Arkiv för september, 2017

Upphittade nycklar

Publicerat: september 27, 2017 i Personligt, Podcast

I morse stegade jag in i studion under Peter ”Boutros” Grönholms sändning och pratade lite om allt och ingenting. Bland annat pratade vi om att ”allt som inte är stulet kommer tillbaka”.

nycklarIgår fick jag nämligen tillbaka mina Bil/Mc-nycklar som varit försvunna i 8-10 år. Jag vet att jag letade som en galning överallt när de försvann och att de borde vara hemma någonstans eftersom både bilen och MC:n var det. Jag hittade dom aldrig utan fick beställa nya. Duktigt irriterande.

Vi pratade även lite om mina videos som jag lagt upp på Youtube under åren, de hittar du här>>

Samt om lite nya träningsvanor. Vill du höra sändningen ifrån i morse, så finns den här>>

Medieavgift av skattenatur

Publicerat: september 26, 2017 i Personligt

Jag försökte, man jag kan inte låta bli.  Måste bara skriva några rader om det föreslagna väldigt socialistiska förslaget att införa en extra landskapsskatt, eller en ”mediaavgift av skattenatur” som regeringen föreslås.

3692913779_0b4c1db664_oDet är ingen hemlighet att jag ansett att TV-licensen är ett hopplöst gammalmodigt sätt att finansiera en del av det som våra folkvalda politiker anser att vi skall finansiera gemensamt, såsom public service utbudet på Åland.

Att avskaffa TV-licensen är något jag har jobbat för ända sedan jag ställde upp i lagtingsvalet år 1999. Nu snart 20 år senare kommer ett förslag, som jag tycker är nästan ännu värre.

I det gamla systemet fanns det ett mått av valfrihet, man kunde även om det inte vara så många som gjorde det, välja att inte vara med och betala för den mediaproduktion som skapades av Ålands Radio & Tv, genom att helt sonika välja bort TV-apparaten.

Det kan man inte längre, nu skall alla (inklusive företag) betala, bortsett dock ifrån vissa traditionellt socialdemokratiska väljargrupper. Grattis Socialdemokraterna och Camilla Gunell att ni får igenom er politik. 

-”Nej, jag är inte emot public service”, jag anser bara att man borde ha definierat vad public service på Åland är och skall vara, innan man tvingar folk och företag att betala för det eller slår fast ett nytt finansieringssystem som skall gälla i ett decennium. Jag kunde skriva hur mycket som helst om det här men ärligt talat har jag tröttnat och givit upp (skrev lite om min uppgivenhet här>>) men orsaken varför jag är emot den här landskapsskatten är i korthet på grund av dessa orsaker:

  • För det första borde politikerna bestämma vad det är man vill ha ut av Ålands Radio & Tv. Vad skall public service radion göra? Mer sportbevakning, fler grattulationsprogram, mer musikprogram eller borde kanske mer resurser sättas på att granska makten, producera mer nyhets/kulturprogram och mer icke kommersiellt innehåll? Det borde man göra först och slå fast det i ett mediapolitiskt program.
  • För det andra. Genom att införa en ny landskapsskatt (tillägnad public service bolaget Ålands Radio & Tv) visar lagstiftaren tydligt att samhällsfinansierad media är viktigare att prioritera än allt annat som vi demokratiskt har valt att vi bör sköta gemensamt. Vård, skola, omsorg eller infrastruktur, det är inte lika viktigt. Blir det sämre tider framöver tvingas politiker dra ner på just dessa områden för att klara av den gemensamma finansieringen av vårt samhälle. Pengarna till Ålands Radio & Tv rörs dock inte, där skickas räkningen ut via skattesedeln som vanligt, oavsett om det finns lyssnare eller inte.
  • Genom att införa en mediaskatt, före man definierat vad ‘public service på Åland’ är och skall vara i framtiden, så cementerar och bekräftar man att dagens (och de senaste 20 årens liknande innehåll, är vad man vill ha, senast man gjorde en lyssnarundersökning var Nokia störst i världen och iPhone fanns inte…)
  • Systemet med ”avgift av skattenatur” kostar att hantera. Skattebyrån tar betalt för att administrerar denna skilda skatt.
  • Nu skall även företag vara med och betala för något de inte konsumerar.
  • Borde inte alla vara med och bidra enligt sin förmåga, för något som våra demokratiskt valda politiker beslutat att vi skall sköta gemensamt?

Hur skulle man då gjort?

Jag har haft flera förslag på lösning under åren.

Det första och mest logiska är att den mediaproduktion som politikerna bestämt att skall finnas (och ansvarar över), även bör finansieras via landskapets budget. På så sätt blir det demokratiskt förankrat, alla är med och betalar samt politikerna får ta det yttersta ansvaret över att bolaget ges finansiella resurser att bedriva just den verksamheten som de vill ha. (Att tvinga folk och företag betala specifikt för något de inte använder och samtidigt låta vissa grupper slippa vara med och finansiera det, det rimmar illa i mina öron. Eller ett annat ord är socialidemokratiskt)

För att säkerställa det som journalister anser oerhört viktigt, alltså ”armlängds avstånd” kunde man fastslå det årliga beloppet i budgeten att gälla i fem år. Då ges verksamheten relativt långsiktiga förutsättningar (i en föränderlig värld) samtidigt som sittande regering/lagting inte kan ändra finansieringen ifall de skulle bli ”granskade” för hårt (något jag förövrigt anser att inte görs). Varje budget/belopp-ändring skulle sålunda gå över ett demokratiskt val och partierna kunde redogöra inför valet hur de ser på public service uppdraget.

Det andra alternativet som jag också föreslagit och som också hade varit bättre än ”avgift av skattenatur” är att man skulle använt sig av en liten del av de PAF-medlen som varje år delas ut till allmännyttig verksamhet på Åland. Idag är det många ålänningar som inte är aktiva i någon förening eller får del av de pengarna, men skulle man finansiera upphovsrättskostnaderna för SVT/YLE/TV4 och public servicen på Åland, hade alla fått ta del av det någon gång, mer eller mindre under året.

Kontentan av dessa två ovanstående förslag är att public service likställs med allt annat vi bör sköta gemensamt, men den skulle inte få en egen gräddfil i lagstiftningen som prioriterar det högre än exempelvis sjukvården.

Genom mina två förslag skulle alla medborgare vara med och betala, istället för som det föreslås nu, att vissa grupper slipper helt undan, samtidigt som andra grupper/hushåll får betala mer än idag.

Dessutom skulle köpkraften på Åland öka med ca 2 miljoner euro/år om man gått inför något av mina förslag. Valfriheten hade ökat, människor hade fått bestämma själva hur deras surt förvärvade pengar skall användas istället för att politikerna i landskapsborgen gör det.

Men jag förstår att det är enklast ur ett politiskt perspektiv att göra såhär. Med det här förslaget blir det ingen förändring inom landskapsförvaltningen (man tvingas inte prioritera mellan exempelvis media/sjukvård), man blir mer lik Finland och man behöver inte specificera vad public service skall vara.

Ålands Radio & Tv blir nöjda, de kan fortsätta som tidigare och notan för allt skickas till skattebetalarna (behövs sedan mer pengar så är det ju bara att sätta in progressivitet i lagen…).

Att man sedan anställt en ”oberoende utredare” som skall komma med en slutrapport om public service i november, dagarna innan han inleder en fast tjänst på just det bolaget han skall granska, gör ju inte saken bättre men tyvärr förvånar det mig inte längre.

Grattis till alla er som tycker förslaget är bra. Er valfriheten minskade ytterligare och ni har just fått en ny skatt. Åland tog ytterligare ett steg mot vänster.

Kom dock ihåg att ca 90% av pengarna går till produktionen av Ålands Radio på 91,3 MHz och bara ca 10% av beloppet används för att kunna ta del av SVT/SR och YLE:s utbud. Jo just ja. Den kommersiella svenska kanalen TV4 ingår också i dom 10 procenten.

Hade det inte varit bättre att politikerna även skulle ta ansvar över finansieringen istället för att skicka notan till dig?

Det rycker iallafall jag.

Sökes – ”Klint Glove Ambassadörer”

Publicerat: september 17, 2017 i Personligt

IMG_0791Det är väl kanske ingen hemlighet att jag är en riktigt inbiten ”handsk-nörd”. Jag har i många år letat över hela norra hemisfären efter de absolut bästa, mest optimala, starkaste, slittåligaste, mångsidigaste och säkraste arbetshandskarna i världen.

För snart tio år sedan hittade jag en tillverkare i Syd Korea, som enligt mig (och många med mig) tillverkar världens bästa handskar. Tillsammans med tillverkaren har vi tagit fram en modell som jag kallar Klint Glove.

Det senaste decenniet har jag sålt långt över 5000 exemplar och bara det senaste halvåret (sedan nystarten på Ålandsmässan i Alandica) har det sålts mer än 1000 par hos de fem återförsäljare som finns på Åland. Kunderna är oerhört nöjda och jag träffar ofta på personer i olika yrkeskattegorier som lovprisar handskarna.

Det är allt från byggarbetare, hovslagare, glasmästare, plåtslagare till betongarbetare, trädgårdsmästare, fiskare och vanliga hemmafixare.

Klint Glove har några fantastiska egenskaper. Det först är att de är av högsta skärskyddsklass (här>> kan du läsa mer om det) sen är de oerhört slitstarka (det går att knappt att få hål i dem, men om du kämpar, sliter och nöter med grus, betong eller armeringsjärn, ja, då kan du få hål i dem, vanligt normalt arbete sliter dock inte ut dem).

Inte nog med att de har dessa två egenskaper, de är även sömlösa, andas, har bra grepp och går att tvätta. Hur kommer det sig då att de är så fantastiska, kanske du undrar?

Hemligheten är materialet de är tillverkade av. Det formella namnet på fibern som Klint Glove är tillverkad av är Ultra-high-molecular-weight-polyethylene, eller UHMWPE vilket är den korrekta förkortningen. Fibern är 15 gånger starkare än stål och används för att tillverka höftledsinplantat, fallskärmslinor, skottsäkra västar och mycket annat som verkligen måste hålla. UHMWPE är betydligt starkare än kevlar (som är cirka tio gånger starkare än stål), fibern brukar även kallas DYNEMA (även om det är ett registrerat varumärke, inte själva fibern i sig)

Finns det då inga nackdelar med handsken? Kan den verkligen vara så bra?

Jo den har några nackdelar, det första är att den är kall att använda på vintern, särskilt i minusgrader och om de blir våta. Därför håller vi nu på utvecklar en nordisk variant som skall klara våra breddgrader. Jag hoppas kunna ha en version att erbjuda till kommande vinter. Den andra nackdelen är att de inte går så bra att använda med skärmarna på smarttelefonerna. Men det skall även det i framtiden lösas.

Så varför skriver jag det här inlägget?

KlintgloveEn orsak är att jag funderar på att börja exportera dessa fantastiska handskar till Sverige, Finland och övriga norden. Om man tänker på att det sålts över 1000 par handskar det senaste halvåret på Åland med en befolkning beståenda av 29000 hårt arbetande människor, då borde det gå att sälja även på andra ställen. 

Så ett mål den här hösten är att hitta några samarbetspartners och öka försäljningen utanför Åland. Jag vet att det finns väldigt många nöjda kunder på Åland som har många års erfarenhet av användandet och jag tycker att resten av norden borde erbjudas samma sak.

Jag brukar få höra att jag låter som en frikyrkopastor när jag pratar om handskarnas förträfflighet och att det låter för bra för att vara sant. Problemet är givetvis att när jag pratar om handskarna, blir åhöraren generellt lite skeptisk. För det första säljer jag dom och för det andra har jag varit politiker :)

Så det här inlägget är helt enkelt en förfrågan om det finns någon/några villiga personer därute  som är lika passionerade som jag är över Klint Gloves egenskaper och är villiga att dela med sig med några ord, bilder och skriva en recension av handsken som jag kan använda i olika sammanhang. Man kan säga att jag söker lite ”Klint Glove ambassadörer”?

Vad förväntar jag mig då av en ”Klint Glove ambassadör” 

  • Att de har lång erfarenhet av att använda handskarna
  • Att de säger ärligt vad man tycker om handskarna och kan stå för det
  • Att de är både män och kvinnor ifrån olika yrkeskattegorier
  • Att de skriver och står för ett kort citat (gärna med en bild)

Vad kan jag då erbjuda en ”Klint Glove ambassadör”:

  • Förutom att hjälp mig så får man vara med och frälsa fler :) och med det medverka till att färre handskador uppstår
  • Dessutom får varje utvald ”ambassadör” en bunt demo-ex att dela ut till vänner/kollegor/bekanta (samt givetvis använda själva)
  • ”Krossmarknadsföring” – alltså du/din verksamhet kommer kunna medverka i de reklamutskick/sociala medier/ hemsidor/ radio och bloggar som Klint Glove gör.

Är det här något du kunde tänka dig hjälpa mig med?

Om så, skriv några rader, berätta om dig själv, din verksamhet samt din erfarenhet av handskarna. Skicka gärna med en bild på dig själv (gärna där du använder handskarna) och ett kort citat. 

(Om jag använder din recension i officiella sammanhang utfaller mitt erbjudande, kan givetvis inte lova att alla 5000 användare där ute får plats i ”ambassadörs-programmet)

Intresserad, villig? Om så, skicka mig ett mail på fredrik@steelfm.net

 

Nej, jag är inte bitter.

Publicerat: september 13, 2017 i Personligt

pexels-photo-270288Skrev ett långt blogginlägg idag om public service, TV-licensen, ”oberoende journalister” som public service utredare, mediaskatt och om de flertalet mediapolitiska programmen som utarbetats under åren, men som inte lett till någon förändring.

Dessutom skrev jag om den kommersiella radions snart 25-åriga verksamhet på Åland och dess roll som plantskola vad gäller både radiopratare och idéer till Ålands Radio & TV samt lite över min frustration gällande motviljan, att trots vi bedrivit ett radiobolag (utan bidrag) som skapat många arbetsplatser (och betalat mycket skatter) under två decennier ännu inte fått möjlighet att höras över hela Åland, till skillnad då ifrån exempelvis Radio Suomi som går ut med full effekt, på finska, ifrån Smedsböle.

Men efter att jag läste igenom det inlägget så insåg jag att det var väldigt kritiskt, hårt, kanske lite bittert och en aning surt.

Så jag raderade det.

Ingen beslutsfattare lyssnar ändå på vad jag säger, i den här frågan, för oavsett om jag suttit i lagtinget, i regeringen eller som nu är helt utanför det politiska etablissemanget så anser alla att jag pratar i egen sak. Till skillnad då ifrån invalda bönder som pratar jordbruksstöd, sjuksköterskor som pratar ÅHS-löner eller turistföretagare som pratar emot fiskevårdsavgifterna….

Så jag fortsätter betala min TV-licens (som till ca 95 % går till produktion av Ålands Radio), fortsätter irritera mig på att regeringen kommer införa en skild media-skatt och fortsätter jobba tillsammans med alla mina anställda så att ålänningarna även i framtiden skall kunna lyssna på Steel FM som den fristående radio som den är, fristående både ifrån den åländska politiska och ekonomiska makten.

Avslutningsvis vill jag bara konstatera att samtidigt som det inte kostar lyssnaren något att ta del av vårt utbud (Steel FM, Soft FM & Mix Megapol Åland) så kan alla vi som kallar Steel FM, jobbet, vara stolta över att vi tillsammans med våra kunder gör stor skillnad. Inte bara med att vi levererar 26.280 timmar musik, nyheter, intervjuer & underhållning per år, dessutom har vi två årliga viktiga insamlingar, vars medel går till att göra livet bättre, för många på Åland.

-”Företagare, är du inte redan med, ring och boka en hälsning, i STEEL FM:s Rosa/Blå bandet-insamling”

Så istället för att vara en dyngspridare, så väljer jag att vara en glädjespridare och säger

–”Nej, jag är inte bitter. Grattis Ålands Radio, till rekryteringen av Frippe”

 

Några tankar och tips till ÅHS

Publicerat: september 7, 2017 i Personligt

Får börja med att varna för att det här kanske blir ett ganska långt inlägg och att det absolut inte är kritik riktad mot någon enskild person utan snarare en hyllning till alla inom vården som orkar arbetar i ett lite konstigt system med lite stela processer.

Bakgrund:
I början av juli fick jag lite strul med mitt mitt vänstra öra. Efter några veckor inser jag att örat bara blev sämre och sämre så när jag till slut inte hörde något på det längre och det värkte/tryckte/irriterade ganska mycket beslöt jag mig för att besöka hälsocentralen på ÅHS.

Helgen gick och på måndag morgon den 17:de juli klockan 08:00 begav jag mig till sjukhuset. Jag har inte varit dit så många gånger så ärligt talat visste jag inte riktigt hur det fungerade men tillslut tog jag en kölapp och satte mig ner. Det här var mitt i turistsäsongen så det tog en stund innan jag kom fram till luckan och givetvis några timmar till innan jag fick komma in och träffa någon sköterska. Helt rimligt och förståeligt, säkert många som har massa olika problem.

Den första sjuksköterskan som inspekterade mitt öra sa följande. -”Oj, det här har jag aldrig sett tidigare, jag måste hämta en sköterska med lite mer erfarenhet”

Sagt och gjort, jag väntade en stund och så kom en annan sjuksköterska in. Hon sa. -”Oj, det här har jag aldrig sett tidigare, det här måste nog en läkare titta på”

Klart att jag blev lite fundersam och tyckte att jag kanske borde ha uppsökt hjälp någon vecka tidigare när symptomen började uppenbara sig, istället för att bara avvakta och hoppas att det skall gå över, så som jag gjort.

Hur som, jag fick sitta och vänta en stund innan en läkare kom. Det var en ganska nyutexaminerad läkare som tog fram sina instrument och gjorde sin undersökning. Läkaren sa. -”Oj, det här har jag aldrig sett tidigare, vi måste nog be någon med lite mer erfarenhet än mig titta på det här”

Efter en liten stund kommer en äldre läkare in och gör samma procedur som de tre tidigare personerna gjort. Han sa inte så mycket men efter en stund sög han örat rent och skrev ut ett recept på droppar som skulle lösa problemet inom sju till tio dagar, annars skulle jag komma tillbaka.

Jag betalade mina €30 euro och åkte till apoteket.

Framme på apoteket ber jag efter mina receptbelagda örondroppar och får beskedet att dom tyvärr är slut och finns inte på något annat apotek på Åland heller. Faktum är att de är slut i fabriken också och ingen vet när de kommer produceras mera. Tyvärr fanns det inget motsvarande heller av något annat märke.

Grr, typiskt tänker jag, men det kan väl säkert hända även om det var första gången jag var med om det. Apotekaren var snäll och ringde upp Hälsocentralen och får efter en stund tag på den första läkaren, som i sin tur, letar upp den andra läkaren och efter ett tags väntande får jag ett nytt e-recept och några andra droppar utskrivna.

Droppar som inte riktigt är vad den andra läkaren tror att jag skall ha, men de skall nog funka, får jag till svars. Om inte så har ju läkaren sagt att jag skall komma tillbaka om en vecka, tio dagar.

Jag köper mina droppar, åker på jobb och konstaterar att klockan är närmare 14:00. Halva dagen har gått åt, men det är ju trots allt mitt i turistsäsongen och uppenbarligen var jag inte ensam att ha problem. Kunde vara värre, bara det blir bra nu så är det ju okej. Jag börjar ta mina droppar och inser dock efter några dagar att de inte gör vad de ska, men fortsätter, läkaren sa sju-tio dagar.

Inser till slut att dropparna jag fått inte hjälper, inte mot de problem jag har iallafall. Kanske mot något annat, så jag åker in till hälsocentralen igen. Tar en ny nummerlapp, sitter någon timme i kö. En ny sköterska kontrollerar mig och konstaterar att en läkare borde titta på det här igen.

Ytterligare en ny läkare (inte någon av de andra två) gör sin undersökning, skriver ut nya droppar och säger att nu kommer det nog att bli bra om jag använder dom sju till tio dagar några gånger per dag. Meddelar att det ibland kan bli såhär att det strular lite med att hitta rätt medicin. Jag tackar för mig, betalar ytterligare €30 euro och åker till apoteket och köper nya droppar.

Tio dagar senare är det fortfarande lika illa. Jag åker tillbaka på en tisdag, Börjar väl ärligt talat tröttna lite. Kommer till Hälsocentralen, tar en ny kölapp, får träffa en ny sjuksköterska som spolar ur örat och säger att jag borde prata med den första läkaren igen. ”-Det här ser ju verkligen inte bra ut.” Den läkaren är dock inte på plats och jag får en telefontid till på fredag morgon den veckan, när hon ska ringa upp

Dagarna går och den första läkaren ringer mig på fredagen såsom utlovat och konstaterar att det här inte är så bra och att jag måste få en remiss till öron samt att man borde ta ett prov för att få reda på vad det är.

-”Tyvärr är det ju fredag idag” säger läkaren och på fredagar tar vi inte de proven. Så jag uppmanas komma in på måndag. Däremot så skickas remissen samma dag, meddelade läkaren, dock med tillägget och beskedet att det kan ta ganska länge innan jag får träffa någon, för att de har mycket att göra, på öronavdelningen.

Jag åker in igen på måndagen, sköterskorna känner igen mig den här gången, behöver inte ta en nummerlapp utan de ber mig sitta och vänta, som vanligt super trevliga men nu är jag alltså inne i slutet av augusti, snart två månader med öronstrul.

Jag får träffa en ny sköterska, lika fantastisk som de andra som tar ett prov med en liten tops, tog ca fyra sekunder, sen rengjorde hon örat (som ett riktigt proffs, otroligt skönt att få ut mycket av allt som tryckte på). Hon meddelar att det tyvärr tar minst tio dagar att få provsvaret men att jag borde ringa till öronavdelningen imorgon under deras telefontid och försöka komma in lite fortare med tanke på att jag fått en remiss. Hon tyckte att jag borde berätta att jag har haft det besvärligt under en ganska lång tid och verkligen skulle behöva hjälp. I datorn/journalen ser hon tydligen att ingen läst remissen där än.

Får också rådet att fortsätta med de andra dropparna (inte de första) samt att en läkare kommer ringa när provsvaret kommit om cirka 10-14 dagar.

img_2578I tisdags, alltså i början av september så ringde, den tredje läkaren. Läkaren meddelade att jag genast skall sluta använda de där receptbelagda dropparna och istället använda ett receptfritt läkemedel som finna på apoteket. Droppar som innehåller mycket alkohol och torkar ut örat och är för att ”behandla akuta milda inflammationer i hörselgången”.

Han meddelade också att ingen ännu tittat på remissen och att de har mycket att göra uppe på avdelningen. Han tyckte dock att jag borde komma in till hälsocentralen för att suga ut/rengöra örat, några gånger. Tyvärr var jag på sommarens enda semestervecka i Portugal, när han ringde…

Här är jag alltså nu dryga två månader senare, mängder av arbetstimmar sittande improduktiv i kö, ont i örat och jag uppmanas ringa och tjata mig före i kö till sjukhuset.

Jag tycker väl kanske att det här inte riktigt är ett optimalt sätt att hantera våra gemensamma resurser på varken mina och sjukvårdens. Jag vill inte klaga och gnälla och jag vet att många har det mycket värre. Det här är bara ett ont, strulande öra, jag har ju som tur är två.

Insåg dock i tisdags, efter läkarens samtal att det är lika bra att jag försöker reda upp det här själv istället. Jag köpte några örondroppar på apoteket i Portugal, bad om sådana som innehöll mycket alkohol (de hade bara en receptfri sort, så jag tog den).

Tänker som så, att kan man som läkare testa flertalet receptbelagda preparat på en patient utan att ta något prov och efter att provsvaret kommit, rekommendera att jag skall köpa något receptfritt preparat, kan jag säkert använda det som säljs på hyllan i Portugal.

Örat var verkligen dåligt i mitten av den här veckan så jag (med mycket hjälp av Eva) satt igång å spola, rensa, fixa, dona, greja och trixa samt droppade de Portugisiska alkoholdroppar i örat. Jag tycker dock att det börjar bli lite bättre. Även om jag har lite jobb kvar innan det är bra, tur att jag har en fru som jobbat på öron/näsa/hals och kan assistera mig.

Min lekmanna lärdom/bedömning/upplevelse/slutsats efter att varit till Hälsocentralen med mitt strulande öra är den här:

För det första, sjuksköterskorna är super trevliga, varma, goda och har ett fantastiskt kundbemötande.

Däremot kan jag inte låta bli att ställa mig några frågor:
– Varför tar man inte det enkla öronprovet direkt det första man gör när två sjuksköterskor och en läkare sagt samma sak -”Oj, det här har jag aldrig sett förut” särskilt när man vet att det tar tio dagar att få svaret?
– Varför gjorde man det sen inte vid det andra återbesöket, efter att den första receptbelagda kuren inte fungerade?
– Varför skall man vänta nästan en vecka på en telefontid till en läkare, för att få remiss till öron, efter att man tidigare träffat två (egentligen tre) läkare?
– Varför tog man inte provet den tredje gången jag var in (på tisdagen nästan två månader efter att strulet började) utan då bara fick reda på att jag skulle få en telefontid till en läkare på fredag.
– Varför skall patienten ringa och tjatat under telefontiden på ÅHS/öronavdelningens sköterskor om att man behöver hjälp (komma snabbare till speciallist)? Har inte de annat att göra?
– Hur många timmar har jag använt sjuksköterskor & läkares tid som kunde ha gått till att vårda någon annan eftersom man inte gjorde, enligt mitt tycke, vad man borde gjort från början, ta ett prov, istället för testa sig fram med olika receptbelagda mediciner och flertalet återbesök?
– Men det som kanske stör mig mest är om det verkligen ska vara så att jag eller andra patienter skall ringa och tjata, be, skrika, gnälla på sköterskor på olika avdelningar under deras telefontid så att jag/patienten får komma snabbare till en avdelning?

Borde det inte vara läkaren/sjukskötarna eller skrivningarna i min journal som skall avgör det? De som skall prioritera mig eller någon annan, utefter vem som har störst behov, lider mest?

Nej, jag ringde inte till öronavdelningen för att försöka komma tidigare in i systemet och jag kommer inte göra det heller. Jag tycker inte att jag, bara för att jag kan, har en fin titel i bagaget, kan argumentera för min sak och har en blogg som ganska många läser, skall prioriteras och eventuellt ta någon annans plats i kön, bara för att jag kan.

Så min slutsats är följande.

Även om jag absolut inte har någon medicinsk kunskap eller erfarenhet så tycker jag bara att det borde vara bättre att sätta in rätt resurser ifrån början, kanske ta ett prov extra någon gång, särskilt om det är ett enkelt, relativt billigt prov för att försöka hitta orsaken till problemet, istället för att gissa/testa och dra ut veckor/månader i onödan. Tester med olika mediciner som kanske göra saken värre…

Jag är övertygad om att det i slutändan skulle bli billigare, effektivare och framförallt betydligt mindre plågsamt och besvärligt för patienten. Tid skulle även sparas på flera fronter, inte bara patientens utan även sköterskorna/läkarna/apotekarnas vilket i sin tur skulle leda till att fler personer kunde få hjälp, köerna skulle kortas och det skulle springas mindre på hälsocentralen.

Tyvärr fick jag ju höra en hel del, av andra patienter de timmar jag satt i kön i väntsalen om deras upplevelser. Alla hyllade sköterskorna men flera var lite kritiska till systemet. Tänkte skriva om några exempel men inser att jag inte skall göra det. Jag hoppas bara att jag är ett av få undantag och att alla andra som har problem inte behöver genomgå samma, enligt mig ineffektiva process.

Jag klarar av det och har andra större problem med min kropp att fightas med, men alla kanske inte orkar med samma sak.

Jag vet att vi har en toppen sjukvård på Åland och att personerna som jobbar inom den gör ett fantastiskt jobb (särskilt om patienten har akuta/stora/svåra/allvarliga problem, då sätts alla resurser in och inget krut sparas) men de gånger, problemen inte är så stora (men fortfarande jobbiga att leva med), tycker jag systemet/processerna kunde göras lite annorlunda.

Nu tänker jag fortsätta behandla mig själv, inte ta mer resurser än jag absolut behöver ifrån hälsocentralen, hoppas på att det snart blir bättre och om inte, förhoppningsvis få träffa en specialist inom några veckor/månader. Nu är jag hemma och har köpt det receptfria preparatet, börjat använda det och håller tummarna.

Om sedan ÅHS prioriterar andra patienter och att andra som har större problem än mig kommer före i kön, accepterar jag absolut att jag får vänta. Men jag hoppas bara inte det tar onödigt länge på grund av systemfel och ineffektiva processer.