Fredrik Karlström

Vallöften 1999

På söndag är det val och över 250 kandidater söker ditt förtroende till att få en av de 30 platser som finns i vårt parlament. Jag är säker på att de flesta kandidater som ställer upp, gör det med ett gott uppsåt och med en vilja att göra ett bra Åland bättre.

Det här valet är dock lite annorlunda, på flera sätt. Utgången av hur det kommer att gå är betydligt mycket mer oviss än de senaste valen jag deltagit i.

Vilka kandidater kommer in? Vilka partier ökar sina mandat, vilka partier minskar? Kommer Åländsk Demokrati att ta ett mandat eller kommer de personer som tänkt rösta på ”toivoniterna” istället välja den andra falangen och rösta på det partiet som gått till val med en slogan om ”restriktiv flyktingpolitik”.

Eller kommer den högtidliga känslan som brukar infinna sig när man väl står där i valbåset, göra att de personerna tänker en gång till och väljer en kandidat ifrån något av de mer etablerade partierna som står för frihet och öppenhet? Jag hoppas det!

Hur kommer mandatfördelningen att bli och hur kommer basen i nästa regering att se ut? Vem blir Lantråd? Allt det här avgörs på söndag kväll och makten ligger just nu i dina händer. Du har bara en röst vart fjärde år, använd den klokt.

Så vad handlar lagtingsvalet om, egentligen? Är lagtingsvalet en tävling i att visa sig duktig och driftig några veckor innan val, med företags- skol- och ÅHS besök? Är det en popularitetstävling där den som lovar mest, kommer kunna göra mest? Är det en kamp om vem som har den bästa ”giveaways”, största banderollerna eller flest annonser i radio, TV eller tidningarna?

Kommer de personer som synts, hörts och kampanjat mest per automatik in? Är det till slut bara en fråga om vem som har störst släkt, flest vänner på Facebook eller störst nätverk? Svaret på alla de frågorna är, NEJ. (även om det alltid i varje val finns undantag och just sådana saker kan avgöra, jag var ett sådant, år 1999.)

Första gången jag ställde upp var jag 26 år gammal, utan politisk erfarenhet men med en vilja av stål och en övertygelse att jag kunde komma in i lagtinget om jag försökte. Jag gjorde som så många andra av dessa 250 kandidater, lovade mer än jag kunde hålla, grillade korv, stod vid vägkanten och vinkade, pratade på torgmöten, gnällde på regeringen, skickade personliga brev till potentiella väljare, annonserade och visade med all önskvärd tydlighet att jag ville in.

Jag var till och med så övertygad om att jag skulle komma in så när jag behövde ett lite lån på Ålandsbanken minns jag att jag använde det som argument när de frågade vad jag hade för säkerhet. Jag svarade, -”Jag ställer ju upp i lagtingsvalet i höst, då kommer jag att få en fast lön i fyra år och kunna betala tillbaka lånet”. Minns att fru Dahlén tittade på mig och skakade på huvudet…Såhär i efterhand kan jag väl tycka att jag var lite väl naiv, men samtidigt lite charmig. (jag fick dock inget lån)

Jag har sett och hört liknande tendenser hos flera kandidater i det här valet (att man tror att man kommer in) och jag hoppas för deras skull att de inte blir för besvikna ifall de inte blir som de hoppas. Jag tror det kommer bli tuffare än någonsin att ta ett av de 30 mandaten, varenda röst kan vara avgörande om kandidaten kommer in eller inte.

Det jag dock vill ha sagt med det här inlägget är att politik är att långsiktigt bygga förtroende och det tar tid. Det man inte gjort de senaste fyra åren är för sent att börja göra några veckor innan val. Min politiska resa och mitt politiska förtroendekapital har sett ut såhär.

År 1999 då jag lovade en massa saker (se visitkortet ovan) fick jag 97 röster, men efter att jag åkt ut ur lagtinget och ställde upp igen år 2003 insåg jag att personliga vallöften inte fungerar i ett demokratiskt parlamentariskt system. Man måste ha flera med sig för att få igenom något, oftast en majoritet av alla som deltar i jobbet, ingen kan egentligen göra något ensam i lagtinget eller regeringen. Allt i politiken handlar om samarbete, bygga långsiktigt förtroende och skapa relationer.

Så år 2003 gick jag till val på en ”Rak Höger” det resulterade i att jag fick 135 stycken röster, jag fortsatte år 2007 med samma inriktning, inget löfte men en rak linje, det resulterade i 225 stycken röster och år 2011 samma sak > 375 stycken röster.

Vad är det då jag gjort? Jo under den här tiden har jag skrivit över 1500 blogginlägg om vad jag tycker och tänker, besökt 100-talet företag, träffat 1000-talet gymnasieelever och skrivit mängder med motioner och insändare. Jag har jobbat mellan valen och jag har med handling visat för mina kollegor i marmorborgen och väljare på Åland att jag inte är en ”ensakspolitiker”.

Så rösta på söndag på någon person i ett parti du har förtroende för, någon som har visat att de är seriösa och tar lagtingsarbetet på allvar, eller på en ny kandidat som du vet kommer vara beredd på att arbeta hårt och långsiktigt med det här uppdraget. Rösta på en kandidat som är bra på värdskap, bra på att öppna dörrar, bra på att representera Åland och framförallt bra på samarbeta med andra.Rösta på en glad, trevlig person som vill vara med och ser andra människor men som också andra människor vill tillbringa sin tid med. I politiken görs inte mycket ensamt, det görs gemensamt.

Vad Åland behöver nu är personer i lagtinget och i regeringen som ser Åland som den familj det är och kan ta ansvar för helheten. Det finns bra kandidater i de flesta partierna, men det finns också dåliga. På söndag är makten i dina händer, använd den makten och gör det genomtänkt. Gå och rösta och tänk på vem i den åländska familjen du i slutändan vill att ska ta de avgörande besluten för vår gemensamma framtid.