Arkiv för september, 2018

Jag och min rygg – match nr 2

Publicerat: september 18, 2018 i Personligt

Jag vet att det är många som undrar vad som hänt och varför jag är i Åbo. Så för er som vill veta och för mig själv att läsa när jag blir äldre så tänkte jag skriva ner några rader. Inser nu att det kan bli ett ganska långt inlägg för jag har inte så mycket annat att göra. Ligger nämligen här i mitt rum och väntar på att få åka hem, vilket sker ikväll, taxin hämtar mig klockan 19:00

Bakgrund:
För ungefär fyra år sedan fick jag ont i ryggen. Det escallerade en natt och resulterade i hemska smärtor. En smärta som jag aldrig tidigare upplevt. Det kändes som eld och tandvärk inne i benet och det strålade ut i vänster fot. Foten och yttersidan av vaden domnade bort och stortån försvann helt. Idag vet jag att det var nervpaketet som går ut mellan kotorna L4-L5 i ländryggen som blev i kläm.

Eftersom jag då inte visste vad det var, förutom att något var väldigt fel. Så kämpade jag mig igenom natten och tog mig till akuten tidigt på morgonen. På akuten ansåg sköterskan i luckan att jag nog bara hade ett ryggskott så jag blev hänvisad till Hälsocentralen som skulle öppna om någon timme. Snäll som jag var satt jag mig och vänta. Oerhörda smärtor, kunde knappt gå, sitta eller stå. Fick träffa en läkare, han gjorde några tester, sa att det var lumbago och skrev ett recept på några smärtstillande mediciner och sa att jag skulle ta det lugnt i några dagar och att jag får återkomma om några veckor, om det inte blir bättre.

Det blev inte bättre. Men eftersom det bara var ett vanligt ”ryggskott” tänkte jag att jag skulle gå till en kiropraktor och se om han kunde få ”loss” det. Det skulle jag inte gjort. Kiropraktik är säkert bra om man har en hel, stark och frisk rygg. Men har man inte det, skall man inte gå dit. Lång historia kort.

Kiropraktorn tryckte, masserade och vred på mig, sådär som kiropraktorer gör  När jag sedan skulle ligga på sida och han trycker höften åt ett håll och axlarna åt ett annat kände jag att någonting hände i nacken. Tänkte i så mycket mer på det just då utan gick därifrån med ond ländrygg, bortdomnad fot och nu en konstig känsla i nacken. (Jag skyller absolut inte på kiropraktorn, min rygg var dålig, mina diskar ännu sämre, hur skulle han veta det, men jag är övertygad om att det var orsaken som triggade disken i nacken att ”kollapsa”)

Efter några veckor började jag få nervsmärtor i händerna och armarna (ni som haft nervsmärtor vet hur illa det är, ni som inte haft kan försöka föreställa er den värsta tandvärken, kombinerat med eld och kyla samt 1000 nålar från armar ut i till fingerspetsarna. Smärtan var så extrem att jag kände att jag höll på bryta ihop. Fick ”attackerna”  flera gånger i timmen och enda sättet att slippa den var att ligga på rygg.

Insåg då att jag måste göra någonting.

Jag hade hört att Erkki på Medimar var duktig på sånt här så jag bokade en tid. Han förstod direkt att det inte var bra och skickade mig på magnetröntgen till Åbo.

När jag träffade honom efteråt för att titta igenom bilderna sa han att det här var större och mer avancerat än han trodde och bad mig kontakta en speciallist. Han rekommenderade en person som hette Janek Franzén. Jag bokade en tid till honom på Neo-sjukhuset i Åbo och han konstaterade direkt att jag har flera diskbråck (bland annat ett relativt stort i ländryggen) men det som  måste åtgärdas direkt var disken i nacken. Den äventyrade ryggmärgskanalen och kunde närsomhelst orsaka stor förlamning. Skrev om den händelsen och den lite mer riskabla och avancerade operationen här>> .

Nutid:
Efter nackoperationen har jag försökt leva med den smärtan jag haft i ländryggen. Det har fungerat på något sätt. Jag har hittat nya sätt att röra mig på och inse att jag inte kan göra allt som jag gjort tidigare, men en till operation ville jag inte göra. Helt övertygad om att det bästa är att INTE skära i ryggen. Jag trodde det skulle bli bra efter några år. Bara jag stod ut.

Det höll det på bli.

Senaste månaderna har domningarna i vänstra foten förbättrats och stortån började tåla beröring. Jag har haft ont alla dagar (mer eller mindre) i snart fyra år, men lite smärta får man tåla, det finns alltid de som har det värre, dessutom har jag inte haft något ”ryggskott” som gjort mig sängliggande på över ett år.

Men för några veckor sedan kände jag att någonting konstigt var på gång. En smärta som kändes annorlunda, lite intensivare, lite mer åt höger än åt vänster.

Så i lördags natt, några timmar efter vi kommit hem ifrån Tvärtemot-kvällen på Smakbyn (som förövrigt var en succé) så gick jag och lade mig för natten. Smärtan intensifierades, ökade och ökade. Jag har de senaste åren alltid kunnat hitta ett sätt att ligga på som minskar smärtan men i lördags var det omöjligt. När klockan var 04:00 kände jag att det här är olidligt, tänkte att om jag skulle testa att gå upp och röra på mig lite, kanske det skulle bli bättre. Jag steg upp, gick ner i vardagsrummet, började gå runt och runt. Märkte efter ett tag att smärtan bara fortsatte, gick upp igen och när jag kommer upp på övervåningen känner jag hur vaden, foten, tån och nu också undersidan av foten inte bara domnar bort utan börjar pirra, sticka, brinna.

Inser direkt vad det är.

Känner igen smärtan sedan fyra år tillbaka, nu dock i högerben istället för vänster. Smärtan är hemsk, alltså riktigt hemsk. Sådär hemsk att man glömmer bort att andas.

Inser att det här inte är bra och börjar tappa lusten, orkar inte med fyra år till av smärta och nu i höger benet. Inser att det är söndag morgon och att det knappast finns så mycket hjälp att få på ÅHS, jag orkar inte strida, särskilt med tanke på hur det gick sist, eller för den delen efter Evas aktuella erfarenheter med sin rygg och hennes nio dagars sjukhusvistelse… (det får hon berätta om själv en annan gång)

Jag visst ju att det är disken mellan kotorna L4-L5 som kollapsat. Frågan är bara hur mycket. Skulle jag inte ha varit med om samma känsla i vänsterbenet tidigare så skulle jag förmodligen åkt till akuten direkt. Hur jag hade blivit bemött den här gången, vet jag inte, (förmodligen jättebra) men jag valde en annan väg. Just nu är jag glad över det.

Jag tog beslutet att skicka ett sms till Janek, alltså han som opererade in en protes i nacken på mig tidigare och som sett mina diskar inifrån. Det finns ingen kirurg eller läkare heller för den delen i världen som jag har större förtroende för än honom.

Jag väntade till klockan 08:00 (det var ju ändå söndag) innan jag skickade iväg sms:et. Fick svar 08:01 och sedan hade vi en dialog under hela dagen. Han följde utvecklingen på distans men insåg nog direkt vad som hade hänt och vad jag hade att vänta och han sa ganska tidigt ”Om kraften är helt borta i fotbladet så skall du ha operation inom 72h.”

Om en nerv skadas så upphör signaltrafiken i nervbanan. Det innebär att man inte längre har känsel i det området som nerven går till och att man inte heller kan kontrollera de muskler som nerven är uppkopplad till – alltså det uppstår en förlamning.

Det var det som hade hänt mina nerver till höger fot, eller rättare sagt höger fotblad. Risken var väldigt stor att jag skulle råka ut för en sk ”droppfot” om bråcket inte åtgärdas omgående. Inom 72 timmar….

När jag sa att jag inte hade någon kraft uppåt i stortån, utan bara lite neråt ansåg Janek att jag skulle komma över. Jag höll med. Måndagen såg sedan ut såhär;

  • Mariehamns flygfält 09:30
  • Var i Åbo klockan 11:00
  • Träffade Janek för undersökning klockan 12:00
  • Magnetröntgen klockan 12:30
  • Återbesök klockan 13:00.
    Konstaterande att det var ett stort diskbråck samt att det  även ”flutit” ut något material tillbaka in bakom kotbenet. Något som inte hade synts om man bara hade gjort en CT,
  • Beslut togs att vi försöker operera så snart som möjligt.
  • Gick till operationsavdelningen på NEO.
  • Låg på operationsbordet och sövdes ner klockan 14:00,
  • Vaknade på uppvaket klockan 17:00
  • Tillbaka på rummet klockan 18:30

Diskbråcket hade varit mycket större än vad Janek trodde. Jag kommer ihåg när jag låg lite snurrig på uppvaket att han berättade att sköterskorna höll på svimma när de såg mängderna han plockade bort…

Men tack vare det oerhört snabba förfarandet så hann aldrig nerven bli inflammerad, vilken den annars lätt blir när den blandas med de vätskor och material som utsöndras när disken går sönder. Nerven skall ligga enskilt bakom en tunn hinna.

Vid uppvaket testade Janek direkt styrkan i fotbladet och den var betydligt mycket starkare än han hade hoppats. Den var förlamad bara för några timmar sedan. Återigen, tack vare det snabba förloppet hann inte nerven förstöras. Min fot räddades.

Nu väntar en dryg månads rehabilitering. Jag får inte bära något över 5 kg, inte böja mig framåt och inte röra mig sidledes för mycket. Inte sitta stilla för länge och undvika gropar i vägen och i luften. Eftersom bråcket var ”massivt stort”  togs det ut väldigt mycket ”material” både mjukt och tyvärr även av den hårda ytan som är runt det ”mjuka” diskmaterialet, så nu finns det inte så mycket kvar av disken mellan kotorna och den disken har en oerhört viktig funktion. Utan den hamnar nerverna i kläm och enda alternativet då är steloperation med skruvar och stänger.

Tyvärr är oddsen lite emot mig, och risken för ytterligare operationer är stor pga det ovanstående, men jag är övertygad, om jag följer Janeks rekommendationer, till punkt och pricka. Så skall han inte få operera den här disken igen. Jag gjorde som han sa sist och det fungerade. Nacken är stark. Janek vet vad han snackar om. Jag skall göra allt jag kan för att han inte ska behöver skära i mig där igen.

Avslutningsvis vill jag säga

-”Tack Janek för att du engagerar dig på riktigt och ditt skickliga hantverk. Tack Alandiabolagen för att jag fick köpa en försäkring för ganska många år sedan som gäller än idag och varsågod skattebetalare, det här kostade inte er något och förhoppningsvis gick resurserna som jag skulle upptagit på ÅHS till någon som behövde det lika mycket som jag.

Tror, ber och hoppas att jag slipper gå en tredje match med den här ryggen nu.

Nu kommer taxin

Gladaste gänget vinner

Publicerat: september 3, 2018 i Personligt

Jag är helt övertygad om att den som har roligast vinner. Både vad gäller livet i allmänhet och näringslivet i synnerhet. Har man roligt på jobbet så blir livet så mycket härligare att leva och resultatet följer därefter.

Skratt, glädje, värme och humor är några oerhört viktiga ingredienser om man vill lyckas med det man företar sig. En atmosfär där alla tillåts göra fel, där skrattet bubblar i takt med champagnen och där ”trial and error” uppmuntras är viktiga beståndsdelar i hur man skapar en arbetsplats (eller omgivning) med attraktionskraft och där folk trivs.

Hur gör man det då?  Det sker inte över en natt och det går inte att köpa för pengar. Det kräver ett äkta engagemang, ifrån alla. Det kräver att man ställer upp för varandra (i vått och torrt) och att alla drar åt samma håll, att företagskulturen står för att alla är lika mycket värda och att alla bidrar till helheten. Det är också oerhört viktigt att tillåta att det är högt till tak och brett mellan väggarna men att ödmjukheten och respekten finns för varandra.

Det blir nämligen inte som det blir. Det blir som vi gör det. Allt börjar med vår egen inställning. Det vi säger och tänker, så blir det. Svårare än så är det inte.


Därför är jag oerhört glad att idag ha fått ge Amira Boughdiri nyckeln till SteelFM (familjen). Jag är helt övertygad om att vi på Steel kommer hitta på oerhört mycket roligt tillsammans med Amira, att skrattet kommer smitta av sig och att den äkta glädjen vi står för kommer genomsyra allt vi gör.

Tack för att ni lyssnar på oss och ett extra stort tack till alla annonsörer.
Tillsammans gör vi skillnad.

Nu kör vi vidare, med full fart. Häng med!