka gränspassager – med särskilt fokus på arbete, studier, familjeliv, företagande och egendom. Vårt mål är tydligt: att Norden ska stå bättre rustat nästa gång gränserna sätts på prov.

Vi vill ta reda på:
– Har det har gjorts några förändringar i den nationella lagstiftningen?
– Har de nordiska länderna anpassat sig till Schengens gränskodex och EU-kommissionens vägledning om fri rörlighet?
– Och vilka risker kan hota våra invånare – både i gränsregionerna och bland alla dem som rör sig mellan våra länder i vardagen?

Analysen ska inte bara kartlägga problemen, utan också peka ut vägen framåt. Vi vill identifiera vilka lagar och rutiner som behöver förändras för att framtida gränsstängningar eller nationella beslut ska slå mindre hårt mot människor och företag. Vi i Gränshinderrådet vill bidra till att bygga en nordisk beredskap där den fria rörligheten inte är det första som offras – utan det sista.

Avslutningsvis

När jag tänker på Norden, tänker jag inte på åtta länder – jag tänker på en familj. En familj som delar historia. Som delar värderingar. Och som delar framtid. I en familj stänger man inte dörren framför den som är sjuk. Man vänder sig inte bort. Man hjälps åt. Man håller ihop. Man kämpar för varandra – även när det stormar.

För drygt 70 år sedan tog våra länder ett gemensamt modigt steg. Vi skapade den nordiska passunionen och den gemensamma arbetsmarknaden. Det var mer än ett avtal – det var ett löfte. Ett löfte om tillit, att vi hör ihop.

Låt oss lova varandra att nästa gång krisen kommer – ska vi tala med varandra, inte stänga varandra ute.
Nästa gång, ska vi försvara den fria rörligheten – inte offra den. Nästa gång, ska Norden stå starkare.
Tillsammans.