Arkiv för januari, 2021

Min svärmor Carin

Publicerat: 31 januari, 2021 i Personligt

Det här är min svärmor Carin Gyllander. En krutgumma som före Covid-19s intåg i Sverige älskade att resa. Senaste året har hon bland annat bestigit Machu Picchu, tillbringat tre veckor på en flodbåt i Indonesien och besökt sköldpaddorna på Galapagos. Efter senaste resan till Indonesien har hon dock suttit ensam och isolerad i en lägenhet i Malmö. Covid-19 har gjort att varken Eva eller Carins son Varg, som bor i Stockholm, har kunnat besöka henne, så som de önskat. Jag har inte träffat henne sedan julafton för 13 månader sedan.

Att sitta ensam i en lägenhet när man är över 80 år gammal med vänner i samma ålder, som inte heller vill, vågar eller kan träffas är inget liv, värdigt en människa som hela sitt liv tagit hand om andra. Först fostrade Carin sina tre barn, mestadels ensam, eftersom pappa Sven var kapten på ett lastfartyg som gick på långfart. Han var ibland borta uppemot 18 månader åt gången.

När sedan första sonen Pär, vid 17 års ålder var med om en trafikolycka och blev totalförlamad förändrades livet över en natt. Pär satt sedan över 20 år, okontaktbar, i rullstol innan han dog, med allt vad det betyder för en mor. Efter Pärs bortgång tog det inte länge innan hennes man Sven fick sin femte stroke och livet därefter inte heller blev riktigt som Carin hade tänkt sig. Sven gick bort för sju år sedan och sedan dess har Carin levt ensam i centrala Malmö.

De senaste åren har Carin dock levt som en riktig äventyrare och besökt många av världens alla hörn. Fram till mars förra året. Därefter förändrades livet igen. Men nu har Carin efter elva månaders isolering påbörjat en ny resa. En resa som hon inte kunde tänka sig för ett år sedan. Carin har nämligen flyttat till Åland.

På Åland kommer hon förutom att ha nära till sin dotter Eva och närmare till sin son Varg även få möjlighet att träffa sina barnbarn och barnbarnsbarns samt följa deras uppväxt. För Carin har flytten till Åland gjort att hon åter börjar se fram emot livet. Ett nytt äventyr som inte kommer ta slut på förhoppningsvis många, många år.

När livet ger dig citroner skall man som Carin koka saft av de citronerna och göra det bästa av den situation. Carin brukar säga. -”Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå”

Skulle Covid-19 pandemin inte lamslagit världen är jag övertygad om att Carin hade fortsatt ta världen med storm. Nu blir det inte så, nu får hon ta äventyret till Åland och njuta av ålderns höst på en av de bästa platserna på jorden.

Det är givetvis inte så jätteenkelt att organisera, administrerar och flytta en person ifrån Malmö till Åland mitt under en pandemi eller julhelg. Men ibland måste man bara hitta sätt att lösa utmaningarna och konstatera att familjen är viktigare än jobbet.

Eva och Varg har gjort ett hästjobb med allt vad det innebär att flytta sin mor till ett nytt land. Jag är helt övertygad om att Carin kommer trivas här. Jag anser också att vi som är yngre och friskare, har en skyldighet att ta hand om våra äldre som inte har det lika bra. Det handlar om respekt, tacksamhet och ödmjukhet. Det handlar om medmänsklighet och värdighet. Det handlar om viktiga familjeangelägenheter.

Ps.
Jo, Carin har varit i karantän sedan hon kom hit. Hon anlände i lördags för en vecka sedan och har sedan dess suttit, exemplariskt, sju dygn i sin nya lägenhet.

Det går inte att göra det ogjort

Publicerat: 29 januari, 2021 i Personligt

I onsdags var spörsmålet om ”Förtroendet för efterlevnaden av regeringens Covid-rekommendationer ” upp för diskussion i lagtinget. Det handlade till största delen om mig och min resa till Sverige över Julhelgen. Jag lyssnade noga på vad oppositionen sade och hade mycket jag ville säga.

Jag hade tänkt begära ordet efter att alla sagt sitt för att avsluta debatten med att säga några ord men sedan önskade spörsmålets undertecknare att ärendet skulle bordläggas. Så nu kommer det upp till diskussion igen på måndag.

Jag är väl medveten om att det ställs högre krav på mig än på andra, med tanke på min position i regeringen och i det åländska samhället. Givetvis förväntas det mer av mig och att jag skall föregå med gott exempel. Det måste vara en självklarhet att jag skall leva upp till alla de rekommendationer som vi kollektivt i regeringen stipulerar. Det borde jag gjort. Jag gjorde fel och det ber jag om ursäkt för.

Även om jag säkerställde och vidtog alla försiktighetsåtgärder före, under och på min resa för att inte utsätta mig själv eller någon annan för en större smittorisk än om jag varit kvar på Åland eller i Finland, så spelar inte det någon roll. Jag gjorde fel.

Jag kommer inte göra det igen och jag önskar att jag kunde göra det ogjort. Det kan jag inte, det enda jag kan göra är att be om ursäkt och säga förlåt.

Svåra men viktiga val

Publicerat: 12 januari, 2021 i Personligt

I morgondagens Nya Åland skriver Michael Hancock om att jag firat julafton i Knivsta. Han hade fått ett tips om det och ringde och frågade om jag anser att det är okej för mig att inte respekterat de sju dagarnas frivilliga rekommenderade karantäns bestämmelserna, som landskapsregeringen och jag själv har antagit.

Det är en berättigad fråga. 

faksimil Nya Åland

Orsaken till varför jag inte kunde vara alla sju dagar i den frivilliga karantänen var för att SteelFMhjälpen skulle genomföras den 30-31 december och jag gjorde bedömningen att det tyvärr inte skulle gå att genomföra det utan mig på plats. 

Hade jag då inget annat val? Givetvis kunde jag ha valt att inte följa med min fru till Vickeby, en liten by långt ute i skogen utanför Knivsta, där hennes dotter, man och deras två småbarn bor. De personer vi kallar vår familj. Men jag valde att följa med och fira julen där, i stillhet.

Jag försökte göra det bästa av situationen genom att både före, under och efter att jag kommit hem, vidta alla tänkbara försiktighetsåtgärder för att inte utsätta mig eller någon annan för smitta.

Jag ansåg mig dock inte kunna avstå ifrån att närvara i det viktiga välgörenhetsevenemang som SteelFM ordnade och som jag vet gör så stor skillnad för så många. Orsaken är att det är jag som varit huvudprojektledare för det evenemanget de senaste tre åren och det är så mycket av tekniken, tanken och produktionen som sitter i mitt huvud. Saker jag lärt mig genom åren för att driva ett projektet som det här i mål.

Givetvis borde jag som offentlig person föregå med gott exempel och efterleva samt följa alla de  rekommendationer som landskapsregeringen ger ut. Men ibland så kommer livet emellan och man tvingas välja mellan två svåra eller omöjliga alternativ. Ibland blir det fel, hur man än gör.

Jag gjorde dock det bästa jag kunde av den här situation och vidtog alla tänkbara försiktighetsåtgärder. Jag höll mig isolerad på båten, träffade bara ett fåtal människor i Sverige, som alla var friska och symptomfria. Höll fysisk distans, använde munskydd, spritade händerna ofta och höll mig avskilt de dryga fyra, nästan fem dygnen innan SteelFMhjälpen började.

Eftersom jag inte hade några symtom utan kände mig frisk som en nötkärna, åkte jag inte heller och testade mig för Covid-19 till ÅHS.

Väl under direktsändningen i det 1200kvm stora utrymmet i Blomstringes lokaler gjorde jag vad jag kunde för att hålla distans ifrån gäster och artister. Jag spritade händerna kontinuerligt och höll mig mestadels bakom kameror och datorer. 

Avslutningsvis vill jag säga att Åland är en gränsregion. Många ålänningar har familjer på bägge sidor av gränsen. Jag tillhör en sådan familj. Jag anser även att resor för att träffa familjemedlemmar inte är en nöjesresa utan en nödvändig resa. Ibland befinner man sig i situationer i livet som inte alltid är svarta eller vita. Ibland blir beslut man tar i konflikt med det ena eller andra. 

För mig var det här ett sådant tillfälle. Då gäller det att göra det bästa av den situationen, ta ansvar och stå för det man gjort och göra annorlunda en annan gång.