Fredrik Karlström

När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa berättelser om hur svårt det var när de växte upp. De måste gå 30km i uppförsbacke i snöstorm – båda vägarna – varje dag till skolan, bärande på sina syskon på ryggen för att komma till en skolan som var en ombyggd lada utan isolering. Trots det så lyckades de få bra betyg fastän de hade ett heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket där de jobbade för 1mk/timme så att de kunde hålla familjen från att svälta ihjäl.

Jag minns att jag lovade mig själv att när jag skulle bli vuxen så skulle jag minsann inte häva ur mig en massa sånt om hur svårt jag hade det när JAG var liten, och hur lätt de har det nu.

Men…

Nu när medelåldern närmar sig med stormsteg kan jag inte undgå att se mig omkring och se dagens ungdom. Kidsen idag har det så förbannat lätt! Jag menar, jämfört med min barndom lever de i nån sorts utopi. Jag ogillar att säga det, men dagens ungdom vet inte hur bra de har det.

Jag menar, när jag var barn så inte fanns det inte något Internet – när vi ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det själv! Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt tvungna att skriva ett brev, med penna och papper, och sen gå hela vägen till brevlådan och posta det.
Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen fick vi vänta på svar ytterligare en vecka.

Det fanns inte heller Ipod, MP3:or eller Piratebay. Om man ville stjäla musik så fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv. Eller så fick man vänta till lördag och hoppas att de spelade låten på Tracks-listan för att kunna spela in den på band, men DJ:n brukade vanligtvis snacka över hela låten och sabba allt ändå.

Vill du höra om att ha det svårt?

Vi kunde minsann inte bara ladda hem porr. Vi var tvungen att muta nån alkis som kunde köpa ett nummer av "FIB Aktuellt" i kiosken, eller så fick man nöja sig med underklädessektionen i Ellos-katalogen.

Vi hade inte sån lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon (som satt fast med en kabel i väggen) och någon annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det "nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var. Det kunde vara din rektor, din mamma eller en försäljare. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en chansning.

Inte hade vi några Nintendo, Xbox eller PlayStation med högupplöst 3D-grafik – vi hade en apparat som man kopplade in i TV:ns antennutag och spelade Tennis med två streck och en boll. Du kunde lätt se vilka rikemansbarnen var – de hade Atari 2600 istället. Vi hade inte "Grand Theft Auto" och "Gran Turismo", efter några år fick vi "Space Invaders", "Pong" och "Asteroids". Din gubbe var en liten fyrkant och det fanns inte massor med levels eller olika vyer – det var samma bild, hela tiden.

Det fanns inte några böcker eller tidningsartiklar om "hur man vinner i…", för om det hade funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den bara innehålla en rad: Bli inte skjuten. Du kunde inte vinna eftersom spelet bara blev svårare och snabbare tills du dog. Precis som livet…

När du gick på bio fanns inte någon "stadiumplacering". Alla säten var i samma höjd. Om en lång kille med mycket hår satt framför dej så… taskigt läge. Inte fanns det nån jäkla kabel-tv heller. Vi hade två kanaler utan text-tv. Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i tidningen.

Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på lördagsmorgnarna mitt i Gomorron Sverige, fem minuter per vecka. Fattar du!? Vi fick vänta HELA VECKAN.

Inte heller fanns det nåt Bolibompa med yppiga programledare. Vi fick Staffan Westerberg, Clownen Manne och nån tomte i regnbågssoffa som lallade om böcker istället…

Det är det jag säger, barnen idag har det alldeles för lätt. De är bortskämda.
Jag svär, de skulle aldrig ha klarat sig i fem minuter på 70-talet…