Fredrik Karlström

Bäste chefredaktör,
Politiker ska inte leka riskkapitalister där är vi helt överens.  Mitt uppdrag som näringsminister innebär bl.a. att jag ska försöka förvalta en del av våra skattepengar på bästa sätt samtidigt som förutsättningarna för ett fungerande näringsliv så långt det går ska optimeras och då måste man tänka i nya banor.

Hela diskussionen om ”riskkapital” är olycklig då ordvalet inte bara är missledande utan direkt felaktigt om det tas ur det aktuella sammanhanget. Låt mig försöka förklara mina tankegångar kring Norra Ålands Industrihus AB/avbytarreformen och samtidigt förhoppningsvis kommentera de frågor och påståenden som gavs uttryck för i ledaren.

Först lite fakta.

Dagens avbytarsystem kostar de åländska skattebetalarna ca 650.000 €/år. Systemet har använts i över 20 års tid med en kontinuerlig minskning av mjölkbönder och producerande kor som resultat. Dessutom planerar ytterligare ca 10-15 av 45 tillfrågade mjölkbönder att sluta inom ett decennium, systemet fungerar således uppenbart illa. Ifall man istället privatiserar avbytarsystemet och fortsättningsvis öronmärker 200.000 €/år ifrån landskapsbudgeten att användas vid sjukdom och andra akuta omständigheter kommer alltså uppskattningsvis 150 kor att försvinna eller omplaceras hos någon som vill utöka, men även 450.000 €/år vara tillgängligt för alternativ.

Om vi beräknar att en modern ladugård för 120 kor kostar ca 1.200.000 € att bygga och att landskapet enligt mitt förslag skulle sänka investeringsstödet från dagens 45% till säg 30% men istället som komplement använda de 450.000 €/år som ”riskkapital” eller återbetalningsbara lån (resten finansieras externt och av entreprenören) så torde dessa 450.000 € per år räcka till minst en troligtvis flera dylika ladugårdar/år. Sålunda är visionen om 1000 nya kor inte orimlig eftersom det finns en handfull nya jordbrukare som står i beredskap att satsa på att framtidsnäringen mjölk, förutsatt att verksamhetsförutsättningarna ges.

Om inte ovanstående räcker som argument, så följer av stordriftsfördelar och fler kor på Åland:
• Lättare att motivera investeringar i godtagbar gödselhantering.
• Större gödselmängder/bioavfall ger möjlighet till rötning för el/värme/gas produktion.
• Resterna från denna energiproduktion är utmärkt gödsel för chipspotatis med minskad konstgödselanvändning som följd.
• Avbytarservice behövs inte i samma utsträckning då denna typ av ladugårdar sköts till stor del av anställd personal.
• Jordbrukarens hälsa förbättras eftersom möjligheten att investera i arbetsbesparande teknik ökar.
• Nya näringar kan skapas vid större utbud ex ”kosjukhus” och foderleverantörer.
• Behov av fler kvig-hotell och uppfödning av kalvar. 
• Tjänster inom klövvård, seminering och mjölkrådgivare underlättas
• Utbildningar gällande maskiner, avel, sjukdomar och annan utveckling blir kostnadseffektivare att anordna
• Liknande modern utrustning i ett flertal storladugårdar möjliggör naturligare samarbete kring maskiner, reservdelar, personal, samordning av externa servicetekniker som krävs etc.
• Istället för att skattebetalarna betalar för åkrar i träda odlas mer foder
• Bättre utnyttjande av mjölkbilen och ÅCA:s resurser
• Antalet slaktdjur ökar dramatiskt
• Landskapet kan totalt sett hållas öppnare än idag med flera mular i arbete
• Produktion av ekologisk mjölk kanske möjliggörs genom att tillräcklig mängd kan produceras för att rättfärdiga mottagande av ÅCA.
• Uppskattningsvis 100-200 nya jobb i vidareförädlingen som följer, riktiga jobb inom industrin vilka genererar både skatte- och exportintäkter.

Om vi betänker att ÅCA redan idag har allt som krävs på plats i form av maskiner, kunskap och marknad, att vi på Åland har företag som ligger i framkant inom rening och gasanläggningar, en utmärkt chipsindustri, excellent slakteri, en stor sektor som vidareförädlar mat i allmänhet och ett stort kunnande bland driftiga jordbrukare så framstår åtminstone i mitt sinne behovet för förändring som ganska självklart. 18 av 45 tillfrågade mjölkbönder vill dessutom redan idag utvidga sin verksamhet.

Det finns mycket att lära i omvärlden kring detta, varför producerar t.ex. en israelisk ko i snitt 11.000 liter mjölk per år och en åländsk ca 9.000 liter då de yttre förhållandena klart indikerar att det borde vara tvärtom? I förlängningen kan man kanske tänka sig att paketera lärdomarna man tillgodogjort sig i detta projekt tillsammans med den forskning som borde utföras samtidigt för vidare export till de länder och områden som idag beslutar sig för att fortsätta som man alltid gjort och följaktligen inom en snar framtid ändå kommer att stå inför en ännu snabbare av verkligheten påtvingad omställning.

Kan vi i framtiden erbjuda ett paket innehållande allt från ladugårdsritningar via rening, energi, produkt och produktionskunskap, logistik, finansiering, marknadskanaler och utbildning av anställda torde det gagna det åländska samhället ytterligare, gång på gång på gång.

Norra Ålands Industrihus Ab är bara en liten bricka i detta projekt ämnat att initiera det hela eftersom nästa programperiod startar först 2014 och vi sitter fast i dagens system tills dess. Tyvärr har vi inte i min värld tid att vänta på det, ÅCA behöver mer mjölk nu. Dessutom sker ingen förändring i avbytarsystemet förrän 2015 eftersom regeringen tar sitt ansvar och fasar ut övergången till privata avbytare under några års tid.

Mitt resonemang gällnade NÅIH är att pengarna som idag ligger bundet i bolaget kan och bör användas offensivare. Vill kommunerna inte vara med finns det säkert en lösning på detta men logiken i att man som landsbygdskommuner kan tänka sig att investera i hus för plastproduktion men inte i hus för mjölkproduktion undgår ärligt talat mig. Ännu värre blir det när man med enbart en minoritetspost i bolaget som grund aktivt försöker underminera denna framtidssatsning.

Projektet är intressant nog för tillräckligt många på Åland redan idag verkande bolag för att jag ska våga hoppas på att det finns intresse även bland dessa att gå in i projektet med både pengar och kunskap, något som initiala kontakter tyder på. Men eftersom marknaden hittills inte visat sig vara villig ensamt göra dessa investeringar finns ett behov av offentligt engagemang och då behöver styrelsen i NÅHI omfatta majoritetsägarens vilja för att få igång processen och bryta dagens ”så där har vi aldrig gjort förut” mentalitet.

Målsättningen är dock helt klart att det politiska inflytandet snabbast möjligt skall vara minimerat. Min förhoppning är att landskapet om inte initialt så åtminstone efter lite tid inte ska vara involverat överhuvudtaget, att vi skall få tillbaka våra pengar för att investera vidare i kommande satsningar och utmaningar.

”Riskkapital” i ovanstående resonemang innebär alltså jämfört med idag inte en större risk utan istället en möjlighet att kanske få tillbaka satsade samhällsmedel vilket inte är fallet om man som idag pytsar ut bidrag. Här ligger också felslutet i ledarens logik då ingen hänsyn tas till befintligt bidragssystem.

På Åland har vi åtminstone idag väldigt begränsad möjlighet att påverka skattesystemet, däremot kan vi ändra diverse regelverk vilket ovanstående är ett försök till.

Också i min värld är generella skatteavdrag något positivt men jag tror givet dagens situation att landskapet först bör se till att använda resurserna på bästa sätt och sedan införa avdrag i mån av möjlighet. Exempel på hur det kan gå om man inte rättar mun efter matsäck torde finnas tillräckligt av i dagens Europa.

Kanske detta kan leda till en kår stolta jordbrukare som istället för att vara beroende av bidrag gärna betalar en liten del av sitt överskott i skatt och sen kan spela trumpet i ren glädje istället för i sorg? Det är åtminstone min förhoppning.

Mycket talar för att detta scenario i kombination med efterföljande avdrag när finanserna så tillåter har större effekt på ekonomin som helhet än att göra som vi alltid har gjort, speciellt om man betänker att det inte kostar något mer att pröva än vad vi redan idag lägger ut.