Fredrik Karlström

Jag har alltid varit en sann nordist och oerhört stolt över att tillhöra en del av världen där nationsgränser finns men gränserna mellan människorna inte funnits. Jag har varit extra stolt över den nordiska pass- och rörelsefriheten som infördes för snart 70 år sedan (den 1 juli år 1954). Stolt över den nordiska andan och det nordiska samarbete jag värnat, lovprisat och hyllat så mycket i decennier. Stolt över att tillhöra ett sammanhang som är mer likt en familj än en grupp nationer bredvid varandra.

Men de senaste 18 månaderna har mitt Norden förändrats. Norden har blivit kallare och den grundläggande fri och rörelsefriheten, jag tagit för given, har satts ur spel. Arbetspendling över gränsregionerna har försvårats, människor som vill träffa sina vänner på andra sidan gränsen har nekas inträde och turism har varit mer eller mindre förbjudet. Nordbor har istället för en öppen gräns möts av gränsbevakningsmän med skottsäkravästar som frågar efter resedokument och reseanledning. Tack och lov har det mesta av det upphört nu men fortsättningsvis är vi inte tillbaka där vi började och bör vara. Fortsättningsvis finns olika krav om test, vaccinationsdokumentation och begränsningar som är olika, beroende vilken gräns du passerar.

Jag är i själ och hjärta ledsen över att vi i norden inte klarade av att hantera den här krisen bättre än vad vi gjorde. Jag är övertygad om att hade vi, efter den direkta akuta situationen i mars förra året, hållit flera tankar i huvudet samtidigt och agerat utifrån fakta, vetenskap och helhetsbedömningar är jag övertygad om att konsekvenser, inte bara för ekonomi och arbetsmarknad utan även för relationer, psyket, inställning till varandra och mentaliteten hos oss alla hade varit bättre.

Men i kriser blir uppenbarligen vissa länder mer nationalistiska än andra och ser sig själv och sina landsmän som bättre, renare, friskare och mindre smittsamma än sina grannar. Den rädslan som många upplevt över att åka till eller träffa någon utifrån/bortifrån har varit påtaglig.

Jag hoppas innerligt att vi har sett stängda gränsen för sista gången. Jag hoppas också den här krisen kommer leda till att vi värnar den nordiska gemenskapen mer framöver. Så här får vi aldrig mer göra mot varandra igen.

Att ingå i en familj betyder inte bara att man har rättigheter, det kommer även skyldigheter med det släktskapet. Alla vet att varje relation måste arbetas på för att få att hålla, fördjupad och växa i längden.

Släktbanden gäller inte bara under goda tider, när det är enkelt att tycka om varandra utan även under svåra tider när kriser är ett faktum. Det är då vi behöver varandra som mest och det är då vi skall hjälpa varandra som mest.

De senaste 18-månaderna har varit svåra för alla, men Corona-pandemin är ingen landskamp. Vi borde ha kämpat mot viruset tillsammans, inte var och en nation för sig. Vi borde ha sett norden som en region och arbetat för att utforma gemensamma riktlinjer och rekommendationer som gäller oavsett på vilken sida av gränsen vi befinner oss.

För 80 år sedan stred ca 10.000 svenskar på Finlands sida mot Sovjetunionen i finska vinterkriget. Många offrade sitt liv för vår frihet. De senaste 18-månaderna har de svenskar som tillåtits kommer över den finska gränsen möts med skepticism och avkrävande en deklaration och reseanledning.

Det skäms jag över och vill be om ursäkt för. Såhär beter man sig inte mot sina vänner, familj och varandra. Nu är alla med en dubbeldos vaccin välkomna och de som av någon anledning inte vaccinerat sig får komma in även om de avkrävs ett eller flera test. Jag hoppas det kravet snart försvinner.

Personligen anser jag att vi skall sluta testa friska symtomfria personer, det är ett slöseri med resurser och vidmakthåller enbart känslan om falsk trygghet och visar att vår nation fortfarande är driven av rädsla och inte fakta.

Vi i Norden har uppnått en fantastiskt bra vaccinationsgrad. Snart har alla över 12 år fått en dos och nästan 70% av hela befolkningen två doser. Det betyder att risken för att bli allvarligt sjuk eller dö är väldigt, väldigt liten. Det finns betydligt mycket större risker i livet än Corona-viruset om du är vaccinerad. Jag citerar Ingmar Skoog, överläkare och professor i psykiatri ifrån hans sommarprat tidigare i år:

”Vi människor har svårt att bedöma risker och vad som är farligt. Vi är livrädda för att ta ett vaccin, dödas i en flygolycka eller en terroristattack, medan vi glatt sätter oss i bilen och hälsar på släkten eller klättrar upp på en pall för att lägga tallrikar i ett skåp. Risken att dö i en trafikolycka i Sverige under ett år är en på 30 000 och risken att dö i en olycka överhuvudtaget är en på 3000 per år. Det allra farligaste är egentligen att vara hemma, då hälften av olycksfallen är fallolyckor i hemmet.”

De senaste halvåret har vi arbetet med att bygga upp våra ekonomier och få människor i arbete igen. Det fixar vi, det har vi gjort förut. Våra samhällen är i grunden stabila, välfungerande och tilliten till varandra finns kvar även om den har blivit naggad i kanten det sista året. Det viktigaste arbete vi kan göra nu, inom norden är att stärka samarbetet och intensifiera våra kontakter och skapa en känsla av samhörighet igen.

Vårda och läka de sår som uppstått i sviterna av den här pandemin genom att lägga fokus på att bygga upp förtroendet länderna emellan i allmänhet, men även förtroendet människorna emellan i länderna i synnerhet.

Vi måste på alla sätt motarbeta den rädsla, den ängslan och ångest som tyvärr uppkommit hos många människor, i alla våra länder, som möter en annan person ifrån ett annat nordiskt land. Det görs först och främst genom att inse att viruset inte ser någon skillnad på människor eller nationaliteter. Viruset bryr sig inte om du passerar en kommungräns, länsgräns eller nationsgräns. Det bör inte heller vi göra.

Vi behöver sätta våra gemensamma krafter på att komma varandra närmare igen och inte bara ta bort de fysiska gränshinder som hindrar oss från att träffas, utbyta erfarenheter och göra affärer. Vi måste få bort de osynliga avståndet som uppstått mellan våra medborgare de senaste 18-månaderna.

I mitt Norden skall det inte finnas ett ”vi&dom”. I mitt Norden är vi en familj där rörelsefriheten är och skall vara grundbulten i det som håller oss samman. Norden kan bli världens mest integrerade region men det förutsätter att vi börjar agera efter de vackra ord vi håller i våra festtal och börjar träffas igen och först och främst tar bort alla kontroller vid gränserna.

Vaccinationen är lösningen och vi är där nu! Olika politisk påhittade begränsningar av människors frihet är inte det. Det skapar andra större problem.

Låt oss nu börja fira att vi är på väg ut ur 18-månaders mörker och att vi nu har en strålande framtid framför oss – tillsammans som den familj vi är. Här på Åland pågår den post-pandemiska-yran för fullt. Vi fyller 100 år den 9:de juni men kalaset har börjat redan nu.

Välkomna alla nordbor till Åland och fira med oss. (Sen efter att du besökt oss en gång tycker jag du tar samma beslut som nästan 1000 personer tog förra året och flyttar hit)

Välkommen hit och välkommen hem.