Fredrik Karlström

Nedanstående inlägg skrev jag för nästan fyra år sedan. Jag publicerade det inte då men med tanke på dagens beslut i hovrätten, kan jag konstatera att jag fick rätt och tyvärr måste säga
-”Vad var det jag sa”
-*-*-*-*-*-

Vi hade en omröstning i regeringen i går, något som inte hör till vanligheterna i ett regeringssamarbete. När jag tittar tillbaka de senaste åren kan jag konstatera att det brukar röstas ungefär en gång per mandatperiod.

Gårdagens omröstning var dock av en lite större dignitet och handlade om vi skulle avbryta eller fortgående jobba för att fullfölja avtalet om totalentreprenaden av elhybridfärjan som ingicks av förra regeringen. Tyvärr, eftersom resultatet slutade med en omröstning kan jag konstatera att vi inte hittat en samsyn i den här frågan, fastän vi försökt de senaste månaderna.

Det här var även den frågan i regeringsförhandlingarna som gjorde att tillsättandet av regeringen drog ut på tiden och för att komma vidare enades vi om att isolera den här frågan och lösa det genom en ”protokollsanteckning”. Alltså, vi enades om att vi inte är överens i just det här specifika ärendet och får jobba vidare på det som vi är överens om.

Jag hade ärligt hoppats på att kunna övertyga mina kollegor om fördelarna med att fortsätta det ingångna avtalet. Tyvärr kunde vi i slutet av förra veckan konstatera att tiden för den interna diskussionen löpte mot sitt slut och frågan måste avgöras före klockan 16:00 igår.

Jag anser att nuvarande regering delar en borgerlig grundsyn, att vi samarbetar bra i alla frågor vi hittills diskuterat, men att vi ser och såg olika på vad som är bäst att göra i den situation vi befinner oss i. Därav röstningen igår.

Jag har ingen som helst prestige i detta ärende eftersom jag inte var med i förra regeringen. Därför har jag de senaste månaderna bildat mig en egen uppfattning utgående ifrån den information som finns tillgänglig och agera utifrån den verklighet jag hamnat i.

Jag försöker alltid vara pragmatiskt, lösningsfokuserad och arbeta för den optimala utgången, givet de förutsättningar som finns. Därefter gör jag det jag tror är bäst på sikt, både ekonomiskt men även praktiskt. (Brukar även försöka tänka mig framåt ca 10 år i tiden, och när jag står där, titta tillbaka, vad skulle ha varit rätt att göra med facit i hand?)

Jag kan bara spela med de kort jag har på bordet, göra det bästa utifrån den verklighet som gäller nu och väga alla för- och nackdelar emot varandra. Övertygad om att mina kollegor i regeringen resonerar likadant, men de med sin erfarenhet och bakgrund har kommit till en annan slutsats än vad jag och Annette har gjort. Om fem till tio år kommer förmodligen någon av oss säga

–”Vad var det jag sa”. Vi får väl återkomma då.

Det här är en komplicerad fråga och det finns inga enkla lösningar. I korthet har jag argumenterat såhär:

• i den regering jag var med år 2011-2015, tog vi fram ett förslag till kortrutt där den största och snabbaste inbesparingen i systemet och det som skulle ge mest ”bang for the buck” skulle vara att förkorta färjepassen och förverkliga projekten Östra & Västra Föglö.
• den investeringen skulle finansiera sig själv på ca 16 år och därefter skulle inbesparingen vara ca 2,5-3 miljoner euro per år (det är sällan om någonsin, infrastruktursatsningar går att räkna hem så snabbt och medför så stora inbesparingar)
• kortruttsprojektet har hittills kostat ca 4 miljoner euro i konsultavgifter, utredningar och MKB:er (då räknar jag inte med de tusentals timmar som våra egna tjänstemän lagt ner på detta ärende, de senaste 6-8 åren)
• våra färjor är gamla och behöver förnyas
• vägplanen är godkänd, totalentreprenaden är upphandlad, bro som skulle generera arbete åt ca 80 byggnadsarbetare under dryga två år (vilket i sin tur blir en injektion av förvärvsinkomstskatter till våra kommuner samt skulle skapa fler arbetsplatser i restauranger, servicenäringen, i betong- transport och entreprenadbranschen etc )
• den nya färjan skulle kunna köpas loss för 5 miljoner om 15 år för att då kunna driftsprivatiseras på samma eller någon annan sträcka
• landskapsregeringens framtida roll som avtalspart och upphandlare skulle inte ifrågasättas
• tunnel till Föglö skulle fortsättningsvis vara möjlig (givetvis då till Gripö) och skulle bli ca 2500 meter kortare än att dra mynningen till Degerby och det är billigare att bygga bro ovan mark än tunnel under.
• miljömässigt skulle vi inom några år kunna minska mängden fossila bränslen vår skärgårdsflotta årligen förbrukar och kunna köra mer på åländsk vind-el
• vi skulle få något för pengarna och tiden som investerats såhär långt och vi skulle ta ett steg framåt samt vi skulle minska driftkostnaderna på sikt.
• vi slipper dyra långa juridiska processer som inte skapar något värde alls

Frågan som flera ställt mig är:

 –”Hur kan ni moderater sitta kvar i regeringen”.

Mitt svar på den frågan är att oavsett om vi är med eller inte kan vi idag konstatera att utgången skulle blivit den samma, nu försökte vi i alla fall under några månader få till en annan lösning. Tyvärr lyckades vi inte. Majoriteten i regeringen och även i lagtinget har klart uttalat att det är den här lösningen man vill se.

Ålands utmaningar är dock fler och större än bara denna fråga om en tunnel och jag är övertygad om att vi i Moderatsamling kommer få igenom andra saker som annars inte skulle göras samt att vi kan vara med och styra den övriga skutan åt det håll vi tror på.

Det kommer inte att bli lätt och det finns ett hästjobb att göra. Men vi slänger inte in handduken bara för att vi nu genomlidit ett nederlag och förlorat. Rätt eller fel. Nu är det framåt som gäller och göra det bästa vi kan utifrån den nya verklighet vi befinner oss i.

Avslutningsvis kan jag konstatera att det är det här som är politik och demokrati. På gott och på ont. Systemet är inte perfekt men jag vet inget system som fungerar bättre.