Fredrik Karlström

Kvällen innan packade jag, mina kompisar Marcus och Stefan bilen och körde ner till Hummelvik för att ta färjan över till Lappo där Jan-Thore skulle möta upp oss för övernattning i Veronica och hans hem. En fantastisk kväll med trevliga samtal om allt mellan himmel och jord tills klockan blev ungefär 23.00

Vi gick och lade oss. Själv sov jag sådär lagom dåligt som jag gjort senaste året, läste Ålandstidningen vid 0330 för jag trodde att min frus reportage som jag visste var på gång skulle komma. Det gjorde det inte. Låg och funderade över det ena och det andra och hade det egentligen väldigt bra.

Steg upp på morgonen och gick ner till Stefan som stod och tittade ut över fjärden, vi lyssnade på fåglarna och sen tog jag en morgondusch genom att ställa mig på knä och tvätta huvudet med rent, klart, kallt och friskt saltvatten. Uppfriskande och skönt.

Jan-Thore hade fixat en ordentlig frukost av allt man kunde önska, efter det så fick vi en fantastisk fin åktur till Brändö för att slutligen vandra några hundra meter till Brändöhallen för inregistrering.

Klockan närmade sig start, alla på plats var oerhört glada, förväntansfulla, trevliga och innan loppet ens var igång kändes det som det här kommer bli en återkommande succé, något för Brändö att spinna vidare på.

Startskottet gick och vi drog igång. Vanligtvis brukar de två första kilometrarna vara ganska tunga för mig, inte den här gången. Allt flöt på bra, tempot var optimalt och jag tänkte att det kanske var bra att de senaste loppet jag sprang var på 12km i måndags och att jag inte sprungit något sen dess.

Det kändes som om det här inte blir några problem.

Passerade första vändpunkten (5km) för de som endast skulle springa 10km 29 minuter efter startskottet allt kändes bra. Inte ont någonstans, inte jobbigt, bästa springkänslan någonsin. Loppet löpte på i ungefär samma tempo och jag sa åt Marcus & Stefan att inte släpa på mig efter vi passerat 10 kilometer (vilket vi gjorde exakt en timme efter start)utan att de skulle springa i deras eget tempo för att få en bra tid. Mitt mål var att komma i mål.

Vi var helt överens, någonstans vid 10-11 kilometer började de dra på eller jag sakta av. Avståndet mellan mig och dem ökade sakta. Efter 13-14 kilometer började jag känna lite av benen men inte mer än att viljan kunde ta bort det som kändes stumt.

Här någonstans börjar jag dock inse att jag tagit med mig för lite att dricka, samtidigt som jag inte utnyttjat de vattenställen längs banan så mycket som jag borde ha gjort. Jag började längta tills nästa vattenhål, det kom dock aldrig. Jag passerade 15km 1:31 efter loppets start och det är sen något börjar hända, det sista jag minns är att jag trillar ihop mitt på vägen, kommer ihåg de vita sträcken som delar väghalvorna. Jag försöker stiga upp, vet inte om jag kom iväg några meter men sen trillade jag ihop igen. Då kommer det några tjejer som frågar hur det är och jag minns att jag sa att allt är bra, spring vidare så ni inte får en sämre tid på grund av mig. Det här fixar jag, inga problem.

Jag vet inte om tjejerna sprang vidare eller om det var dom som ringde efter hjälp. Det här måste ha varit vid 16,8 km och 1 timme och 43 minuter efter start men här tar mitt minne slut och jag fixade det inte…

Vad som händer sen har jag ingen aning om, enligt min GPS-klocka har jag legat på samma ställe mellan 1:43 till 2:03 efter start för att sedan förflyttas och vara på ett annat ställe mitt i Brändö 2:08 efter start. Jag har några frågor som jag skulle vilja veta :

– Ni tjejer som stannade när jag hade trillat ihop, var det ni som ringde efter hjälp?
– Var jag vid medvetande då?
– Sa jag något?
– Vad var klockan när jag vaknade i Ambulansen?
– När lyfte jag med helikoptern?
– När gjordes CT-scan
– När fick jag tillbaka känseln och kunde börja röra armar och ben

Vissa av de här frågorna har Eva kunnat svara på och de svaren får jag säkert bekräftade via min journal, skall bara fylla i en manuell blankett nu som jag måste printa ut för att sedan åka till sjukhuset med(på tal om den digitala agendan…) för att sedan vänta några dagar på att få en kopia.

Men det mest intressanta skulle vara att få veta vad som hände tiden mellan jag föll ihop (1:43 efter start) tills jag vaknade upp i ambulansen, är det någon som såg eller var med så får ni gärna maila mig.

Vill du se hela loppet som min GPS registrerade det så kan du göra det här>>

Hur som helst ett stort tack till alla som ställt upp, tänk och brytt er om mig. Men det största tacket går till Eva för utan hennes styrka, vilja, erfarenheter, kärlek och "sambandscentralsegenskaper" som är utöver det vanliga hade det här varit oerhört mycket mera traumatiskt för fler än bara mig.

Kan iallafall konstatera att min 40-års dag kommer jag inte att glömma även om jag inte kommer ihåg hela .